Om välförtjänta belöningar

När Patti Smith fick Polarpriset och blev rörd till tårar av de fina tolkningarna på hennes låtar och över den vackra motiveringen till hennes vinst så bölade även jag. Jag blev också glad över att det var så många tjejer på årets gala. Att de lät Patti Smiths arv förvaltas på det sättet, att låta det stiga rakt ned till starka, begåvade tjejer. Sen var det fint att de spelade lite nordisk folkmusik till Kronos ära. Det gillade jag.
En annan sak, varför har Veronica Maggio bara ett enda ansiktsuttryck? Jag förstår inte vad som har hänt med hennes mimik? Hon är som någon sorts vaxdocka. Hon skulle tjäna på att le lite. Jag hoppas hon går hem och kollar hur glad Patti Smith var, då kanske mungiporna mjuknar.

Please don't put your face into your hands

Tacky och gullig video. Vådligt bra låt också. Missa inte körerna i slutet.

Kära Hjärtanes

Det nedan får mig att (återigen) konstatera faktumet att jag och mina vänner är små tanter. Carol har till och med en Dramaten (en sådan drömmer jag också om) och Frida gjorde senast igår egna dockor(!) av strumpor. Själv åt jag en bärkompott till middag, samtidigt som jag drömde om skogens gula guld.

KIicka på bilden för att göra texten läsbar.

Hjärngympa

Ok, nu ska jag kanske börja läsa den där boken om kvinnor som tänker för mycket, eftersom jag efter min semester är helt oförmögen att formulera en enda vettig tanke. Jag tänker mig att de där kvinnorna som tänker så för mycket kanske liksom kan smitta mig lite? Frågan är om deras tankar är de tankar jag vill ägna mig åt? Dessutom är det ju någon sorts självhjälpsbok och jag hatar ju självhjälpsböcker. Därför att bland annat.

Dokumentärafton

Det kan vara så att jag har pajjat min dygnsrytm under semestern. Det kan också vara därför jag är vaken såhär dags. Imorgon ska jag skärpa mig, men inatt kollar jag dokumentärer. Ser den här rara rackaren bland annat. Det tycker jag ni också ska göra. Den utspelar sig i en hiss i ett miljonprogramshus någonstans i England. Tanterna är helt underbara! För att inte tala om han som ger fotografen en banan. En liten stund i någon annans liv.


Sen kan ni le i er tystnad mina kära smygläsare.

Hela livet såg ut som ett tåg

Jag åker tåg genom Augustiskymningen. Kvällarna blir längre och beckmörket ska snart omsluta oss väldigt många timmar om dygnet. Utanför X2000 forsar sommaren förbi och bort för att stanna under stenar i småstäderna vi passerar på vägen. Småstäder som alltid heter något med holm eller köping och befolkas av människor som (enligt mina fördomar) spätt uppgivenhet i hoppet. Jag åker tåg genom Östergötland och kommer längre och längre bort från mina skeva tonår. Lämnat kvar alla mina randiga tröjor, nitarmband och rockstjärneambitioner där i Sveriges Manchester. Vi lämnar och anlöper perronger i kvällen. Jag lutar pannan mot fönstret och minns allt om hur det är allt bli lämnad och att lämna saker bakom sig. Det bränner i min bröstkorg varje gång jag tänker på det. Det blir så påtagligt. Att åka tåg påminner om att leva. Tänker att jag skulle kunna blåsa ånga mot rutan och skriva ett meddelande till eftervärlden där. Väljer att låta bli, eller stoppas av stanken från någons tonfiskbaguette. Och jag kvävs nästan. Vi passerar stationer som jag har väntat, längtat och närt min kärlek på. Snöstormsvintern - då stod jag där jämt och väntade på förseende pendeltåg till värmen. Det känns som att jag alltid är i rörelse, som att jag alltid är på väg. Till sist ropar konduktören ut att vi närmar oss vår slutdestination och vi packar ihop vårt bagage, alla gamla kärlekar, alla fina minnen, allt det vi försakat och allt det vi drömt om i en väska att slänga över axeln. Jag åker tåg genom Augusti och ankommer framtiden - hösten 21:45.

Det var visst glasögon jag behövde

Ibland känner jag mig ensam i min lilla värld. Idag är känslan; lite kvävd, toppat med kokande blod i ådrorna och myror under huden. Funderar och tänker att det måste vara oerhört skönt att alltid kunna säga att det är jag som reagerar konstigt, istället för att se till det man själv gör. För som det verkar gör ni själva alltid precis rätt. Agerar i total perfektion, tänker sådär outsägligt förnuftigt.

Upprinnelsen till det här är att jag blev väldigt ledsen (först fly förbannad) igår och ibland tar det lite tid att reparera det. Ibland tar det faktiskt mer en kvart, en dusch, en tågresa, två telefonsamtal, några nätter, 17 timmar sömn, kärlek och ett gäng små fina stunder att bli lugn igen.

Då får man leva med det. Antar jag.

Noterat om tandläkaren

Min tandläkare är helt klart lite konstig.
1. Hon skrattar inte åt mina skämt. Alls. Inte ens lite.
2. Hon vill inte diskutera saker när hon har tryckt hela min mun full med bråte. Hon vill inte heller förklara vem som har kommit på att man kan bygga ett tält av plast i käften (men om man vill veta, om man är en nyfiken sate?).
3. Hon är hårdhänt, säger "nu kan det kännas lite" och beter sig lite som om min andedräktsport vore en bilmek. Jag är ingen trasig bil, jag har också känslor!
4. Hon såg inte glad ut när hon sa "Hej med dig, vi ses!". Om hon tyckte att jag inte höll mig till tandläkarbesökskutymen så bra, borde väl hon blivit glad när jag gick?

Way Out West - vild bildspecial

Precis så här roligt var det. Låt oss sammanfatta det; Det var kärlek. Det var härj. Det var en liten whiskeypinne. Det var lite gratissaker. Det var X. Det var höghöjdshärj/snabb mellanfest på Gothia Towers. Det var taxichaufförer som hette Bosse och band som hette alla möjliga saker som Hives, Empire of the sun, Fleet Foxes, Jonathan Johansson, Robyn, Noah and the Whale och massa andra namn. Det var adoptivföräldrar x2. Det var en dans genom Prince publik. Det var en bakåtkullerbytta i en hotellsäng. Det var kramar och högar. Det var inte allt, men det var härligt. Det var kungligt. Vi var chefer. Kan vi åka nästa år igen? Kan vi?

Höst på tapeten

Idag är det mycket höst i mitt bröst. Mycket regn i mitt huvud. Mycket regn utanför fönstret och det blev mörkt redan vid fyra. Kul. Nu börjar allt om igen. Jag vet att det här tillståndet beror allra mest på att jag har haft så fantastiskt roligt i flera dagar. Det här är bakslaget, andra sidan av det roligaste. Jag vet det, men jag vet också att det här mörkret som kommer nu ska vara här länge och jag är väldigt bekant med vad det kan göra med mig. Det känns tungt, bara känslan av höst får mig att tappa kraft.

Den nya kramen

Vi har uppfunnit ett helt nytt sätt att kramas på. Testa på era vänner och bekanta. Jag tror alla kommer bli mycket förtjusta. Gå lös. Kramas nu, dopamin är ju bra grejer! Min vän Frida demonstrerar nedan kramen på modell (som en chef):

#wowgbg rapport. Del 1.

Hej. Jag är på festival och konstaterar att man helt klart blir äldre med åren. De här bakfyllorna som får vem som helst att bli självmordsbenägen fanns bannemig inte för 10 år sen. Hursomhelst. Jag har jätteroligt! Om ni vill ha uppdateringar i realtid rekommenderar jag er att trycka på Followknappen på Twitter. Nu måste jag dricka upp mitt vin så att jag hinner gå och se Hives med alla mina adoptivföräldrar (jorsåatteh, jag har två par)! Tata.

The end of tvättberg

Nu kanske ni undrar över hur det har gått med tvättmaskinen och det där. Jorå. Den är numera inkopplad och mullrar lite hemtrevligt i bakgrunden. Lite som om jag hade eget litet bergatroll i badrummet. En lite oväntad vändning på den här nya eran är dock att tvättbergen inte har försvunnit som förväntat. Nej. De har liksom bara klättrat upp på väggarna istället. Man får se det positivt, nu får jag ju plats med gäster i soffan iallafall, det gäller bara att hinna stoppa dem innan de använder ett par trosor som servett eller så.


Så här ser det ut på varenda dörr hemma hos mig just nu. Och det är inte tänkt som ett lite mer personligt draperi.

TIll männen jag har varit kär i

"Blir du lätt kär?" frågade en vän.
Sanningen; jag blir nästan aldrig kär. Någon kombination av ointresse och tillitsissues gör att det bara inte händer. Inte så ofta iallafall. Men om jag blir kär, då faller jag som ett träd i en storm. Allting vibrerar lite snabbare, jag blir mer levande. Jag tycker om en del av hur jag blir då. Vänligare, mjukare. Fast å andra sidan blir jag också alltid rädd och nervös. Skraj att det ska smärta. Jag skulle lätt kunna krypa ur mitt eget skinn om det var möjligt ibland. Det är en lite mindre charmant sida av det hela, men det är vad det kostar att hälla en burk fjärilar i magsäcken. Det är ok. Jag öppnar känslobörsen och pungar ut. För det är värt det (nästan alltid). Just nu är jag inte särskilt intresserad av att bli kär i någon, således lägger jag ingen energi på det.

TiIll er som jag har varit kär i - jag vet ju att en del av er läser här. Jag kommer aldrig glömma vad som var så fint med just dig. Jag har gått vidare, kommit över er. Jag är liksom mest glad att jag fick ta del av er. Glad att jag kanske gav er något att ta med på vägen. Alla ni har gjort ont (ibland långt över gränsen ont), men det är ju som sagt priset. Det är lugnt. Ni var värda det. Ni ska veta att jag bär med mig små delar av er. Saker ni lärde mig och en del saker av de sakerna har bidragit till att jag är den jag är nu. Alla människor som berör dig formar dig litegrann, så är det ju. Ibland ser jag saker som någon av er skulle tycka om, eller tycka vara roliga. Då tänker jag på er en liten stund. Det är glada, varma tankar. En litenliten tårtbit av mitt hjärta kommer alltid vara bara, bara din. Vare sig du (eller jag) vill det eller inte.


Det här var ju en jävligt sentimental liten bloggstund. Inte riktigt värdigt en påstådd manshaterska.

Tema vänner

Semestern är tillbaka och den kunde inte börjat bättre. Ylva kom nämligen på besök. Det var längesen vi sågs och vi har förmodligen samtalsämnen för en livstid, men nu hade vi en natt på oss. Så vi pratade. Och pratade. Och pratade. Det bästa av allt är att Ylva kommer vara här hela hösten. Den vetskapen gör att det känns som att det kommer bli en bra höst (jadå, jag har höstångest redan). Det kommer bli en bra höst av många skäl, till exempel har den här sommaren har varit så fin och bra. Jag har varit nöjd. Känt intensiv lycka ofta, ofta. Jag har haft så väldigt roligt. Nu väntar ännu mer roligheter. Drar till Göteborg och Way out west på onsdag. Det blir fantastiskt. Ja, det blir fantastiskt om jag och My inte får blodsockerfall och blir osams. Om det inte regnar hela festivalen vore det också bra. Om alla band man vill se är bra.
Min första semesterkväll blev en film och matkväll hos Jimmy och Sverker. Man skulle kunna säga att temat den här sommaren har varit vänner. Förmodligen det bästa temat.

Revirpiss på Facebook

Ni vet Facebook. Det är ju kul och så. Vänner, bekanta och ytterst avlägsna bekanta berättar dagligen om vad som händer i deras liv, inklusive vad de åt till middag. En del personer ser internet som något som inte är verkligt, man pratar om IRL och grejer. Jag skulle vilja hävda att Facebook i allra högsta grad är en del av verkligheten och jag finner ofta att en del väldigt verkliga delar av verkligheten yttrar sig där.
Till exempel det här med folks relationer. Och baksidan med folks relationer. En jävla sådan baksida är när folk börja tro att de äger varandra. Jag är inte så förtjust i äganderätt när det gäller andra människor, men iakttar fascinerat hur det tar sig uttryck på fejjan (carscrash).
Det börjar alltid med att person A börjar trycka på gilla-knappen på person B:s wall ganska frekvent för att sedan trappa upp det till ännu mer frekvent - ända till det är en uppåttumme på var enda stavelse person B uttrycker. Det slutar inte där. Nejnejnej! Det finns ju som sagt en wall också. Den kan Person A skriva saker på. Ofta. Och räcker inte det kan Person A också kommentera alla statusinlägg som Person B skriver. Chatta i kommentarsfältet och hålla på. Vi som ser det här utifrån tänker jaja, vi fattar. Ni ses. Ok. Kul för er peeps ( ok, det lät bittert, detta är inte menat så). Man kan tror att det räcker där. Icke! Då börjar incheckningarna. Person A har varit i hela fucking världen med Person B (sen kan både A och B gilla detta som en extra liten krydda i förhållandet). Och vi som iaktar det utifrån tänker OK, VI FATTAR, ni ses. Ok. Fint. Självklart kan man checka in med folk överallt bara för att det är kul också, notera att det gäller aldrig Person A och B. För dem, eller åtminstone den ena (oftast A) handlar det alltid om ett statement. Sen en vacker dag händer det; Person A ändrar sin relationsstatus till "In a relationship with Person B". Vi som har iakttagit det hela utifrån tänker no shit Sherlock och ibland trycker man på gilla-knappen på detta. Ibland trycker man definitivt inte eftersom det skulle kännas som att bli smittad av någon riktigt smutsig sjukdom att delta i denna uppvisning i äganderätt. För innerst inne tror jag inte riktigt alla dessa grejer handlar om att person B alltid är så jävla rolig och klok, eller om att maten är så fantastiskt god på plats X. Det handlar om att man vill visa att man finns och att vore bra ( sjukt jävla nödvändigt ) om ingen fick för sig att flörta med person B i chatten i afton. Det här handlar om hävdelsebehov, bekräftelse och ibland en bisarr tro om att om det syns tillräckligt mycket så fattar alla att vi är varandras. Vi som har iakttagit det hela utifrån kliar oss i huvudet och tänker; vad är det som vi prompt måste förstå? Vi har ju fattat hela tiden.

Use it

På tal om Neko Case, här kommer en gammal svängig New Pornographers dänga också. Den här videon är inte det bästa Indie-America har producerat om man säger. Ploten är minst sagt lame. Men låten. OMG.

Lite kärlek till Neko Case

Det här är allt jag har lyssnat på sistone. Underbara Neko Case. Om jag har på mig klänning och benen är bara känns det precis som om mitt liv vore en film. 3 minuter och 40 någonting sekunder i taget är mitt liv en film. Neko Case fantastiska röst och sommarnätter. Lyssna så fattar ni.

Bieffekter

Jag hoppas de här bilderna är bevis nog för hur förvirrande tillvaron är ibland. Jimmy hyllar vaginor och mina New York-skor har klonat sig. What's next?

Tvångstankar om toapapper

Jag tycker inte det är så jobbigt att köpa toapapper (en del tycker ju det är jättehemskt), däremot är det halvkul att glatt spatsera hem över torget med ett packe papper under armen. Man riktigt ser på folk att de tänker jahaja - här ska det bajsas. Vad de egentligen tänker struntar jag ju i, men jag måste ändå tänka att de tänker (ni vet, ibland har även jag tvängstankar). De här personerna såklart föga medvetna om att toapapper är ett sorts universalverktyg i mitt hem. Så jag förlåter dem för tankarna jag tror att de tänker. Så länge jag inte gör som Björn, han törs ju inte - wait for it - panta burkar för att han bor Östermalm och tanterna kan titta snett. Så länge jag inte tänker så - är det lugnt vad folk eventuellt misstänker och until then är det lugnt att handla dasspapper.

Tvättmaskinen och lusten att bränna salvia

Jag har haft lite problem med spökerie/kvarvarande energier i min lägenhet till och från. Nu är vi åter på till-punkten. Vi är så mycket på den punkten att jag knappt vågar sova ibland. Ringde pappa för att prata om något helt annat, men nämnde även obehaget i badrumet. Pappa återkom således med en analys av det hela, enligt honom är det oroligt här för att jag inte har kopplat in tvättmaskinen än. Spöket är upprörd över att jag har en maskin som tar upp plats i badrummet, men som jag inte använder. Jag skulle ju bli vuxen och allt. Tvättmaskinen vi talar om är alltså den som jag fick i början av sommaren. Något säger mig att min pappa och det paranormala är i maskopi. Det om något känns ju sjukt. Betydligt sjukare än sakerna jag säger högt varje natt innan jag somnar ( om jag törs somna). Så eh. Gonatt då.

Låtsaslivet ftw

De senaste dagarna, den senaste tiden har jag helt övergått till mitt låtsasliv. Just nu går det här låtsaslivet ut på att träffa alla fantastiska brudar jag känner och bara bejaka allt jag kommer på. Allt jag kommer på är yes man. Vill jag bada på natten är det bara shoot, bada. Vill jag gå och lägga mig klockan 19.30 så är det Ok. Igår fick jag höra att jag är i mitt sommaresse. Det var roligt sagt. För det är så väldigt sant. Jag lever allt som jag inte orkar leva andra gånger nu. Samlar dagar på burk, samlar hopp inför hösten, äter frukt med fötterna på fönsterbrädan. För att jag kan och jag tillåter mig att göra precis som jag vill.

Resultatet av de senaste dagarna:
- En crazybananas efterfest med några ganska unga belgare.
- Ett nattbad.
- En pictionarysession - som vi inte vann eftersom jag hade oturstrosorna på.
- En övernattning hos My med tillhörande morgonkaos, mysfrukost och kramar.
- Ganska många nektariner och sköna tankar idag.
- Multipla skrattfester på Mosebacke igår
- En kommande pitch.
- Smakat den ökända kanelwhiskeyn - god!
- Och massa andra helt knäppa fina saker.