måndag 5 september 2016

Ur ett ostigt hjärta

Det här med att från ingenstans bara träffa nån som bara råkar välta ens värld litegrann och drar fram sidor ur en som en kanske inte riktigt ens visste att de fanns. Som får det allra mjukaste i en att mjukna.

För ett tag sen träffade jag en sån person, tiden sen dess har varit ganska omtumlande för mitt känsloliv, men jag kunde liksom inte motstå det här. För han får mig att känna så många saker, framförallt får han mig att känna mig så väldigt älskad. Han får mig att äta lagad mat oftare än nån gång ibland, han får mig att låta bli att okynnesåka taxi, han får mig att vilja vara snäll och helhjärtad. Han får mig att skratta på ett sätt som inte så värst många andra har förmågan till. Så jag föll, jag föll med huvudet före för den här knäppa personen som alltid sjunger, som alltid har nån sjuk jävla historia på lager, som viskar I love you till mig på nätterna när jag är precis på gränsen mellan vakenhet och dröm.

Och ah - I love you too! Alla dagar i veckan.