I'm perfectly able to hold my own hand, but I still can't kiss my own neck

När Herman rasar

Grattis Kronprinsessparet till den lilla dottern. Grattis Sverige för att vi fick se Herman Lindqvist freaka ur. Det var både underhållande och oroväckande. Den karln borde kanske lyfta blicken från sina historieböcker ibland. För er som har missat detta så är den nämnde Lindqvist upprörd över vad kungababyn ska heta. Han hävdar att dessa otraditionella namn rentav är olämpliga. Ve och fasa. Enligt Aftonbladet rasar han och menar att det är ett steg på väg mot att utsläta monarkin. Jag förstår inte hur han orkar blajja om dessa namn, vad spelar det för roll? Har karln inget bättre för sig? Jag tycker dessutom att han går över gränsen, att han är rent oförskämd när han säger att namnet Estelle låter som en nattklubbsdrottning (för det är ganska tydligt att han inte verkar tycka nattklubbsdrottningar är så mycket att hänga i julgranen). Den här lille ungen kan ju liksom inte riktigt rå för var hon råkade ploppa ut någonstans och ännu mindre vad hennes föräldrar har valt att kalla henne för. Om svenska folket väljer att avskaffa monarkin kommer det förmodligen ha väldigt lite att göra med vad kungahuset döper sina barn till och lite mer med att det är omodernt och odemokratiskt att statschefstiteln är något om man ärver inom en utvald, upphöjd familj. Det är vad jag tror.

Inte för att jag är så värst mycket för prinsar och prinsessor, men Estelle funkar väl fint i sammanhanget. Vi kan väl istället vara glada att de inte valde att kalla henne Leia Månöga eller något annat lite mer ...eh...speciellt.

Hålet i tiden som fyller mig

Ibland försöker jag förstå varför jag älskar klättring så mycket. Det är ju egentligen en helt störd grej att bli så uppfylld av. Häromdagen lokaliserade jag åtminstone en beståndsdel i den här passionen. För mig skapar klättringen skapar hål i tiden. Hål där allt utanför det man håller på med slutar existera. När jag klättrar finns väldigt sällan andra tankar (och så fort jag släpper efter på mitt fokus försämras min prestation). De här tidshålen tömmer mig kanske på muskelkraft, men de fyller mig samtidigt med lugn. Ett sånt där inifrån-lugn som jag inte riktigt kan minnas att jag någonsin haft förut. En tretimmars paus från alla skeenden sisådär tre, fyra gånger i veckan kanske är vad jag behöver för att bli den där harmoniska personen som jag drömmer om att vara.

Jag förstår naturligtvis att det förmodligen kommer krävas med än att hänga upp och ner i taket för att uppnå mitt personliga nirvana. Det är jag helt med på, men det är ju bra att ha en språngbräda iallafall.

Välkommen till min värld

Allt jag känner och tänker är verkligen inte rationellt, det vet jag. Det är likafullt så som det är i min värld och jag måste inte försvara saker som jag känner eller för all del inte känner. Ibland får jag och ni runt mig acceptera att det är känslorna som formar min värld. Det är där jag är nu.

Islyktorna och barndomen

Det gör ont i bröstet när jag tänker på att mormor aldrig mer kommer kalla mig vare sig "Ettan" eller "Lilla Malin" igen. Det bränner bakom ögonlocken om jag tänker på att hon aldrig mer kommer skratta tillsammans med mig. Försöker förlika mig med att det är såhär det är, men mitt hjärta har så svårt att ta till sig sanningen. Jag skulle vilja fylla Klacktorget med islyktor till hennes ära, som en hyllning till det där jullovet då hon och jag lärde oss göra islyktor och sedan frös nya hela tiden. Vi riktigt förfinade konsten att göra tjusiga lyktor och sen brände vi nästan av oss händerna på när vi försökte prångla ner värmeljusen . Jag minnesreser små etapper genom min barndom och påminner mig om allt fint och knäppt. Men det gör ändå ont. Världen blir aldrig mer densamma.

Grindpelarna

Ganska långt bort härifrån på ett sjukhus ligger min fina mormor och ikväll sitter min mamma vid hennes säng. Vi väntar på ingenting. För sanningen är ingenting mer finns att göra. Just det är oerhört svårt att ta in. Svårt att vara i, svårt att förhålla sig till. Mitt liv är någon sorts undantagszon just nu. Jag vill att läkarna ska säga "Ops, nu tog vi lite fel här, sådär sjuk är hon faktiskt inte - lite antibiotika så ordnar sig det här. Lugn bara." Mina dagar flyter förbi som gegga, men det är kvällarna tar snart knäcken på mig. Fyfan för kvällarna, men när den ensammaste ensamheten slår sina lovar kring mitt fyrtorn försöker jag tänka på kärleken. Den som faktiskt finns runt mig, i min familj. Jag försöker tänka på att jag är väldigt lyckligt lottad som har fått växa upp bland de här människorna som alltid, alltid har älskat mig så jävla mycket och som lärt mig att älska tillbaka. Trots all trasighet som har vandrat genom oss så är ändå kärlek vi landar i.

Jag hör mamma prata i mitt huvud och hon säger att det här är priset för kärleken. Risken för att ska göra såhär ont att förlora någon - är vad det kostar att älska. Precis som vanligt har förmodligen min mamma rätt, men jag har ändå väldigt svårt att tänka mig en värld utan vissa personer. En del personer är grindpelare helt enkelt och min farmor som just nu ringer varje dag är definitivt en av dem.