Midsommaren.

Midsommar alltså. Min allra bästa högtid. Jag vet inte varför jag älskar det så mycket, men det har säkert med min eviga sommarlängtan att göra. Det har säkert en del med min förkärlek till att vägra att gå och lägga mig att göra också. En natten på året som det är helt rimligt att aldrig tänka på refrängen. I år testade jag ett helt nytt firande. 20-30 personer i ett stort hus i skärgården. En sjuk bar, tusen miljoners dansmoves på en gräsplätt, mänskliga pyramyder, knäppa samtal, massor med kärlek och roliga människor. Jag avslutade kvällen med att ringa Coachen som låg och sov på övervåningen för att be henne att ringa mig dagen därpå. Det var en sån kväll helt enkelt.
Nu ber jag en stilla bön till låtsaslivsgudarna att låta resten av sommaren bli precis, exakt lika knäpp. Om den blir det så lovar jag att bli en vuxen person som beter sig om en vuxen person borde framåt hösten.

"Varför skrattade min kollegor så mycket åt skyltarna i Flen?"

Min gulliga lilla kusin har en master i EU-rätt, men ibland visar det sig att hon har en del kunskapsluckor. Idag fick jag till exempel förklara vad flänsost är. Helt vanligt, inget konstigt med det, vänlig som jag är berättade jag naturligtvis. Kände mig väldigt mycket som en förälder i tagen med att berätta om blommor och bin. 

Ticktack.

Ibland snurrar ekorrhjulet för fort för mig. Tror inte jag är gjord för den här sortens tillvaro. Och jag tror det som får den stora rastlösheten att verkligen spinna loss. Rastlösheten får mig att fatta märkliga val och tänka halvklart, två saker som jag direkt avskyr. För jag vill vara skarp, men rastlösheten gör mig suddig i konturerna för alla som ens hinner se mig swischa förbi.