Nostalgi och dagdrömmar på Kärlekshotellet

För lite mer än tre år sen gav jag upp Norrköping och styrde kosan mot Stockholm via en liten omväg över Sydostasien. Första månaden i Stockholm bodde jag i Therese vardagsrum och sen hittade jag hem. Mitt hem blev Kärlekshotellet i Älvsjö. Och det har sedan dess verkligen varit hemma. En gul villa som blev röd och vars hyresgäster ständigt växlat. Jag kommer sakna allt det här. Balkongen, alla skrymslen, mina roomisar och mitt rum. Nu håller jag på att packa ihop mitt liv här, för det börjar närma sig sitt slut och ett nytt väntar en kilometer norrut. Ett liv med samma kommunikationer, mataffärer och promenadstråk - om jag vill. För det är ju faktiskt det som är grejen. Jag har lärt mig älska Älvsjö.

Om ett par dagar kommer jag för första gången på tre och ett halvt år bli varse vilka saker jag packade ner från vindsvåningen i Norpan. Det ska onekligen bli spännande att kolla över den Grundströmska loppmarknaden (jag gillar saker som inte passar ihop, mentalsjukhusvitt och kliniskt är inte min grej). Dessutom när jag en liten men ack så romantisk dröm om hur mysigt det ska bli att vara alldeles ensam och måla om min lilla lya. Det blir sunkbrallor, musik och kanske ett par folköl. I min fantasi är det väldigt mysigt, frågan är hur verkligheten kommer ta sig an den här dagdrömmen. Förmodligen kommer färgen bli helt ojämn och jag kommer tröttna efter ungefär fyra minuter in i spacklandet. När jag tänker efter så vet jag inte ens hur man spacklar.

Bli snygg på Hötorget

Mitt bästa skönhetstips är ingen töntig kräm eller så. Nej, känner man sig lite ful är det bara att ta en promenad bland fruktstånden på Hötorget. Två minuter och jävlar vad snygg man blir. Vips så är man vackra flicka men utan minsta lilla ansträngning, och jordgubbarna är att betrakta enbart som en bonus för hyn. Det är lite samma sak som att skriva CV när man känner sig usel. En enkel genväg till att bli världens bästa fort.

Sjöslaget

Sötaste tanten kommenterade butiken och konstaterade lite försiktigt att vår rea är vild. Det är den. Minst sagt. Den är så vild att man blir sjösjuk bara av att svepa med blicken över den. Tur att det ligger så mycket saker på golvet att man inte hinner svepa blickar hit och dit.

Har man tagit Jimmy i båten får man ro honom iland.

På tal om midsommar, varje år efter festligheterna har lagt sig dyker facebooktaggarna upp. Här är en av dem och jag tycker om den här bilden. Mest för att den är så himla glad och rolig. Och ganska mycket för att vi sitter i en f.d. räddningsbåt i vassen medan Sverker gör det hårdaste losertecknet samtidigt som Victor är farligt nära att se ut som en förrymd brat. I roddbåt. Gotta love this.

Folk och överdrifter

Förstår inte varför folk alltid tycker jag överdriver. På jobbet ska det nämligen ske någon sorts personalomfördelning och jag tyckte vi kunde göra en grej av det med facklor, en urna, handskrivna namnlappar, bastkjolar och ödesmättad musik. Alla på fikarasten tyckte det var en fantastisk idé. Men när jag sen kom på att det skulle vara ännu mer effektfullt med en kittel med kokande vatten och en kannibal så blev det på en gång klassat som överdrift. Jag förstår mig inte på folk. Det hade ju blivit en skithäftig kickoff.

Nöden har ingen lag

Jag kom alldeles av mig och började fnissa när jag fick syn på den här skylten på Huddinge i torsdags. Smög upp telefonen och knäppte en bild. Skylten ger mig hysteriskt roliga bilder i huvudet. "Jag måste göra 10 bicepscurls och det är nu! Tur att jag kan ta sparkcykeln akutvägen och spara lite tid. Så jävla urgent!"

Flyttpackningen

Jag nämner inga namn, men jag tror knappast han som står för halva mina genuppsättning kommer tycka att det är en så värst bra idé att jag flyttpackar i papperskassar. Själv tycker jag det är assmart, för då slipper jag i alla fall några av kartongerna som jag annars kommer svära ihjäl mig över.

Ljudlöst

Min telefon är ganska ofta på ljudlöst, det är skönt att den inte ringer, låter eller har sig. Det finns dock ett problem med det här - jag tappar nämligen bort telefonen ungefär fem gånger om dagen och mitt närminne kunde lika gärna varit en guldfisks. Lite ljud på telefonen hade alltså inte varit helt dumt. Frågan är var telefonen befinner sig just nu? Jag sätter en slant på någonstans i sängen. Eller i soffan, eller åtminstone någonstans i huset...
Det här med ljudlöst har i själva verket gått så långt att när batteriet tog slut under natten tyckte jag det var så skönt att jag helst inte ville ladda den igen förrän tidigast imorgon, men så insåg jag ju att alla bilderna från igår fanns i den. Lätt dagens i-lands.

Midsommar

Av alla högtider som finns är midsommar min absoluta favorit. Härligt naturromantisk och skapligt hednisk, det passar liksom mig. Jag firade på samma sätt som jag gjort de senaste fem åren. Det vill säga på Victors fantastiska sommarställe Ullsta tillsammans med en drös vänner från Norpandagarna. Förr umgicks vi jämt, nu är midsommar i stället vår reunion och det är väldigt kul att ha en helt egengjord tradition där vi själva har valt alla element.
Jimmy, Sverker och jag klarade av bilfärden, plockade upp Stina och Kristian i Gnesta och anlände precis i lagom till resningen av stången/fallosen och dansen till små grodornas ära (man kan ju undra vad den som skrev den låten hade tuggat i sig för svampar). Som traditionen bjuder är detta dansande inget värt att kämpa emot. Ingen slipper undan - man dansar "Jungfru Skär" och "Tre små gummor" och lite annat smått och gott. Punkt. Man känner sig lite fånig, men det sätter stämningen och är egentligen ganska mysigt. Traditionen bjuder också att dansandet alltid försenar lunchen och därmed alltid orsakar ett lätt kaos av hunger. Det lilla sommarstugeköket myllrar av folk som hackar sallad, håvar fram sill och letar tallrikar. Medan dillen kelade med färskpotatisen på spisen lyckades världens tröttaste jag somna i en plaststol på verandan och Anton (som aldrig är frisk på midsommar) somnade i soffa samtidigt som Kalle var så hungrig att han slutade prata med folk för en stund. Sen händer det magiska - maten blir klar och man skålar och Victor håller sitt årliga tal samtidigt som man känner ölen och mättanaden långsamt sprida sig i kroppen. Därefter infinner sig en bekant trötthet a.k.a paltkoman som håller i sig ända till de årliga mästerskapen i kubb börjar.
De årliga mästerskapen i kubb är även de årliga mästerskapen i tillmälesord och mer eller mindre grova hån och trakasserier. Förra året slutade det med blodvite, i år slutade det med att Jimmy som i många år (enligt sig själv) har varit obesegrad mästare fick lämna tronen. Han tog det hela betydligt bättre än förväntat och vi begav oss till sjön för det obligatoriska badet och jag tänkte att världen var vacker när vi satt där i kvällssolen på bryggan med varsin fesljummen öl. För en stund var det så fint att vemodet dök upp i hjärtat. Victor rodde oss en liten nostalgisk sväng i sin båt och Jimmy berättade om i vilka kohagar, på vilka berg Victor och han genom tiderna har tonårssupit. Sen blev klockan väldigt mycket och det var dags att tända grillen. Nytt för i år var att hade vi med oss en kock - Kristian - som grillade perfekta biffar åt köttätarna och än mer perfekta svampar till mig. Victors släkt hade lövat logen och vi dansade både det ena och det andra innan vi avslutade med en vals till "Så länge skutan kan gå". Förmodligen var det inte ens vals utan bara rent hitte-på. Enligt vår tradiion intas alltid efterrätten väldigt sent, i år var klockan säkert 02.00. Hur mycket den var förra året när Victor matade Nattas Petter med jordgubbar och glass vet jag inte, men det säger självt att det var sent som fan. Linnea hade gjort en cheesecake som var sådär god som saker bara kan vara om klockan är mycket och man är lite midsommarberusad. Hon fick därmed epitetet världens bästa människa av Victor och Anton och vi andra kunde ju inte annat än att hålla med. Kalle bjussade därefter på efterfest i sitt tält och det var nästan det bästa på hela kvällen när han visade sitt crib för mig och Jimmy och öppnade öl med tältpinnar i belysningen från ett levande ljus. Kalle agerade dörrvakt och somliga fick inte komma in för att de var för fulla, det var mycket festligt tyckte jag, men så var jag ju också nykter nog att få komma in. Historiens vingslag och festivalvibbarna blev väldigt påtagliga där i Kalles 45 år gamla och något besudlade tält. Eftersom tröttheten aldrig under hela kvällen riktigt gav sig för mig och eftersom vi tydligen har blivit lite äldre gav vi upp festen där någonstans, Jimmy och jag kröp ner i bäddsoffan hos Sverker. Inga sju sorters blommor fanns under min kudde och jag drömde således inte heller om någon framtida man. När vi vaknade imorse Victors föräldrar bjöd sedvanligt på världens godaste brunch innan vi packade ihop oss i bilen och begav oss mot Stockholm. Vi stannade på en mack, Sverker gick ett ärende och Jimmy kom på att jag aldrig hade smakat på jordgubbslikören. Så sittandes i bakluckan fick jag ta mig en sipp, den smakade saftsoppa och insikten att livet är ganska roligt trots alla krångligheter och allt vankelmod kom till mig. Sen åkte vi förbi mitt nya hus, där det på torsdag börjar en ny era. Tack alla närvarande för igår och hoppas ni som läser det här också hade en väldigt bra midsommar!

Inget regn bara sol, sol, sol och massor av vänner.
Kalle och JimmyJoe.
Värden Victor och Jojje tänker uppenbarligen samma sak. Troligen potatisen tack!
Mäskdrängens Akvavit. Den smakade föga förvånande sprit. Den här nubben fick jag mot att jag sjöng en sång. Det blev "Alla tallarna" och i tanken dedikerade jag den i till min mamma eftersom det ironiskt nog alltid är ens föräldrar som lär en de snapsvisor man kan.
Jag och JimmyJoe skrattade oss igenom hela hygienbiten och hade ett alldeles eget tandborstarparty.

Realtid

Just nu på tuben: en tant berömmer en tjusig tjej för hur fin hon är. Och jävlar vad fin hon är sen. Hejja snälla tanter och öppna medmänniskor. Världen fortfarande visar sina vackra sidor alltså. Töntigt enkelt att låta en rutig sommarklänning bli en kanal för hopp.

Så ligger landet.

Jag känner mig lite som ett slagfält. I ena vrå ligger en hög med trasiga saker som jag inte kan hantera och i annan del av mig ligger resterna av något annat som min kropp envist försöker skölja bort. Det dränerar mig effektivt på fysisk energi och järn, men i övrigt gör det inte mycket nytta , eller det går faktiskt så pass dåligt att jag måste lägga mig under kniven för att lösa det. Därför är det jag som tvättar naveln mycket noga med tops på onsdag, samtidigt som jag tänker på att nu måste jag väl ändå betalat klart för mina okloka beslut. Om inte så vet jag inte vad jag ska ta till för betalning utöver. Jag har nog inte så mycket mer att erbjuda - jag har redan gett bort min lust och tömt alla hemliga kraftdepåer. För övrigt älskade jag sjuksköterskan som tog blodprov på mig idag och samtidigt drog skämt om sprutnarkomaner. Det gjorde det hela betydligt mer lättsamt. Så ligger landet som man säger. Nu - två ägg och en kväll för att hitta en handling som bevisar en solcellslampas värde.

Helg igen

Ännu en lustig helg att lägga till handlingarna. En helg med galet mycket snack om brösthår, bröllopsyra, rullstolsdans och ganska mycket öl. En hel helg med My, Eric och Anderas. Och så sprang jag in i syskonen Schultz igår - världens bästa surprise och vi firade förstås ödets nyck med att snacka danska. Eric lyckades cykla vilse på en lånad cykel i Gamla stan och My och jag planerade vidare för vårt harem. Sen tog jag ännu ett idiotiskt beslut som senare fick mig att radera valda delar av min telefonbok innan jag somnade hos en vän med blommiga lakan.

Ready to start

Den här är min themesong just nu När jag åker tåg eller går med den här i lurarna känner det precis som att jag är med i en film. En där film där man går fort och man gör det med ryggen rak. Now I'm ready to start är väl ändå höjden av peppning korsat med en fet fot i röven. Det bästa med den här låten är - förutom att Arcade Fire är ett av mina favoritband och det här är deras nya singel - är att den ett helt nytt kapitel. Inga minnen eller människor hör till den ännu. Dessutom älskar jag rythmen och textraden Buisnessmen drink my blood.

och en jävla massa papperslappar

Såhär ser min tillvaro ut just nu. Tänka, skriva, tänka, skriva, tänka, skriva, tänka. Det är väldigt roligt, triggande och utmanande.
I morgon ska jag och frugorna dricka öl också. Carro och My hävdar att det kommer spåra totalt och jag tvivlar faktiskt inte en sekund. Mer om fördärvet, efter fördärvet.

Ok och innebörden

Så vi vaknar och somnar och vaknar igen. Allt däremellan glider in och ut ur vardagsdvalan. Lite dimmigt, men vi glömmer så lätt även ok står i relation till något annat. Det är så enkelt och precis lika krångligt. Ok är ju lugna lungan, alright, visst, och jaha på samma gång, men samtidigt alltid relativt. Men vi somnar och vaknar igen och glömmer vi varför så är det för att det är ok.

Bada när man vill

Eric skickar fina bilder på sommarhus att hyra, hus där man kan sitta på verandan och dricka vin i kvällssolen och bada mittinatten eller precis när man känner för det. Det var förresten min barndoms allra första uppfattning om lyx - att få bada när man ville. Hur länge jag ville. Gissa om jag var avis på dem som hade pool? Jag tycker fortfarande det är härligt att ingen nuförtiden säger "Kom upp nu" och att jag kan bada fem minuter efter fikat om jag så önskar. I själva verket skulle jag kunna äta bullarna i sjön för att verkligen dra det till sin spets. Fast det där med att bada oavbrutet och leka sjöjungfru/simmare/dykare/simhopperska/fisk/säl fem timmar i taget har kanske tappat glansen en aning, men det kommer aldrig lyckan i att få bada när man vill att göra.
Jag vill packa väskan och åka till ett sommarhus med sjötomt och brygga med detsamma.

Brf. Degen

Bredvid mitt hus finns en bostadsrättsförening som heter "Degen". Först läste jag fel och tyckte det stod "Dregen", jag förstod ingenting tills jag läste en gång till. Degen är ett roligt, väldigt roligt val av namn - jag vet nämligen vad de där nybyggda lägenheterna kostade att köpa. Då känns Degen helt klart som ett rimligt namn. Om det egentligen har med närheten till Älvsjö Konditori att göra tänker jag verkligen inte spekulera i.

Thanks for flying with us

Och vad har jag lärt mig idag då? Att lyssna på mina instinkter (och vänner) från redan början och att jag tydligen är förnuftig ung dam som är bästa kompis med mina järntabletter. Förnuftig my as. Det är ju mitt bristande förnuft som sätter mig i alla möjliga märkliga situationer, en del trevligare än andra. Till sist kan vi ju tacka högre makter att jag inte är pilot eller så - hade det dykt upp orosmoln på radarn hade jag väl fått planet att störta i ren panik. Eller så hade jag tänkt yeah what ever, det blir som det blir och det ordnar sig alltid. Eller kanske mer hoppla vad dumt det här blev, fan förlåt, verkligen. Frågan är vilken inställning som hade varit värst.

Där orden slutar tar vaddå vid?

När inte orden räcker tar jag till ännu fler ord och räcker inte det får jag väl dra huvudet i väggen eller något, men det verkar kosta mer än det smakar. Som The Whip sjöng förra sommaren - Frustration. Nu måste jag skriva klart. Stressigt.

Man tar hand om varandra

Rapport rapporterade från Skansen där det i bröllopsyrans tecken anordnades massbröllop idag. Reporten fångade in ett äldre par och kollade läget lite.
Reportern: Men ni ska väl inte gifta er idag?
Farbrorn: Nej, vi gifte oss för 60 år sen!
Reporten: Ojoj! Hur gör man för att få det att hålla så länge?
Farbrorn: Man tar hand om varandra.
Reporten: Hur gör man det då?
Tanten: Man kramas!
Och så kramades de. Det var så varmt och gulligt och blödiga jag blev blöt på kinderna som vanligt.

Frågor&Svar

Ibland behöver jag svar, men jag känner mig jävligt obekväm när jag faktiskt frågar. Men ibland måste man. Idag måste jag. Allt det som annars kommer äta upp mig inifrån behöver något att förhålla sig till. Sanningen är alltid bättre än de dystopier min livliga fantasi kokar ihop på ett par minuter. Jag jobbar och sorterar upp mig själv ikväll. Samtidigt. Lagar lite kantstötta bitar, slänger sånt som är klart och lovar mig själv att aldrig mera parasitera eller förpesta min egen tillvaro. Det är därför jag vågar bli en sådan som frågar - jag tillåter mig helt enkelt att behöva få svar. Hur jävla obekvämt det än känns att inte vara bekväm på vägen.

Älvsjö - The Party Zone

Det blir en hård kväll. Är det någon som vet hur man festar till det så är det jag...

Du har mitt hjärta Erlend Loe

Såhär står det på Wikipedia om Doppler:
Doppler är norsk roman av Erlend Loe som utkom 2004.
Huvudpersonen med samma namn som romanens titel lämnar efter sin fars död jobb och familj för en tillvaro i skogen i Oslos närhet. Tillsammans med den tama älgkalven Bongo söker Doppler ny mening i livet, där han ser konkreta och enkla sysslor som mer värdefullt än att uppfylla omvärldens ständiga krav att vara duktig.

och så här står det om den mest frevkenta boken i mitt liv - Naiv. Super:
Handlar om den 25-årige huvudpersonens frustration över livet. Han har länge känt att världen är en hotfull och meningslös plats att tillbringa livet på, och hela hans liv slås i spillror när han förlorar en krocketmatch mot sin bror under ett besök hos deras föräldrar. Han hoppar av universitetet, säljer de flesta av sina ägodelar och flyttar in i broderns lägenhet medan denne är bortrest. I gengäld ska han vidarebefordra alla fax som kommer till brodern till ett uppskrivet faxnummer. Han minns dock inte var brodern befinner sig. I lägenheten fördriver han tiden med att läsa och filosofera om tidens relativitet. Han skriver också listor över de saker han har och inte har. Han köper en bultbräda från Brio och ser det som en slags terapi att banka på denna. Han saknar en flickvän och funderar på varför han inte har en. Mitt i allt detta försöker han hitta sig själv och förstå världen. I lekplatsen på gården bakom broderns lägenhet lär huvudpersonen känna Børre, en liten pojke som gillar hans cykel

Existensen är krånglig, men Erlend gör den lite lättare att förstå sig på.
Och ni vet väl att tiden går lite snabbare högst upp i Empire State Building?
-No?
-Well, it does.

Dirt

Jaha. Nu har det hänt igen. Ännu ett band har skrivit en låt om mig. Nine Inch Nails gamla dänga "Hurt" går ju såhär i refrängen:

And you could have it all. My empire of dirt.

Jag tolkar det helt enkelt som att ni får all min smuts(tvätt). Den finns i soffan som utgör mitt kungadöme. Evenuellt inkluderar sången även någon liten deppig dammråtta. Bara att komma och hämta.

Dåtiden och nutiden i ett unikt samarbete

Ur bloggarkivet:
15/5 - 2010
"Okdå. Jag bär mitt eget lilla helvete, men vem ska bära mig?"

När allt var som värst skrev jag det där och raderade det sedan för att jag insåg att det inte alls var sant. Sanningen är att jag inte behöver ta ett enda steg ensam. Jag har kärlek upp till armhålorna precis hela tiden. Mina vänner är nämligen de allra finaste, härligaste och tryggaste människorna som finns och jag är så förbannat jävla tacksam att jag får ha dem i mitt liv.

Jordgubbarnas fysik

Elias och jag tyckte det var en bra idé att klämma i oss två liter jordgubbar utan att blinka, så det gjorde vi under kvällssolen i Solbergaparken. Det hade varit jätteidylliskt om det inte hade varit för alla barn som hade skolavslutningskalas. Fast egentligen var det ganska härligt ändå. Ur detta kom i alla fall en fantastiskt relevant och bra diskussion om jordgubbarnas fysik.

Jag: Titta vad fina de är, alldeles blanka.
Elias: Och håriga och poriga och röda.
Jag: Ja, goda och glittriga.

Sen sa jag något om att alla mögliga jordgubbar var slampor, där någonstans dog det samtalet eftersom Elias påpekade att han tyckte jag överdrev en smula och dessutom var det tydligen lite äckligt att prata med någon som hade bär mellan alla framtänder. Äckligt? Vadå? I min värld är sånt bara charmigt.

Det förflutna våldgästar mig på jobbet

Igår var ingen rolig dag alls. Jag och min kropp var inte överens och eftersom jag är av det oroliga virket blev det en lång jobbig dag. Jag hade ju bestämt att dåtidens tråkigheter skulle stanna i det förflutna, men det är svårt att ignorera dem när de tycker det är kul att hälsa på här i framtiden. Men jag överlevde och idag är allt bättre. För tillfället pysslar jag med ett väldigt roligt och något klurigt projekt som har visat sig vara en korsning av copy, pussel och översättning från konstnärliska. Nu börjar det bli tajt om tid också, fokus är det nya svarta alltså. Jobba jobba jobba, men det är bara roligt. Det här är ju precis sådant jag vill och ska göra.

With the things that you do

Dagens soundtrack och dagens den-här-låten-handlar-verkligen-om-mig. Intressant att så många band skriver låtar om mig trots att vi aldrig ens har träffats. Kul att de trots det förstår sig på mina vingliga känslor och inte alltför rationella tankar. Och ja, jag älskar er. Hursomhelst, jag kan lyssna på den här låten hur många gånger som helst. För att inte tala om hur många gånger jag skulle kunna titta på videon - om jag hade tid.

Min faster - Antikdeckaren

Min faster är världsbäst på att hitta saker jag vill ha, man behöver bara ringa till henne, förklara vad man letar efter och så fixar hon det. En gång hittade hon ett gäng felfria Stringhyllor i ett soprum och nu har hon köpt ett Perstorpsbord med virrvarrskiva för bara 100 kronor till mig. Ni kan ju kolla vad antikaffärerna på Söder tycker att man ska betala för sådana saker. Min faster borde däremot börja få betalt för sina grymma detektivskills (och stryk när hon får fina fat av farmor och skickar bilder på dem med små rara texter om att hon visste att jag skulle bli jäääätteavundssjuk).

Om några veckor flyttar jag från Kärlekshotellet till en egen lägenhet i Solberga. En flytt på en kilometer, men jag har ju 16 mil tillgodo sen sist.

Fira=Klänning

Jag köpte en klänning idag (ja, jag vet, men...jag hade ingen sån) och jag gjorde det för att fira lite. Det är ju då jag investerar i mina klänningar. Min ringa längd kan knappast varit den som designerna hade i huvudet när de ritade sina långklänningar, men jag hittade en kort långklänning som blev en lång långklänning på mig. Så nu är jag också fashion. Tadatada. Fast det blir ingen jävla hatt. Bara så ni vet.

Och vad firade jag? Att jag får chansen att göra så roliga saker förstås.

Det känns att du tycker om mig

Min fina mormor mår inte bra och jag blir såklart orolig. Idag sa hon "Det känns att du tycker om mig". Det var så fint och jag blev helt tjock i halsen. "Tack för att du ringde" - "Såklart". Sen la vi på och gröten i bröstet blev till tårar.

Saker man bör unna sig själv att säga ibland

-Ja.
-Nej.
-Jag vill.
-Jag vill inte.
-Jag tycker om mig själv.
-Jag tycker så väldigt mycket om dig.

I bilder

(På sista bilden ser man kolaremmen om man kisar lite. Gör gärna det. Kisa.)

Det skulle bli den bäste sommaren i hele deres liv

Igår lyckades jag leva en hel sommar på bara en dag. Och vilken sommar det var sen. Först mötte jag upp Camilla och Eric, vi gick till Kungsan och smakade på Stockholm. Stockholm smakade bra. Hela stan var ute för att titta på maratonlöparna. Eric förstod inte det roliga i att kolla på motionärer och jag tyckte att vi kunde börja hänga utanför Friskis. Vi struntade i det och slog istället läger i Vita Bergsparken. Hela eftermiddagen drack vi vin, spelade kortspelet med det mest icke-PK namnet och passade på att kolla hur lång en kolarem blir om man bygger ihop alla i en påse. Den blev jättejättelång, minst 15 meter, det är ju inte varje sommar man äter 15 meter godis. Eric gjorde dagens gärning och köpte en liten högtalare att koppla till våra iPhones och därmed var lyckan gjord. Jag är en ganska dålig förlorare så varje gång jag förlorade fick jag spela en poplåt (och varje gång jag vann också). Det var någon gospelfestival på andra sidan parken, så när naturen gjorde sig påmind kunde man med lite tur få höra att Jesus loves you under tiden. Vilken lycka mitt i all denna synd tänkte jag.
Pop Dakar var nästa hägring och vi såg både Existensminimum och Ikons, Eric såg någon electrogrej som tydligen var "så hård att den kändes i hjärtat". Camilla och jag hamnade på ett litet berg där ett gäng ynlingar mjaude låtar by request. Fantastiskt. Vi hade glömt att klä på oss för stå emot kvällskylan, så när åkarbrasorna inte hjälpte tog vi till reträtten och drog till vårt andra hem, Debban. Vi dansade oss svettiga och till sist var det lika ljust ute som när vi började. Vi bröt upp och när jag korsade Älvsjörondellen sjöng fåglarna redan sina allra bästa greatest hits. Som avslutning blev jag lite konstigt överraskad och jag somnade med huvudet i fotändan 05.15, men trots det kändes det som att världen inte var uppochner igår. Om resten av sommaren fortsätter så här blir det en sommar att minnas.

Innan tanken slog mig

Var jag än somnar är det med hjärtat i handen.

Hemfärdens playlist

Först berättade Beach House om kärleken: Real love, it finds you somewhere with your back to it.
Sen förklarade Mumford & Sons vad kärleken skulle göra med mig: Love will not betray you, dismay or enslave you, It will set you free.
Till sist la Freelance Whales upp en handlingsplan: Don't fix my smile, life is long enough. We will put this flesh into the ground again.
Och själv undrar jag mest varför alla sjunger på tvärtomspråket?


(för den korrekta spellistan är sista låten "Generator 2nd floor")

Varning för ett svårt beroende

Allt. Precis allt kör jag i genom Lixräknaren. Det är underhållning på hög nivå och mitt medelvärde ligger på 54 hela tiden nu i tenta tider. Beware - sjukt beroende framkallande.

Hårdfakta vs. ingjuta mod

Försöker få Klaus att deklarera sin kärlek till en flicka. Jag började med att påpeka att han är en fegis och att han inte törs ( det här fungerade alltid väldigt bra på småsyskon back in the days). Jag har även erbjudit honom att snora på min axel om det inte går vägen och jag har försökt ingjuta mod genom att säga att hans inre organ inte kommer gå sönder (därmed inte sagt att det kommer vara smärtfritt). Någonstans här förstår jag varför jag bör undvika tjänster som innefattar någon som helst form personlig rådgivning. Avslutar med att avfyra en mental handgrant "jag tycker bara du ska hoppa och inte slösa tid på att tolka signaler. Signaler kan som bekant vara helt åt jävla helvete". Jag är en hård coach.


Inlägget är sponsrat av Livets Hårda Skola och Anonyma Neurotiker.

Händelselösa plan 6

Sånt där som händer i filmer där kärleken slåss mot minuterna, blinkande boardingskyltar och goodbye forever om du inte springer genom hela utrikesterminalen med fladdrande jacka händer nog inte så ofta i verkligheten. Det är kanske tur det, kan inte tänka mig att det vore bra för säkerheten på flygplatser att ha kära dårar som kutar omkring där dag ut och dag in. Hursomhelst, det vore nog ganska härligt cheesy att bli sådär swept of my feets någon gång. Btw, jag sitter på plan 6 nära koperingsmaskinerna på Södertörns Högskolebibliotek.

Lättaste sättet att ta sig hit är pendeltåg eller bil, men häst går också bra, skolan har nämligen stora, fina gräsmattor i direkt anslutning till biblioteket.

Den blomstertid nu kommer i mitt kök

Vakna på fel sida

Jag vaknade nyss, alldeles för sent och på helt fel sida. Helst skulle jag vilja somna om och vakna en gång till. Göra om och göra rätt. Nästan hela natten var jag uppe och skrev hemtenta, samtidigt som jag hela tiden försökte tänka högre för att överrösta mina egna tankar, men det verkar nästan omöjligt tänka högt nog för att få tyst på en släng akut saknad, en hel drös med motsägelsefulla känslor och alla saker som jag inte förstår mig på. För att göra mitt dåliga humör ännu värre slår jag till på en heldag på Södertörns Bibliotek. Men först testar jag motgift, frukost på balkongen. Det är bara att konstatera - allt skulle vara lättare om apelsinen inte hade fastnat i halsgropen.

Only time can run me

In a matter of time, it would slip from my mind
In and out of my life, you would slip from my mind
In a matter of time

Jag älskar den här låten. Älskar!

Grubblaren

Jag önskar jag kunde göra fina piruetter på skridskor och att jag kunde stänga av huvudet, verkligen fokusera när det krävs. I vanliga fall brukar jag i alla fall kunna det sistnämda. Skulle man göra på Hannibal Lecters vis och öppna min skalp som ett lock, skulle vi alla se bubblorna och min kokande hjärna. Dagar som den här får mig att tänka att jag verkligen skulle behövt en stund på fönsterblecket.

Förbannad på Facebook-aktivismen

Det finns en del saker som irriterar mig mer än andra. Påtvingat tyckande och politisk korrekthet i show off-syfte är sådana saker. Som det här att man nu ska delta i en aktion för Ship To Gaza genom att byta ut sin profilbild på Facebook och på så sätt visa sitt stöd. Det är ungefär lika dumt som när vi uppmanades bära röda tröjor för att visa munkarna i Burma vårt engemang. Jag tror det krävs betydligt större handlingar och lite mer konkret aktivism för att skapa förändring. Jag tror helt enkelt inte att vare sig bilder eller tröjor gör någon skillnad i slutändan. Det blir också väldigt dubbelt med en så politiskt laddad profilbild samtidigt din wall visar din senaste aktivitet. Du har gjort "vilken bajskorv är jag-testet", du ska attenda på "Supa is the law när skolan slutar", du har fått fyra nya vänner och din status berättar att du äter jättegoda apelsiner i solen. För bara ett par veckor sen bytte folk ut sin profilbild till ett foto på sin bästa lookalike-kändis och veckan innan skrev flickor ut färgen på sina underkläder. Om ett par dagar kommer nästa grej, säkert i stil byt profilbild till en på din stortå för att protestera mot eventuellt sommarregn. Förlåt mig, men jag har svårt att ta Facebook-aktivismen på allvar så länge som den stannar vid profilbilder och inte leder till att exempelvis viktiga organisationer (som faktiskt gör skillnad) får tusentals nya medlemmar och kanske en extra miljon på nyttokontot.

Ugglan och Palpitation

Tre flickor i Emilkepsar på en blåsig, men musikalisk båttur mellan Djurgården och Slussen. Det är så himla fint! Och det går inte så bra med min hemtenta, jag har liksom fullt upp med att älska Palpitation. Stockholm Boatsessions kommer hursomhelst garanterat göra stordåd under sommaren och jag kommer vara ugglan som tålmodigt iakttar dem.
Dessutom funderar jag på att baka en krönika av alla gamla festivalminnen - alla spontana hångel, alla fina, knäppa människor och om det där med att vakna ryggen mot ett fuktigt tältgolv, men ändå känna sig som kung över världen.