Tack till världens bästa gymtanter

Ibland, vissa mornar på mitt gym är hela omklädningsrummet plötsligt fullt av små tanter. De har just gympat till Frank Sinatra och rusiga berättar de om att få bättre självförtroende av att veta om att exempelvis balansen är som den ska. Jag älskar hur de här tanterna helt frankt tar över hela bygget. Jag byter om bland tanter som har celluliter, hängbröst och glada munnar, och jag älskar det. Deras liv är så bort långt från perfektionistiska fitness-selfies och påtagligt mycket verkligare.  Det får mig att tagga ner lite. Får mig att sluta tänka på hur min kropp ser ut och desto mer på allt jag kan ha den till. Får mig att inse att tränar gör man inte för att vara att duga (i mina och andras ögon) idag, tränar gör man för att kunna göra det även när man är 70. För att få kroppen att hålla och för att ha självförtroende nog att stå på ett ben när man tar på sig skorna någon dag i framtiden. 

Tack, men nejtack.

I förrgår stod jag utanför en bar, blippade med min telefon och väntade på en kompis. Det tar ca. två sekunder innan en lätt överförfriskad man vill veta vad jag heter, hur gammal jag är, om jag är gift och var jag bor. Jag i min tur är vare sig sugen på att konversera eller svara på hans frågor fortsatte att än mer stint stirra ner i min telefon. Jag svarar mitt namn när han frågar om det, men sen tycker jag att det är nog. Och när jag inte vill svara på hur gammal jag är så börjar han gissa helt frankt gissa. Och han gissar högt. Han gissar fel. Jag tröttnar. Jag rättar honom.

-Nä, alltså jag, jag fyller 30 nästa gång.

-Du är 30 år!

-Ah. Om ett tag.

-30 år! Är du gift?

-Nej.

-Du är inte ens ung, varför är du inte gift? 

- FÖR ATT JAG INTE VILL! 

En fråga. Kunde jag inte bara fått stå där och glo ner i min telefon? Förtjänade jag verkligen att bli både störd och förolämpad? Jag brukar oftast svara att jag har pojkvän/sambo/make för att få bli lämnad ifred, men jag önskar så mycket att jag kunde uppnå det utan att behöva bli räddad av lögner och min behändiga låtsaskille. Önskar att mitt - tack, men jag vill inte prata - faktiskt räckte. 

Mina känslor för Jills Veranda

Redan när jag hörde om Jills Veranda första gången för typ ett halvår sen tänkte jag att det här kan nog bli rätt bra. Nu sex avsnitt senare, inser jag hur fel jag hade, det blev nog inte bra - det blev ju helt jävla fantastiskt. Antalet gånger jag har blivit fullständigt golvad av en tv-serie går att räkna på ena handens fingrar, trots att jag både ser mycket väldigt grejer och dessutom gillar TV extremt mycket. Det ska liksom mycket till för att komma åt det där spröda området i mig där saker går rakt in och verkligen känns, men här hände det gång på gång. Väldigt mycket av den musik jag lyssnar på har sina rötter i både bluegrass och country, och jag gillar ju grejen att leta bakåt i skivbackarna. Dessutom har jag lite dille att förstå varför saker låter som de låter. Jag tycker Jills Veranda genom att rota i fattigdom, livskriser, kärlek och politik har gett mig exakt det. Det blandat med mänsklighet, superfint foto och nerv har gjort att jag älskat varje avsnitt för sig. Jag älskade Titiyos möte med Linda Martell. Grinade. Älskade Kakans häng på frisörsalongen, samt hennes odödliga kommentar "Nej, jag har träffat rätt sorts kvinnor" till Tea-Partykvinnan som hävdade att Kakan bara hade träffat fel sorts män hittills. High fivade vilt här hemma.  Jag älskade när Skizz och Jill överraskningsspelade Crazy Girl i regnet i trailerparken. Grinande. Älskade när Jill och Marit hängde runt på ett pickingparty i Appalacherna. Alltså, hur svängigt var inte det? Älskade när Kristian och Jill åkte bil minst hundra gånger genom Nashville. Och hästarna, herregud, hästarna! Grinande stora delar av det avsnittet. Älskade hur Magnus Carlsson var allmänt starstuck på hela Nashville (till och med på Johnny Cashs gamla brevlåda) och hur sinnessjukt fint var inte det musikaliska mötet med Doug Seegers? Grinade. Njöt och grinade igen för att det är slut nu. Inga fler avsnitt att se fram emot, även om jag hoppas så himla mycket att det blir en säsong till.

"Hmpf, internationella kvinnodagen, om det ska vara jämställt, borde det inte finnas en mansdag också?[insert suck och stön]"

Detta hör jag olika varianter av varje år den 8:e mars. I år hörde jag det på tunnelbanan på väg hem, förra året hörde jag det ca tre gånger på jobbet. Jag har två saker jag vill skrika i örat på dessa idioter:
1. Jomen du, det finns ju en officiell internationell mansdag. Den infaller 19/11 varje år. Ha en fest vetja.

2. Har du funderat över att det på varje år går det cirka 365 (jo, det är rätt siffra) inte så värst jämställda mansdagar? År ut och år in, världen över. Men sura du över att folk vill fira/uppmärksamma/högtidlighålla den 8:e mars, jag förstår att det känns förjävla orättvist.

Det är det här som är att vara efterklok.

Undran: Om alla fick sina andra chanser, hur många skulle verkligen bättra sig runda nummer två? Inte så väldigt många, verkligen långt från alla är min gissning. Det är ju lite underligt att man då så ofta hör folk prata om de teoretiska möjligheter som skulle veckla ut sig som en fallskärm om de bara fick en chans till. Trots att alla möjligheterna rent teoretiskt förmodligen var möjliga redan vid första chansen. Mer och mer ter sig livet som en ändlös rad av stensaxpåse-aktiga chansningar, så jag klunsar, klunsar igen.

Körkortet.

I onsdags tog jag slutligen mitt omtalade körkort. Trodde inte mina öron när uppkörningskontrollant-tanten sa att det var godkänt. Jag blev så fruktansvärt glad, har kämpat så jävla mycket för det här kortet, hållit mig både taggad och skött det hela mycket disciplinerat under betydligt längre tid än vad mitt tålamod egentligen räcker till. Lättanden att inte längre behöva slita för det här har burit mig resten av veckan. I torsdags körde jag för första gången bil ensam genom söderort, det kändes både oerhört olagligt och samtidigt helt naturligt, en mycket märklig kombination av känslor. Jag trodde liksom inte på det och hade därför pdf:n med mitt godkända protokoll öppet i mobilen för säkerhets skull. Men i fredags så kom själva körkortet och det verkar ju stämma, det står mitt namn på kortet och det är jag på bilden. Nu på nätterna drömmer jag om att jag gör saker så att jag förlorar körkortet, det har varit allt från rattfyllor till fortkörningar. Körkortsprojektet har helt klart traumatiserat mig.

Blanka papper

Ibland vill jag skriva brev till en del människor som bara försvann ur mitt liv, men fortfarande fattas mig. Egentligen vill jag mest bara säga: vi börjar om och så gör vi allt som blev fel förra gången rätt. Det är ungefär det min magkänsla har talat för hela tiden, för de verkliga människorna. De som verkligen kändes etsar sig fast och det handlar inte om att inte kunna förtränga. Det handlar om att jag är arg på det som behagade att glida mig ur händerna för sedan att landa mellan stolarna. Alla vi var ju egentligen värda mer. Sista gången jag träffade en av de där personerna var jag rätt syrlig/hånfull mest för att jag kunde, och för att jag vill straffa för att den här personen för att hen hade valt ett så satans dåligt val. Och jag var sur, länge. Ändå vill jag ofta häva ur mig att vi suddar ut allt gammalt och börjar om på blanka papper. Deal?