Så vi möts i stormens öga

Liksom alla andra ska vi falla genom tiden. För varje meter - ökande acceleration. Till slut kommer vi falla så fort att världen omkring suddas ut till bara och endast fält av färger. Tunnelseendet och tjutet i öronen kommer upplösas i stormens öga. Väl där, hoppas jag att vi har tid och mod att se varandra. I trombens mitt kan vi väl ändå försöka lära oss varandra lagom utantill? Det är allt jag önskar mig. Någon som törs möta mig där. Någon som står kvar på griniga måndagsmornar och som står ut när världen rusar inuti mitt huvud. För ja, I do och hela rubbet, jag kommer inte hålla andan i stormen. 

Ge mig lite vår nu då.

Redan när hösten fångade oss i sina svarta klor drömde jag om våren. När vattenpölarna frös till is och löven föll av träden tänkte jag på sol i ansiktet. På kombinationen vårluft och solglasögon. Blå himmel och vårkänslor. Känslan av att äntligen tina. Att väcka allt som förfrusit på insidan till liv. Gå ut utan vantar på nysopade gator. Knoppar på träd och sen pang; grönskan. Där skulle jag vilja vara. Nu.
Om våren brukar jag ofta falla, sätta mitt hopp till att våga prova mina vingar igen. Brukar tänka att den här gången går det nog. Sen kraschar jag, ofta ganska hårt och får ägna sommaren till att spjäla mitt brustna inre och badda såren med öl. Vi får väl se hur dumnaiv jag tänker/kommer vara den här våren.

Men först på schemat står punkten överleva natten och inte öppna bröstkrogen för att klia på ångesten från insidan. Jag har varit förskonad från det här länge nu, men man tappar liksom andan när den inre krampen tar ett hårdhänt grepp om lungorna och pressar ur en all luft. Livrädd för att komma till platsen i mig där bara viskningarna finns kvar.