Att vara bra på maskerader, men sämst i världen på spel. Att vara ganska känslomässigt synsk, men samtidigt bli lagom lamslagen varje gång hjärtat bestämmer sig för att slå dubbelslag. Att ljuga om att man inte riktigt tror på kärleken längre, men samtidigt aldrig riktigt låta hoppet lämna kroppen är att vara världens mest hopplösa (hemliga) romantiker. Att tänka att i den bästa av världar kan vi vara bästa vänner och älskare - samtidigt. Att längta bort, men ändå landa i nuet. Att ta sig samman, men också förlora sig själv i lite vad som helst. Att bli förvånad var gång man faller handlöst, men ändå veta hur man tar sig uppför berg. Att vilja framåt, men fastna i sina egna oknutna skosnören. Att känna sig ensammast i världen ibland, men ständigt vara omringad av de bästa. Att inte riktigt veta vad man ska ta sig till, men ändå veta att det finns en variant som är för mig. Det är att vara jag.
