När det kommer ifatt mig

Tänker att jag ska ringa morfar, för att det är söndag och det var längesen vi pratade nu. Tänker att jag ska ringa morfar - och sen minns jag att vi inte kommer prata med varandra något mer. Inte mer än när jag drömmer om honom på nätterna. Min morfar är död, men jag hör hans röst i huvudet ganska ofta. Ibland nästan varje dag. Det här med livet och döden och livet och döden är svårt. Knepigt att tänka på och ganska jättekrångligt att hantera ibland. 

If the sky was falling over us, if the ground below us turned to dust, would you come to me?

Det här blev en del av min helg. Sättet som den här låten svävar på, jag vet inte, men det gör nåt med mig. Den petar på det där mjukaste i mig, helt enkelt.

Hat är inte vägen

Idag kan vara en bra dag att minnas att det bara är en slump att vi föds där vi föds. En slump vem våra föräldrar råkar vara. En slump om vi föds i fred och frihet eller i något helt sammanhang. Jag tycker ett rätt bra sätt att uttrycka ödmjukhet inför de privilegier som denna märkliga tillfällighet i mitt fall förde med sig är att visa solidaritet. Sorgligt nog blåser kraftiga bruna vindar i det här lilla landet just nu. SD får 12,9 % av svenska folkets röster och kalla kårar river längs min rygg. Jag förstår inte, jag gör faktiskt inte det. Varför har 781120 medborgare gett ett gäng rasister som slåss med järnrör och hittepå-statistik 49 mandat i vår riksdag?  På vilket sätt tror de deras politik kommer ge just dem fördelar? Exakt vad tror de här personerna blir bättre av ett samhälle ännu mer präglat av vi och dom, rasism, hbtq-fobi och misogyni? Vad är det som säger att den här lilla plätten land bara är vår, bara för att vi råkade födas här, av någon som också bara råkat födas här? Snälla, berätta för mig om vilken värld ni egentligen vill leva i. Varför väljer ni det här? Jag förstår att det handlar om missnöje och kanske oro, men berätta för mig om vad har vi att förlora på öppenhet och tolerans. Till sist en liten påminnelse - det land som SD drömmer om har ju faktiskt aldrig funnits, det kommer aldrig heller att finnas. Vi är så många som kommer slåss emot det. Tiden rör sig framåt, inte bakåt. Vi ska skapa nya saker, vi ska komma fram till bättre alternativ, men vi måste göra det tillsammans. Lyssna, försöka så gott det går, men inse att hat är inte vägen. Hat är aldrig vägen.

.

Tittar på dig där du ligger under mitt täcke i soffan. Jag vill att du ska veta att det här inte handlar om snällhet. Det handlar om min uppriktiga kärlek och att jag helt enkelt inte skulle kunna leva med om något hände dig. De här looparna av kriser skär sönder saker i oss och jag vet inte vad jag kan inte göra mer än att öppna öronen, öppna dörren, öppna hjärtat. Finnas. Säga att du kommer få solen i ögonen igen och att elefanten på din bröstkorg kommer flytta sin tyngd. Tids nog. Tids nog kommer du tro mig.

Tillfällen och ödets ironi

Det finns verkligen tillfällen då min hjärna borde säga nejnejnej för i helvete! Inte challange accepted. Försöker så gott jag kan att förstå mig på den här skeva hjärnan som bor inuti min skalle. Den senaste tiden har den börjat gå lös på väldigt konstiga saker. Saker som gör att jag ser händelser i mina tonår från ett annat håll. Sakta börjar jag förstå att inget var svart eller vitt, då heller. Visst, jag borde kanske vara mer respektfull. Men jag tror inte jag vill det och den här hjärnan är alldeles för nyfiken för att inte få leva i sitt eget tempo. Come what may för jag vill veta. 

00.00

Så var det detta med dragningskraften. Tänk att det bara går att bestämma sig för att man vill ha den och så får man den. Att det är så extremt enkelt är ju nästan fånigt. Okej, det är en ganska avancerad ekvation som ska gå ihop kring självrespekt och egokärlek innan man får det att funka. Men, när det väl gör det så faller liksom bitarna på plats och det blir så simpelt. Inga trolleritrick, bara öppenhet, och så vips - rader av spännande händelser. På sistone har jag börjat känna mig så levande. Det liksom pumpar liv i mig. Spritter och bultar, som när man badar väldigt varmt och hör sin egen puls i öronen. Fast på ett bra sätt. Jag sa det till My i lördags, jag sa att det känns som att jag verkligen lever nu. Dragningskraften drar alltså till sig livslust på ett sätt jag aldrig någonsin hade räknat med. 00.00 har jag i två års tid önskat mig samma sak och jag börjar bli helt övertygad om att det kommer. 

Möten utan möten

Du sitter snett mittemot mig i fyran på andra sidan gången. Jag åker framåt, du bakåt. Du lyssnar på något och stirrar ut i tunnelbanetunnelmörkret. Nästa Mariatorget. Jag vet inte varför jag smygtittar på dig, men något med dig känns vagt bekant, kanske har jag sett dig i periferin förut, kanske är du bara lik någon annan. Det jag egentligen tittar på är dina vackra läppar. Underläppen är fylligare än din övre - din mun ser mjuk ut. Jag undrar vad du lyssnar på och hoppas det är något fint. Nästa Slussen. Du slutar stirra ut, samlar ihop dig för att gå av. Ett par sekunder möts våra blickar. Sen är du borta, men ändå kvar i min hjärna ända till nu. Jag undrar varför vissa syns på det där sättet, vad det är som gör att man lägger märke till någon i fyra stationers tid medan nästan alla andra bara flimrar förbi trots att de är alldeles bredvid hela vägen från Telefonplan till Centralen.