Ibland försöker jag förstå varför jag älskar klättring så mycket. Det är ju egentligen en helt störd grej att bli så uppfylld av. Häromdagen lokaliserade jag åtminstone en beståndsdel i den här passionen. För mig skapar klättringen skapar hål i tiden. Hål där allt utanför det man håller på med slutar existera. När jag klättrar finns väldigt sällan andra tankar (och så fort jag släpper efter på mitt fokus försämras min prestation). De här tidshålen tömmer mig kanske på muskelkraft, men de fyller mig samtidigt med lugn. Ett sånt där inifrån-lugn som jag inte riktigt kan minnas att jag någonsin haft förut. En tretimmars paus från alla skeenden sisådär tre, fyra gånger i veckan kanske är vad jag behöver för att bli den där harmoniska personen som jag drömmer om att vara.
Jag förstår naturligtvis att det förmodligen kommer krävas med än att hänga upp och ner i taket för att uppnå mitt personliga nirvana. Det är jag helt med på, men det är ju bra att ha en språngbräda iallafall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar