Tack till vänfamiljen

När hjärtat lägger sig som en ledsen hund i botten av bröstkorgen och hjärnan är överbelastad av dubbla känslor, då är det bra fint att ha en vänfamilj att luta sig mot. Det här rör sig om de klokaste personerna som finns i hela min lilla värld. De får mig att skratta och tänka hela tankar. De öppnar famnen, lyssnar, kramas, lånar ut ett gosigt hundplåster och steker pannkakor ända till allt som känns lugnar sig. Det är alltid såhär i min närmsta krets och jag är oändligt tacksam. De här personerna är mitt livs viktigaste och dyrbaraste investering. Vänfamiljen är min absolut finaste skatt. 

Ett sorts hejdå

Igår dog min morfar och ytterligare en dörr till barndomen slöts bakom mig. Det är sorgligt och konstigt det här med personer som varit viktiga för en som försvinner lite i taget för att sedan aldrig mer finnas. Aldrig mer är ju så extremt omfattande att det knappt går att tänka på. Jag har därför inte riktigt orkat att närma mig aldrig-mer-tankarna än, det är en för djup brunn att stirra i just nu. Jag tänker istället på min morfars förevigt bångstyriga hår med fönvåg och snedbena. Tänker på ljudet av hans släktforskningsmaskiner och på att mormor ofta sa att man skulle kunna steka och servera honom en bit trä utan att han skulle notera det.
Det som är allra mest märkligt är hur lugn jag är kring det här, jag som alltid annars läcker känslor som ett såll åt alla håll är för stunden bara fylld av tomhet. Tomhet och en känsla av att jag verkligen behöver besöka skogen.