Körkortet.

I onsdags tog jag slutligen mitt omtalade körkort. Trodde inte mina öron när uppkörningskontrollant-tanten sa att det var godkänt. Jag blev så fruktansvärt glad, har kämpat så jävla mycket för det här kortet, hållit mig både taggad och skött det hela mycket disciplinerat under betydligt längre tid än vad mitt tålamod egentligen räcker till. Lättanden att inte längre behöva slita för det här har burit mig resten av veckan. I torsdags körde jag för första gången bil ensam genom söderort, det kändes både oerhört olagligt och samtidigt helt naturligt, en mycket märklig kombination av känslor. Jag trodde liksom inte på det och hade därför pdf:n med mitt godkända protokoll öppet i mobilen för säkerhets skull. Men i fredags så kom själva körkortet och det verkar ju stämma, det står mitt namn på kortet och det är jag på bilden. Nu på nätterna drömmer jag om att jag gör saker så att jag förlorar körkortet, det har varit allt från rattfyllor till fortkörningar. Körkortsprojektet har helt klart traumatiserat mig.