Nattnostalgi.

Igår var det lite som att något av det sista föll på plats och något i mig dog. Det var inte hoppet. Det kändes mer The end of an era eller så. Jag visste att det var en tidsfråga. Allt är annorlunda nu.

Senare på natten drömde jag så mycket konstigt. Bland annat att ett en av mina stora kärlekar från förr (ett avslutat kapitel förvisso) flyttade hit och började jobba på mitt jobb. Det var jättetungt och det blev helt hemskt i lunchrummet. Jag ville inte att mina jobbarkompisar skulle prata med honom, jag ville att de skulle ha min bild av honom. Självklart blev han omtyckt och alla avgudade honom. Jag blev sur, bitter och ville bara sitta i fred i ett hörn. Sen flöt drömmarna vidare och jag hamnade i djungeln, som ganska ofta annars i mina drömmar. Förmodligen har det där med djungler gjort ett outplånligt intryck på mig. Jag vaknade och började längta efter min gitarr och sånt som gör att det kryper lite mindre i mig.

Ibland tänker jag på vad folk sa till mig när jag var yngre. Varje gång något var jobbigt fick man höra att tiden läker alla sår. Vad jag hatade dem och tänkte era jävla as, ni vet inget om något. Dessvärre hade de ganska rätt. Tiden läker inget, men den lindrar och en vacker dag står man där och accepterar något som man fann fullständigt ogreppbart från början. Jag tror det handlar ganska mycket om någon sorts glömska och avtrubbning. Snart är det väl jag som står där och är en överklok vuxen som säger att alltid lär man sig något nytt...

http://www.youtube.com/watch?v=QVPtMpJaIgo

Accelerator, Walcott, Mystic seaport is that way!

Sen blev det tisdag och jobb samt en insikt om att jag höll på att göra något dumt, när jag tänkte missa Accelerator. Åkte hem och sov lite på saken, bestämde mig för att det var idioti att missa så många bra band. Nu i efterhand är jag glad att jag tog mitt förnuft tillfånga. Det var jätteroligt!

Johnny Flynn var först ut och kickstartade mitt hjärta med banjo, cello, mandolin och stomp. Det konstiga är att det är ganska klassisk amerikansk folkmusik framförd av en britt och det känns inte ens omodernt.
The Box var helt fantastisk live.
Band of horses var hur fina som helst, men trots det var de faktiskt snäppet vassare när jag såg dem på medis i våras. Det kändes varmt, men ändå lite trött på något sätt. De kan verkligen det där med ljudridåer. Och skägg förståss, imponerande.
Vampire Weekend I love you guys, helt enkelt. Det mest opretantiösa, glada och spralliga bandet i världen kändes det som igår. De har ingen stylist, men de har de svängigaste poplåtarna på bra länge. Texter om tentaplugg och NYC-bussar är inte lika fel som det låter. Vi kom fram till att trummisen var snyggast, basisten svettigast, synthkillen sötast och sångarn var gulligast och roligast. Victor lovade att försöka fixa ett bröllop med Ezra om vi hittade honom. Det gjorde vi tyvärr inte, jag var helt inne på bli judinna för hans skull. Jag längtar efter att se vad det ska bli av VW, de kommer uträtta fler popunder. Det är jag helt säker på.
Duffy ZzzzzZzzz! Sjukt tråkigt, tillrättalagt och överproducerat.
Mgmt Jag väntade till slutet av spelningen för att två bra låtar skulle komma. Under tiden hade jag roligt och hjälpte en resencent att skriva något om det. Han skrev för Groove och jag tyckte att han skulle skriva att det var rätt tråkigt. Inte så jättebra som jag hade tänkt mig faktiskt.
Hercules and the Loveaffair Jag var så nyfiken på att se om Anthony Hegarty skulle vara med, det hade ju ryktats en del om det. Men nejnej. Istället fick man en brud i hotpants. Blind var iallafall bra live.
Jag såg även en del annat, mycket var väldigt bra, men som alltid på festival är man på väg till nästa spelning...

Det som är så himla roligt med Accelerator är dels deras alltid lika grymma linups, men även att de verkligen skapar alldeles äkta festivalstämmning. Det är rätt märkligt när man befinner sig på en bakgård med asfalt under fötterna och tegelväggar runt omkring sig. Tittade ut över riddarfjärden när solen gick ner och kände mig riktigt nöjd med tillvaron. Sen blev jag uppraggad i baren och efter det var allt lika konstigt som vanligt igen.
Det bästa med mittistan-festivaler är nog att man får åka hem och sova i sin egen sköna säng, man slipper kylan, fukten och paniken att inte få luft när man vaknar. Jag antar att det här är riktigt allvarliga ålderstecken. Nästa gång är det dags för Way Out West.

Midsommar

Midsommar var roligt, lika roligt som det alltid blir. Först var det nära på att skita sig totalt p.g.a. trasiga bilar, en sjuk kille, borttappade bilnycklar m.m. Ibland är turen dock på rätt sida och det löste sig faktiskt. Pappa lånade ut en bil. Allt det där strulet fick mig att tänka på ett gammalt Emmaboda-äventyr som började med att bilen vi skulle åka dit i brann. Då var man inte glad, men även den gången löste det sig.
Jag åkte bil med Sverker och Jimmy till Ullsta, en resa full av hits som Canneloni Makaroni och Hon har blommor i sitt hår. Väldigt bra billåtar. Sen så dansade vi loss i köket och senare även på logen. Vi lagade mat, badade, spelade spel och vår värd Victor höll tal i 180 år. Kontentan av det var nog helt enkelt, kul att ni är här. Det tyckte vi med. Roligt att Frank var med också.
Jag följde med tillbaka till Norrköping och var där ett par dagar, jag förstår inte varför jag blir så stressad där, jag gör ju för det mesta ingenting. Jag brukar ju mest traska runt, släpa min väska, träffa folk och en och annan häst. En ganska slappt tillvaro kort sagt.

Skavsår och sjöbjörnar.

Varenda år blir jag så glad över att det är sommar och att man inte behöver vara så påklädd. Inte heller behöver man tvinga ner fötterna i några varma skor eller strumpor. Det är bara det att jag varje vår/sommar får sjukt mycket skavsår! så just nu har jag mer plåster än hud på tårna. Jag hatar det, varför kan skor inte vara passa utan att förstöra mina fötterna? Jag får väl satsa på ett par Foppatofflor, för de kan väl inte skava, eller?

Snart är det Midsommar, jag längtar. Vi följer traditionen och åker till Ullsta, Victors sommastuga. Iår är vi färre än vad vi har varit de gångna åren, det kommer bli hur roligt som helst ändå. Jag hoppas på både logdans och bad. Som det ska vara. Jag kommer dock sakna Siggan, hon hör ju liksom till. Jag saknar förvisso alltid henne.

Det här isländska bandet är jättebra, inte minst för att de heter Sjöbjörn om man översätter bandnamnet. Jag blir nästan gråtig av textraden, I miss you even when you're around.
Mina damer och herrar! Seabear!
http://www.youtube.com/watch?v=6pWTVwoecog
Jag tror den här låten kommer bli ett bra soundtrack till när natten blir morgon igen och jag går den sista biten från bussen hem. Det kommer vara lite kyligt, det är det alltid, men jag kommer att tänka, den här stunden är min.

Rough around the edges.

Som väntat blev födelsedagshelgen sjukt rolig. Det var karuseller, Frankie på besök och balkong fest. Det visade sig att man rymdes rätt många på den. Det är väl sant det där som sägs om hjärterummet. Kort sagt, den roligaste helgen på länge.

Igår var jag på min första möhippa, det var roligt. Den blivande bruden fick på sig magdanskläder och utmanade folk i klassiska barnkalaslekar vid T-centralen. Allra roligast var det när det var magdansbattle med någon liten krallig britt som skakade buk för hela slanten.
Riktigt roligt var det också när vi stormade lägenheten som bruden bor i . Vi smög som indianer utanför, sprang in och skrek MÖHIPPA!!!

De här låtarna tänker jag på idag, två riktiga färskingar från 94 respektive 92.
http://www.youtube.com/watch?v=QMkH6xi6-Og&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=ljFDgUL88Vw

Ibland undrar jag hur jag tänker eller inte tänker? Jag letar efter en offknapp till min hjärna.
Jag förstår inte hur den gör för att gå loss så fullständigt på grubblerier. Det är märkligt att det kan gå från solsken,fåglarna kvittrar, den här låten är bra, till vad är syftet och meningen? Allt på samma dag. Jag förstår inte varför jag gör som jag gör ibland. Mitt tålamod är väl inte så stort helt enkelt. Så är det med den saken.