Djuphavsfiskaren

Desperat vill jag ruska om dig. Vråla att människor är inte några djuphavsfiskar. Kom upp nu! Platsen du befinner dig på är giftig. Syret där existerar inte för oss utan gälar. På botten av havet är det svart. Solens strålar står lika maktlösa som jag gör just nu. Varken dom eller jag når fram. Solen når inte botten, och jag når inte dig. Det skrämmer mig att du simmar där nere. Vad ska fästas på kroken för att du ska skjuta ifrån och simma mot ytan? Jag står handfallen på bryggan, lite för tunt klädd för vintern, men jag har en torr handduk till dig under armen. Du får den när du kommer upp. 

Löfte

Jag vaknar kallsvettig av en dröm som handlar om att du lämnar mig (det var så längesen du gjorde det så jag fattar inte ens vad du har i mina drömmar att göra). Tydligen gör du fortfarande ont ibland. Tydligen nyps du så fort du får chansen. Du ska aldrig mer få den.

Wild

Precis när albumet som den här låten finns på släpptes, ägnade jag rätt mycket tid åt att sitta på mitt lokala berg och grina. Sen slutade jag grina och började blinka mot världen. Läste texterna och kom fram till att jag älskar Beach House. De är soundtracket till hela min kärlek och till alla mina uppbrott.

Min bästa väns smärta

Min bästa vän mår inget vidare. Hon har fått hål i hjärtat och det där svarta kletet som rinner ur hålet svärtar ned hela henne. I vissa situationer är bara så att man inte kan göra något för att hjälpa, men det är så frustrerande att inte kunna göra mer än bara finnas där. Kunde jag så skulle jag hjälpa henne att bära. Det gör så ont i mig att det gör så ont i henne. Det gör mig förtvivlad att se någon som jag älskar så mycket vara så ledsen. Samtidigt vet jag att det enda som lindrar den typen av värk är att låta tiden gå tills man börjar känna, se och uppleva andra saker som till slut blir större och täpper igen hålet där det svarta rinner ut. Tills dess kan jag bara älska dig och krama dig extra mycket ibland, om du vill.

Ibland längtar jag

Det har flutit mycket vatten under broarna sen jag tänkte och längtade efter kärlek på det tvåsamma sättet. Jag har inte haft tid, lust eller ork att sukta efter normland. Inte behövt närheten eller bekräftelsen och det låter som en lögn, men det är helt sant. Det bor mycket frihet i att slippa sina funderingar kring duglighet. En annan sanning är att jag faktiskt blir bättre när jag är tacksam för vad jag har och inte gråter över sånt jag saknar. Faktum är att jag är så förbannat trött på läcka energi på saker som inte ger mig någon som helst glädje. Jag bara orkar inte slösa längre. Men så ibland så blir det söndag, jag känner mig kanske lite väl allena i fyrtornet och då kan det hända att jag önskar se ett slut på sova under två täcken ensam. Det kan till och med hända att jag vid dessa tillfällen längtar efter att falla handlöst för någon som får mig att inte kunna hålla emot. Någon som mjukar upp mina skarpaste kanter och som ser igenom mina allra fulaste sidor.

Ett halvår utan mormor

13 februari tog min mormor sitt sista andetag. Sen var hon borta. Ett knappt dygn innan hade jag suttit  bredvid hennes säng med hennes hand i min. Sådär som man gör på film. Hon pratade inte längre, drack knappt, men hon visste att vi var där. Den februaridagen var en fin och viktig dag på många sätt. Vi fyllde det där lilla sjukhusrummet med kärlek. Och samtidigt var det så svårt,  för det är omänskligt att veta att det är sista gången man träffar någon som man älskar outsägligt mycket. Det bara går inte riktigt att acceptera tanken på att någon som alltid har funnits där, aldrig mer ska finnas. Att veta att man nått vägs ände och att man nu ska skiljas från den som både varit trygg famn och partner in crime. Innan hon dog förstod jag faktiskt inte hur det skulle gå till att leva utan henne. En värld utan mormor - ni hör ju själva hur skevt det låter.
Jag räknade kallt med att sorgen skulle ta över mig. Förlama mig. Utarma mig. Men min sorg har inte alls utvecklat sig så. Den har blivit något helt annat. Stundtals har den legat som ett filter över min värld, men inte ett svartvitt som man kanske förväntar sig. Snarare ett som har förstärkt färgerna och det vackra i många saker.  Under det här halvåret har världen varit gråtvacker många fler gånger än vanligt. Och som jag har gråtit åt alla möjliga saker, åt fina träd, soluppgångar och tanter med barnbarn på tunnelbanan. Ibland hör jag mormor dra fräckisar i mitt huvud, ibland gör jag saker som jag tror skulle gjort henne glad.  När jag sluter mina ögon och plockar fram mina mentala videofilmer så sitter mormor vid sitt köksbord och löser korsord, på radion spelas Jussi Björlings version av O Helga natt. Långsamt förstår jag att hon aldrig kommer lämna mig. Hon kommer alltid finnas i mig. Så idag på Alla Helgons dag går jag inte till någon minneslund, jag vänder mig inåt, blir 10 igen, jag och min mormor skrattar i hennes kök. 

Vägen

Jag och en person som jag känt länge pratade om vilka vi var för 10 år sen. Och kom fram till att vi tycker bättre om varandra nu. Sanningen är nog egentligen den att vi båda lärt oss mer om självkärlek. Båda har gått många hårda ronder mot oss själva. Men har jag slutat med slagsmålen mot mig själv nu. Jag har accepterat att jag är Malin. En Malin som är så bra på många sätt och en katastrof på andra. Sakta faller mitt gamla självförakt av mig och med det blir jag en ödmjukare, gladare och mer kärleksfull människa. Att inte slåss med sig själv hela tiden gör också att man hinner med konstruktiva saker som leder någonstans. Man får tillexempel plats att växa. Att slåss med sig själv orimligt mycket är att springa i cirklar, man vill väl framåt? Jag vill framåt och jag tycker synd om den lilla Malin som inte visste vilket håll framåt låg. I slutändan kommer självföraktet ha lärt mig många märkliga saker, men det har också kostat massor av tid. In i det innersta blir jag så väldigt glad för om någon tycker jag är bättre nu, för jag har jobbat hårt för att ta mig hit.

Vulgo Brain

Och så var det här med att inte veta varför saker trippar på insidan av mitt bröst om nätterna. Tror jag sover drömlöst, men vaknar omtumlad och blir nästan generad av vad min hjärna bjuder på natten. I drömmarna slår jag ansikten från förr på käften när deras munnar kommer för nära. Symboliken i det kan man ju ägna en C-uppsats om man vill. Låtom oss nu först lufta elementen och sen sova som Törnrosor, oavsett hur vulgära våra hjärnor väljer att vara under natten.

Att kalla en man för AS

En gång för längesen kallade jag en man för as ganska ofta under en relativt lång tid. Många gånger jävla as. Något as var han ju såklart inte. Långt, långt efter hans sorti ville jag fortfarande vakna i hans värld. Ganska länge efter hans tid inbillade jag mig att jag tyckte om honom för att han hade fått mig att må så bra. Idag, med tillräckligt mycket vatten under broarna fattar jag ju att det inte är att må bra att vara helt svinkär i någon som man får så där förbannat ont i magen av. Man mår ju handen på hjärtat inget vidare av att inte våga erkänna hur kär man är (speciellt inte för den man är kär i). Den där tendensen att kalla folk (läs män jag tycker om) för konstiga saker tror jag är en konsekvens av mitt behov av att ha ett tillräckligt tjockt skal. Behovet av en mental vallgrav. Jag gör det inte medvetet och det händer inte jämt, men ibland är det där och tar över små saker som verkar obetydliga, men som i själva verket spelar den allra mest avgörande rollen. Det finns onekligen något väldigt skevt i att kalla någon man skulle vilja kalla älskling för as. Kanske är det fegt, kanske är det att inte så upp för sig själv. Kanske gör det dig till din egen värsta ovän.

En byggsats förtryck

Twitter är roligt. Nästan hela tiden är det roligt. Det är roligt för att nyheter, viraler, åsikter och händelser sprider sig så snabbt. Twitter gör man att man upplever händelser i realtid som när tidningarna väl snappat upp, sedan skriver om i imperfekt - jag gillar helt enkelt den där känslan av att vara i nuet. Det jag inte gillar med twitter är förstås alla puckon. Som idag när jag var sur på Ikeas inte så charmiga tilltag att photoshoppa bort alla kvinnor i den saudiska versionen av katalogen. Då var det såklart någon donna som tyckte att man bör ta seden dit man kommer och vill saudiska Ikea inte ha kvinnor i sin katalog så ska de slippa. I hennes värld spelade det tydligen ingen roll att ett multinationellt företag okejade att radera bort varenda kvinna i sin katalog. Samma företag säger sig arbeta för jämställdhet. Hon twitter-bruttan ansåg att en katalog inte spelar någon roll och att det var fel ända att börja i. Det kanske det är, men ett så stort företag bör bannemig tänka på vad sänder de ut för signaler.  I min värld godkänner man förtryck i samma stund som man säger ok, visst grabbar vi suddar ut kvinnorna om ni tycker att de stör. Nemas problemas, svisch.  I Saudiarabien får inte kvinnor lämna sitt hem utan övervakning, de får inte ta körkort och jag undrar bara VAR kvinnan får plats när hon till och med blir utraderad av ett företag som säljer hem? 

I felt so crystal in the air

Det här är inte riktigt i linje med vad jag brukar gilla, men den här gamla XX-låten är så fin i den här Birdytappningen, den har gett mig ståhår på armarna i flera veckor nu. På en del sätt tycker jag att den är bättre än orginalet. Den är både mer desperat och mer sorgsen, det gör texten tyngre på något vis. Det bästa är  dock hur lilla Birdy uttalar gently och när hon tar i så att hennes röst raspar. Ljuset i videon är också väldigt fint. Väldigt blått.

Skattletare

Mycket av min tid på praktiken går ut på att hitta grejer, locations och människor. Ibland händer de mest sanslösa grejer till exempel som när en cowboy lärde mig kasta lasso för ett par veckor sen. Jag skrattade i dagar. Idag hände dock det sjukaste, en jobbarkompis ringde en tandläkare och tiggde en utdragen tand. Och fick den! Världen är en sinnessjuk plats och människor är bannemig fantastiska ganska ofta.

Raggsmoothien

För flera år sen dejtade jag under en kille som gjorde världens godaste smoothies. De var liksom i två lager och sanningen är ju den att om man ska vinna mitt hjärta via mat är frukosten måltiden man bör lägga sitt krut på. Kvällen efter den smoothien kysstes vi för första gången och sen vi sågs ett tag. När vi slutade ses brydde jag mig inte nämnvärt. Jag tänker ytterst sällan på honom, däremot tänker jag ibland på hans smoothies. Så hur jävla svårt kan det vara att göra en smoothie i två lager? Inte ett dugg faktiskt.

Gör så här och få en i fyra(!) lager:

Mixa alla frusna bär och frukter du hittar i frysen. Viktigt att allt är fruset så att det blir iskrispigt.

Mixa ner en mogen banan om du känner för det.

Droppa ner ett par droppar citron och rör om.

Häll upp en skvätt av mixen i ett glas.

Häll försiktigt vaniljyougurt på det lagret, den med tanten på tycker jag är god.

Och så gör du om det här till glaset är fullt (Nej, detta beror inte på hur man förhåller sig till livet - det här glaset är ett fullt glas. Välj ett litet glas om du bantar, vad vet jag. Bara lyd receptet nu).

Toppa med lite frön och sånt krafs om du vill.

Så, testa det här och bjud en kompis, syrran eller någon du vill hångla upp framåt kvällen.
Avsluta med att ta ett foto och dela med dig på nätet i provokativt syfte.

E-arglapp/Tänk på dina stackars grannar

När man bor i höghus innebär det ofta att man har grannar. Allra oftast tycker jag det är roligt och trevligt med mina grannar. Här bor ett gäng snälla tanter som lär mig saker om livet, till exempel har de förklarat vad man ska säga för att få hyresvärden att göra som man vill. Jag har också min östgötska granne som erbjudit mig både en av sina balkonger och skjuts nästa gång hon ska söderut (snällt!) och ibland pratar jag med min kloke vegangranne Simon. Det är liksom rätt trevligt i mitt hus. Lugnt och skönt kan man säga. Fast säg den lycka som varar, två elefanter har flyttat in våningen över mig och vad de håller på med den mörka delen av dygnet är ett stort förbannat frågetecken. De vandrar i alla fall maraton över mitt huvud på sina cementhälar. Ibland grälar de vilt. Det är lugnt, gräla på, men lite sån där respekt vore ändå lite charmigt, förlägg gärna era strider på dagtid, ett litet tips bara. Ibland flyttar de möbler på natten, andra gånger funderar man på om de slåss eller dansar. Jag har stått utanför deras dörr med fingret på dörrklockan och känt att jag inte vill störa, eller att jag inte kan med att vara så gnällig. Då har klockjäveln varit över 23. Jag har inte ringt på. Ännu. Man vill ju inte vara jobbig. Störa eller så eller råka be om att få kasta ut blyplatådojjorna från balkongen.  Det allra mest ironiska med det här är att mina elefantgrannar är ett pensionärspar och jag som klagar är en festprissig singelbrutta. Det är omvända världar och nya tider det. Det här är ett omen. Det här är vad som kan hända när ett par 40-talister går i pension (och på hälarna i innetofflorna).

PS. Jag är själv en ganska respektfull granne, till exempel lät jag inte en vän göra ett "experiment" med min säkerhetsdörr. Experimentet gick ut på att hen mittinatten skulle skrika innanför dörren och jag skulle lyssna om det hördes utifrån. Detta skulle bevisa för mig att det var lugnt att denne person pratade extremt högt i min lya. Men jag sa nej - TÄNK PÅ MINA STACKARS GRANNAR! Respekt bor här liksom.

Uppgraderingar

Jag vet inte vad det är som händer i en varje gång man känner att man måste uppfinna sig själv på nytt. Vad är det som får en att palla att trycka på omstartsknappen i botten igen och igen? Inser att jag har gjort så fel när jag har funderat på vem jag har varit när jag istället borde funderat på vem jag är på väg att bli. Det är ganska mycket mer förlösande, givande, befriande att tänka på vilken väg man ska välja nu, än på saker man valt fel förut. Det gäller allt. Den där karriären som till exempel spelar roll, det är väl skitsamma om man valt lite konstigt eller blivit för trött ett par gånger, tiden rör sig ändå framåt och med den kommer nya möjligheter öppna sig. Det gäller män jag har träffat som jag har grämt mig över att det blev fel med. Visst har det varit skitjobbigt, men det är mer betydligt mer konstruktivt att fundera på vad jag vill med nästa människa som berör mig på det där sättet. Vad kan jag göra annorlunda, istället för varför gjorde jag inte så. Visst vävs erfarenheter och nuet samman, men med lite eftertanke kanske jag med hjälp av dem kan stirra ut min kompass tills den visar mig verklig riktning. Och så lite slump, tur och flyt på det. Det är det som får mig att vilja uppgradera mig själv till nästa version av mig.
Ja, så ligger jag här i min säng en fredag, tänker på hur glad jag är och hur mycket jag vill uppåt, framåt, inåt. 

Jag och mitt arv

En 16-del av mina gener är samiska. Ganska ofta känner jag något slags behov av att vårda det arvet och nuförtiden handlar det också om hålla det mormor berättat levande. Min sameblod kommer nämligen från henne. Det här behovet av att ta hand om den delen av mitt ursprung tar sig lite olika uttryck, ganska ofta handlar det om kunskap - att veta vad historian innehåller till exempel. Idag tog det sig ett nytt uttryck. Det började med att jag, Camilla, en miljard hipsters och ett gäng lattemorsor åkte till Aspudden och gick på loppis. Det var kläder, skidor, inlines, hallgolv, använda Hello Kitty-tofflor, en hel del skräp  och nybakta bullar överallt. På många sätt var det en perfekt söndag att gå där med en vän och titta på folk. Och så på ett bord glimmade det till, ett litet halsband. Ett samesmycke i tenn låg där bland plastpärlor från Glitter. Jag fortsätte längs loppisgatan, men hann bara två steg innan jag kände att jag behövde rädda det där halsbandet. Jag behövde kolla om hon som sålde det visste vad det var. Det gjorde hon inte. 25 kronor senare låg halsbandet i min hand. Jag vet mycket väl att det där halsbandet inte är särskilt märkvärdigt, men jag stod bara inte ut med att låta någon sälja en liten bit av min historia som om den vore skräp. Jag var helt enkelt tvungen att göra en liten insats för att vårda mitt arv eller något i den stilen.

Videoplaylist

Du kunde lika gärna pratat om rymden.

Idag pratade jag om dig för första gången på väldigt länge. Inte bara om att du en gång fanns, inte sådär i förbifarten på det där sättet som jag brukar om någon frågar. Utan hela berättelsen om att jag hoppades på dig. Att vi hade så himla roligt. Att jag insåg att jag verkligen tyckte om. Alltså verkligen, verkligen (även om jag förstås inte fattade riktigt förrän det var för sent). För första gången på den här sidan av sommaren pratade jag idag om hur tomt det blev och om vilken plats besvikelsen tog. Den fick i och för sig aldrig så mycket plats, för allt som hände fick mig att tänka och handla fort åt alla håll samtidigt. Ganska fort började cirklar av goda saker snurra för jag vägrade vara kvar i det där människosaknarvakumet. Den platsen gör inget gott för någon och definitivt inget för mig. Jag tror inte faktumet att du slutade göra ont rätt snart handlar om att de känslorna inte fanns, utan att jag stirrade stenhårt på andra saker tills du bleknade och värken försvann. För första gången på länge berättade jag om hur arg jag blev när du dillade om att du var rädd för att vakna om 10 år och inse att du valt fel. Hur kan man säga så till någon inte ens kan förhålla sig till nästa söndag? 10 år är för mig lika oöverskådligt som ett helt liv. Det borde du vetat. Men det kanske var så mycket nu eller aldrig för dig, just det var du inte så noga med att förklara. Ibland dyker du upp om natten när jag drömmer, men idag var första gången på länge vakna jag ägnade dig mer än en flyktig tanke . Alltid när du dyker upp försöker min magkänsla säga mig något, men jag förstår inte riktigt vad den vill. Jag har inte heller riktigt brytt mig om att lyssna särskilt noga. Hittills. Får jag någonsin ett skäl att göra det, lovar jag att lyssna inåt - på riktigt. Det finaste är att jag en natt på bussen i somras insåg att jag är fri från de gamla kärlekarna. Du och dom känns bara inte längre på det sättet. Det här betyder förstås inte att jag aldrig saknar er, jag skulle gärna skratta med dig (och dem) igen någon gång.

Att vara kapabel

Livet just nu handlar väldigt mycket om prestationer. Fast det är annorlunda den här gången, prestationerna kräver inte att jag offrar hela mig. De tvingar mig inte till hål i magen och sömnlöshet. Istället göder de glöd i mig. Lust och sånt där. Jag tänker mycket, men inte ihjäl mig.  

Ett till sätt att lära sig något vettigt

För tillfället har jag praktik på ett produktionsbolag och lär mig massa saker om att göra TV. Det är jävligt roligt och jag är så väldigt glad över att ha fått den här möjligheten. Hela förra veckan var vi Finland och spelade in. Jag fick lära mig om kameravinklar, bildaxlar, båtkörning och en hel del om hur det är att vara scripta och alltiallo samtidigt. Hela veckan var lika lärorik som rolig. Vi mötte massa skojiga, vänliga människor. Vi såg Finland lite inifrån och jag fick liksom lite mer känsla för våra grannar i öst. En av de allra bästa stunderna var nog när vi var på en finsk tangoafton, det var så himla fint på så många nivåer. En annan fin stund var när jag fick lära mig hur man bäst trollar fram lite evig skog vid behov. Jag känner på mig att det kommer till användning igen någon gång.

Hursomhelst, en morgon vaknade jag av att någon i huset spelade den här låten nedan ganska högt. Sen tog det fram tills i torsdags innan vi kom fram till vilken låt det var jag hade hört genom både sömnen och dörren. Nu är det din tur.

Test: medmänsklighet

För ett tag sen la jag märke till en lite märklig grej på tunnelbanan. Det började med att jag gav en kvinna som förklarade att hon var uteliggare några småslantar till en macka och det var då det hände första gången. Istället för att låtsas om som att ingen var där och bad om uppmärksamhet började andra människor i närheten rota i sina fickor efter lite kaffeväxel. Efter den gången har jag provat det här experimentet ett par gånger. Någon gång en slant, någon gång en banan, men resultatet blir ungefär detsamma varje gång. Varje gång är det någon mer i närheten som tittar upp och på något sätt delar med sig. Jag skulle bra gärna vilja veta vad det är som händer i oss där. Är det som att någon annan ger dig godkänt eller är du rädd att verka väldigt snål om du inte ens kan avvara ett äpple?

Jag menar inte att man måste göra något varje gång, men kanske någon gång, på något sätt. Att se någon och att inte låtsas att någon som lever bredvid dig är luft, är trots allt väldigt gratis.

Med låtsasarmborst i kollektivtrafiken

Man kan ju anta att det var ganska långt kvar till tunnelbanorna den där dagen då någon hittade på det djävliga vapnet armborst. Det kan jag intyga efter att idag ha åkt tvärs över stan med just ett armborst i famnen. I rusningstrafik. Just det. Verkligen helfestligt. Armborst och tunnelbanor är inte ett dugg kompatibla (av alla konstiga saker jag har åkt på tunnelbanan med tar nog det här priset). Så kan vi säga. Till och börja med; armborst är ganska så stora! Folk med stora saker på tuben i rusningtrafik är fritt villebråd att hata, så är det ju. Armborst har dessutom delar som pekar hitan och ditan - läs lite in i ögat på den som sitter bredvid. Det är metallspakar och solit trä som pekar åt ALLA tänkbara håll. Det är ursäkta att jag råkade fälla dig när jag skulle gå av, men jag måste ju ur den här rullande konservburken. Det finns någon sorts överironi i att dö av snubbla över ett armborst och slå huvudet i perrongen, tycker ni inte? Jag är iallafall glad att jag tog mig hem, om än en aning utstirrad, mör och full av frågor om hur Stockholms lajvare egentligen rör sig i kollektivtrafiken.

Fantastiska platser och hösten

Igår var jag på SVT:s kostymförråd för första gången i mitt liv. Idag var jag där igen en sväng, kommer  nog hamna där både en och femtio gånger till under hösten. Och herregud vilket fantastiskt ställe. Först stunden där var jag lite chockad och sen blev jag så jävla glad. Tänk att den där typen av plaster finns! Utöver det hänger sommaren lite i luften, som att den vägrar ge upp - den vill inte bli skolstartsvarm eller oktoberkrispig. För min del får den vara kvar så länge den vill, men den är inget jag krampaktigt håller fast i. Inte som jag brukar göra. 

På väg.

Igår var underbart. Idag var en rastplats på vägen mot framtiden. Imorgon börjar något helt nytt. 

I have no hope in solitude

Mumford & Sons är på gång med ny skiva. Det jag har hört från den hittills har gjort mig lite brydd. Det låter ju precis som man tror och förväntar sig, men det saknas något. Det kanske inte ens saknas,  det kanske rentav är för mycket av något. Jag vet inte. Däremot är den här fina lilla biten nedan, slutlåten till nya Wuthering Heights så förbannat bra att jag vill bita mig i biceps eller nåt. Precis såhär ödesmättade kan bara Mumford & Sons vara. Både texten och Marcus Mumfords röst skär genom det allra mjukaste i mig. Och när kören kommer igång vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen, så då jag höjer volymen och drar täcket över huvudet. Ligger i mitt varma mörker och tänker att det inte behöver vara något mer än det här.

Att slippa undra

Som bekant finns det ett uttryck som berör den härliga nyfikenheten. Det lyder såhär: Om man inget frågar får man inget veta. Korrekt. Idag slogs jag av att det finns en till sida av det myntet. Det finns ganska många saker man inte vill veta. Kanske är man inte jättenyfiken alla gånger. Man kanske bara vill ha sitt huvud i jorden och slippa alla tänkbara svar. Man kanske inte ens undrar. Det finns en sorts nåd i att slippa veta och en annan i att slippa undra. Jag har aldrig upplevt det så starkt som igår. Jag ville verkligen inte veta någonting. Jag ville ha mitt huvud fritt från tankar och jag hade inte en endaste fråga. Inte ens ett litet varför. Och det ska jag säga er mina vänner - det händer så gott som aldrig. 

Förvåningen

Du är en sån som får andra att falla genom golvet. Jag vet egentligen inte om det är bra eller dåligt, men herregud vad folk blir förvånade när de plötsligt ligger och sprattlar bland cyklarna i källaren.  De förstår aldrig vad som hände. Jag lovar. Under tiden de faller genom luften som oväntade besök kysser jag (inte så unga) ynglingar på nedre bottens verandor och skrattkrampar i mina kvällssoliga parker. 

With our eyes wide shut

Jag kan inte sluta lyssna. Referenserna till Radiohead och Fleet Foxes må vara tydliga, men det ingen nämner är att sångaren låter som Taylor Hanson ibland.

Jag ljuger ibland

Ibland tänker jag att jag inte kunde bry mig mindre. I nästa sekund tänker jag att det är mitt allra största ljug. För jag bryr mig ju visst. Jag bryr mig. Bryr mig. Bryr mig. När jag säger att jag struntar i en del saker är det också förresten ljug - ibland. Däremot finns det en del andra sanningar som jag helt enkelt bara tänkte vänta ut. Deras tid kommer. Det vet jag.

Den är på väg

När jag gick hem genom parken ikväll luktade det höst för första gången i år. Den värsta av alla dofter. Ja, näst efter lik och hundbajs alltså. Jag vill inte att det ska bli höst, det har ju knappt varit sommar. Buhu buhu. Det är bara det att det känns ganska mycket som att armageddon är nära när det luktar höst. Äh. Vafan. Det här ska bli mitt livs bästa höst. Punkt. 

And I watch as your head turns full circle

Det här så bra att att jag typ vill slita av mig håret och skrika. Hur är det möjligt att det finns så mycket bra musik och hur är det möjligt att det hela tiden kan komma mer?

Norrköping - Stockholm

Jag har varit Norrköping i 10 dagar och som den nostalgiker jag är brukar jag ofta tänka lite extra mycket på saker som var förr, på vem jag var då när jag är här. Den här vistelsen har varit annorlunda på en del sätt. Jag har faktiskt tänkt på framtiden den här gången. Tänkt på vem jag är på väg att bli, vart jag är på väg, på vad jag vill skapa av två stenar och en gummisnodd. Imorgon vänder jag kosan hemåt. Längtar dit där jag hör hemma. 

Låtsasliv aka. sommarlov

Vatten, text, vänner, vila, böcker, cyklar och ett skenande tåg genom mitt huvud - så kan man beskriva den här sommaren. Den har fin som snus hittills. Jag har börjat någon sorts ny resa och den känns spännande, den är rätt. Och ja, visst har jag och Gabbe haft likadana kläder på oss samtidigt bland folk iår igen. Visst har vi det. Är det sommar så är det.

Ordvitsar och längtan

Det som är så himla bra med att åka just till Öland är alla ordvitsar jag kan dra på temat. Hittills har jag varit inne på varianter om I-land och Ö-land och självklarheten Öl-and. Naturligtvis kommer många fler följa, vafan, jag ska ju vara där i typ fem dagar. Det här kommer bli så satans bra. Väskan är packad. Om sex timmar ringer klockan. Och här sitter jag och försöker jobba bort mitt sista skriv innan sängen väntar. Sen börjar den. Den här otroligt, ofantligt, fantastiskt efterlängtade ledigheten som jag ska njuta mig igenom.

Det här är dåliga nyheter

Någon gång per dag surfar jag alltid in på våra stora dags- och kvällstidningar. Man vill ju hålla sig ajour liksom, men när jag läser tidningar på nätet kan jag ibland känna att internet kanske trots allt är lite för stort för sitt eget bästa.

Här är en lista över olika sorters nyheter som jag hatar:

1. Allt om björnar. Alltså, jag har inget emot björnar, de är jättefina och så. Jag tycker bara det blir ganska ospännande nyheter om en björn har passerat över en tomt eller simmat förbi någon. Har de smakat på någon ökar det måhända nyhetsvärdet, men det känns ändå lite trött.
2. Kändisar som släpper kokböcker. "Let's dance Jockes Tangomaränger - så bakar du dem". Måste precis alla laga mat och fota den? Kändis och kock är väl inte på något sätt synonymer?  Lite instagram på det och man är mätt för livet.
3. "Lady Gaga hade på sig...". När en person har haft på sig allt och inget- från kött till lampskärmar. Hur kan pressen ändå inte låta bli att bli förtjust chockerad över att hon trycker fast tassels gjorda av hår från tibetanska munkar på bröstvårtorna? Ingen är ju egentligen det minsta förvånad. Skulle låt säga Leif GW överraska och komma iklädd ett par skivor Konjaksmedvurst. Ja, då har vi en nyhet värdig sin plats på nätet. 

Hög på ljus

- Jag vill också ha det där du går på, sa en kollega idag. Jag pekade som svar på solen och tänkte att jag nog är hög på ljus. Häller bensin på lusten som det där eldklotet satte i brand och det brinner som fan. Bara igår hann jag med tre dagar på en. Behovet av någon slags mätbart resultat på att jag lever måste blidkas. Jag känner tillfredsställelse och flera sekunders genuin lycka varje dag just nu. 

Semesterplan 1

På måndag åker jag och Camilla till Öland. Bokat och klart. Det kommer bli precis som charter, fast utan hotell och säng. I övrigt precis samma. Vi ska cykla omkring, bada och hoppas på att få snylta el till våra älskade telefoner. Det kommer bli härligt som fan. 

Ode to v.28

Idag lyssnar jag på den här och låtsas att jag har semester. Tog ju nämligen (såklart+naturligtvis) fel på vecka och var helt inställd på paradiset skulle börja v.27, men sanningen är att min semester börjar först nästa. Det är inte hela världen egentligen. Det värsta den här veckan är nog trots allt att typ alla bortresta. Nästa vecka är det jag som är det. Sådetså.

Söndagsfint

För att det är här är söndag, för att det är fint, för att jag mår bra. Då kan man lyssna på såhär sorgliga låtar utan att oroa sig. Det går nämligen bara när man inte måste fortsätta lägga ett tusenbitarspussel av sig själv.

Vad säger du om det här Freud?

Inatt/imorse drömde jag om ett mycket konstigt djur. Det såg ut som något sorts gnagare framtill, var stor som  labrador ungefär och baktill hade den en elefantsnabel som slutade med ett mänskligt kvinnokön, en fitta alltså. Vidare gick det här djuret omkring och sög sig fast i saker med sin snabel. Den sög till exempel tag i mitt ben och lämnade ett sugmärke. Jag var obehagad och skrämd, kände mig lite antastad och smutsig på samma sätt som när en kåt tax juckar mot ens ben ni vet. Det var på det hela taget en ganska otrevlig dröm får jag lov att säga. Varför drömmer jag ens sånt här? Men man kan ju iallafall inte klaga på min fantasi, den fungerar ju helt klart utmärkt, även när jag själv inte ens aktivt tänker. Till sist ber jag er alla att hålla tummarna för att detta inte var någon sanndröm. Tack.

Come and find your kind

Om man lyssnar på en av de bästa låtar man vet innan man somnar så vaknar man glad. Sådan är lagen.
(obs. höj för ljudet är totalt crapigt, men videon var så fin)

Word

Nere på min gård står en alkis och vrålar "FUCK YOU". Det borde jag också gjort de gånger jag kände för det. Fast nu känner jag ju inte för det, och jag är ju trots allt en sån som skriker inåt. Dessutom är det ju lite sent att ångra saker man inte gjorde en annan gång nu. MEN nästa gång jag känner för att skrika ska jag göra det. Släppa ut det och låta det rinna ifrån mig. Det är den nya vägen. 

För hundar som oss

För en vecka sen fick jag ett brinnande eldklot i form av en bok i skallen. Jag har hetsläst den här boken (bläddrat tillbaka, läst om, ansträngt mig för att ta den till mig) och den har fått mig att tänka så många saker. Saker jag tänkt förut och tankar som för mig är helt nya. Den här boken har fått mig att tänka bra saker, goda tankar och den har kanske uppfunnit lite svar på sånt jag har funderat på. Slutsatsen är att jag har inte tid att vänta på något, allt jag vill ha måste jag forma nu och sanningen är den att jag redan har börjat. Egentligen för längesen, fast det fattade jag inte då. Resultatet: Tre dagar den här veckan har jag vaknat glad, hoppfull och på oförskämt bra humör. 

Cause the marble made my cheeks look pink

Jag tycker Father John Misty är rätt rolig. Så sjukt mycket blod och äckel på bara tre minuter. Det är bra jobbat. Lägg gärna märke till fingrarna bredvid pizzan. Musiken skär sig något oerhört mot det som visas i de här två videosarna. Fast ändå inte.

Min storelillebror

Gabbeslabbe har tagit studenten och ska alltså nu vara redo för att fostras i livets hårda skola. Det är ju inte utan att man tycker det är skevt att den där människan som en gång var så himla liten helt plötsligt (nåja) har blivit en vuxen karl. Är det inte lite ironiskt att någon som är ett huvud längre och en ganska stor gnutta förnuftigare kallas för lillebror? Hursomhelst var studentkalaset en rolig tillställning och så högst angenämt att få skratta ikapp med min knäppa, fantastiska syster. I samma trädgård som skymtas på bilden sprang förresten hon och jag omkring och hurrade över att vi hade fått en lillebror för sisådär 19 år sen. I fredags passade vi på att hurra vi igen. 

Det här gör mig arg

Med anledning av det här oerhört kloka här inlägget började jag tänka på vad som gör mig arg och fly förbannad, so here it goes:

- Folk som aldrig tänker tanken - Hur påverkar det jag gör andra människor?

- Folk som inte tycker att de behöver bry sig "att jag gör detta förändrar inte något" Bah: nej. Men om alla har den inställningen kommer allt sluta fruktansvärt illa.  Någonsin hört om många bäckar små?

- Folks slentrianmässiga djurätande. För min del får folk äta kött om de vill det (jag vill inte) , men snälla ät inte så mycket av det. Det finns inget som säger att människan behöver äta kött tre gånger om dagen. Jorden håller inte för det. Ställ i alla fall lite krav på ditt kött, ät ekologiskt. Köp inte danska tortyrgrisar, snabbodlade kycklingar eller regnskogsskövlingskossor från Brasilien till exempel. Påverka den här äckliga industrin åt ett "vettigare" håll.  Du som konsument har makt - såvida du inte väljer att vara en bekväm, lat och blundande individ.

- Folk som tjänar gigantiska pengar på människors osäkerhet och dessutom hittar på fler saker för människor att nojja över och köpa sig fria ifrån. Skönhetsindustrin - jag ser dig.

- Folk som förminskar mig och inte utgår från att jag är en intelligent människa.

- Föräldrar som könar sönder sina ungar. Tids nog kommer ditt barn ha så stört mycket normer att förhålla sig till. Varför måste du vara en av dem som prackar på ditt barn sitt kön med allt vad det innebär? Lämna dörrarna vidöppna, samhället kommer  ändå tyvärr se till att vi fogar oss någorlunda i våra förväntade könsroller. Lite motvikt kan väl inte skada?

- Folk som talar om för mig vad jag tänker, känner och tycker. Utan att ens ha frågat.  Den sortens antaganden får mig att vilja spy. Låt mig själv berätta vad som rör sig i mitt huvud,  för du har förmodligen ingen jävla aning.

- Folk som får utvecklingen att gå bakåt. FEL FEL FEL. Förstår ni inte att vi måste framåt?

- Att jag blir arg på mig själv när jag egentligen borde vara arg på andra. Skuld som inte är min lägger jag på mina egna axlar. Jag fattar inte ens varför jag gör så? Och ändå gör jag det gång på gång på gång.

-  När jag kommer på sig själv med att göra saker som jag vet är inlärda, men minst sagt tvivelaktiga beteenden. Gärna i kombination med könsrollsgrejer.

- När jag blir arg på mig själv för att jag gör/är saker som gör mig till en krånglig person. Jag får väl vara precis hur jävla krånglig som helst, bara jag inte är elak mot andra (eller inte mot mig själv).

Slutsats125:

En sak som jag tycker är lite svår att hantera med livet är meningslösheten. En del dagar har jag verkligen svårt att se mening och då brukar jag ifrågasätta hela grejen. Vad är egentligen grejen med det här konstiga livet? Jag fattar inte alltid och det brukar mest sluta med massa varför som simmar genom min sirapshjärna. Och det blir ju man inte heller så mycket klokare av, men nästa morgon lyser solen genom fönstret och då kanske alla varför inte spelar så stor roll längre.

To The Sky

I keep singing to the sky
There's a risk it won't reply - eller?

Fin och fånig video. Låten är sjukt fin också. Den har genomgått en förvandling och gått från att vara ett vintersoundtrack till något som passar det drömska i sommaren.

The world becomes and swallows me in

And by the dawning

Klicka här och lyssna på finaste Daybreak. Jag lyssnade mycket på den när jag var i slutet av mina tonår och så härromdagen dök den upp igen. Med lite vuxenliv i bagaget fick den helt andra proportioner.  Texten som tar upp det här gamla temat med att känna sitt eget värde. Lyssna på den här texten. Den är värd det. 

Mentala powerwalks

Jag går genom försommaren (fast idag går jag dock inte eftersom har någon feber slutligen fått mig att ligga still) och det mesta är väl rätt bra. Åtminstone helt ok. Jag skriver på nätterna. Funderar över meningen med saker och ting. Lever lagom fort. Tänker på sånt jag brukar tänka på och det känns som vanligt.  Förrutom i vart nionde steg eller så, för då jävlar inser jag att det här med att sakna folk (framför allt deras rolighet) skaver och är förbannat oskönt över lag. Jag hatar verkligen den känslan. Och det ju är inte svårt, men iallafall rätt obekvämt att vandra sådär powerwalks-fort med en litenliten störande sten i skon om man säger så. 

Alla tiders.

Människor. Ord. Tid. Svek. Dimma. Tabletter. Personer. Datorer. Tid. Känslor. Rationalitet. Träd.  Drömmar. Nackar. Rymd. Händer. Skepp. Försoning. Hopp. Tid. Låtar. Död. Nagellack. Granit. Ankare. Själ. Oceaner. Slut. Tid. Tid. Tid.

Söndagstankar

Jag önskar ibland att tiden hade fört mig till en annan plats. Ibland vill jag inte vara riktigt där jag är och idag känner jag lite mer så än vanligt. För ett tag sen trodde jag kanske att jag skulle vara i ett annat nu idag. En del stunder blir man liksom lite tunn i konturerna och önskar något annat. Det måste väl vara ok? Egentligen tycker jag det är hisnande att precis vad som helst alltid väntar bakom kröken. På gott och på ont.

Och det blev JA!

Igår fick Therése en ring på fingret och blev Fredriks fru. Det här är alltså den karl hon träffade på en tacomiddag på Gotland för fem år sedan. Den natten ringde hon hem till Johanna och berättade att hon hade träffat mannen i sitt liv, men att han inte visste det om det än. Nu vet han. Det är jag alldeles säker på. Tänk vad rätt det kan bli. Det är verkligen fantastiskt.

Och ja, jag blev alldeles tårögd under vigseln, vad trodde ni?



(Note to self: Nästa gång du vill ta en avspänd, romantisk bröllopsbild, skrik inte : Se lite giftassugna ut nu då! )

Firandet

Det var en väldigt bra födelsedag. Vi firade med skumpa, jordgubbar, glass, skratt och ballonger. Bara jag och några av mina allra närmsta. Mycket stillsamt. Jag fick sjukt fina böcker i present, sommaren är räddad. På vägen hem satt jag med min gröna ballong i handen och hela bröstet fyllt av kärlek. Det är den där typen av kvällar som gör att man överlever sina dåliga dagar. 

Min önskelista

Idag är det min födelsedag, jag fyller 28 och dog alltså inte rockdöden. Det är inte riktigt samma sak att fylla år nu som när man var liten och ville bli äldre. Varför var man så besatt av det? Det var ju härligt att vara barn, men redan från nyårsafton räknade man sig som det år man skulle fylla. Nåväl, äldre blir man och det är som det är med den saken. Det är spännande på sitt sätt antar jag. Eftersom det återigen är min dag tar jag chansen att önska mig lite saker iår igen. Jag önskar mig tusen roliga stunder, kärlek och frid i själen. 

Under öppna fönster händer sånt här

Har ni tänkt på att när doftminnet slår till har man inte en chans att värja sig? Minnet slungar runt en i tiden för någon sekund och det är bara att hålla sig i, följa med dit minnet vill. Som när jag kramar min Mamma och hon luktar sådär som bara Mamma luktar, då genast blir jag barnet. Eller som när jag går under kastanjeträd om våren och vips befinner jag mig på Södra Promenaden mittinatten tillsammans med Frank. Eller sådär syrener som luktar skolavslutning. Någons deo som förmodligen bara luktar svagt av parfym, men som hjärnan har bestämt att det här doftar hud, soffhörn och hångel. Krita luktar som adrenalin. Apelsiner som januari, matsäck och vintersol. Blöt asfalt luktar sommar och cykelturer. Niveas bodylotion luktar alltid som nyduschad hos farmor och nystekta plättar som lördagmorgon hos mormor. Sura sopor luktar festival. Ridkläder som luktar fredag. Light Blue som Matilda. Bensinångor luktar semester och på väg mot Norrland. Sen på någon millisekund är resan klar, jag landar och fortsätter min promenad genom nuet. Ganska fint ändå.

In my mind i’m having a pretty good time with you

Det har varit premiärernas helg. Först ut; hänga på bryggan-premären. Sen blev det årets första helkväll på Debbans uteservering med Camilla och Fritte. Det blev aldrig ens kallt! Även om det regnade och alla hipsters var tvingade att för en stund bli scouter tillsammans under Debbans markiser. 

På lördagen åt Carol och jag vår bästa osttallrik på Sardin. Vi iakttog ett bråkande par i en timme, de var på andra sidan gatan, vi hörde därmed inte vad de sa så vi fyllde i luckorna själva. Det var lite som en levande film. Carol och jag jublade med tårar i ögonen när de tillslut slog armarna om varandra. Må kärleken segra. Ungefär så. 

Och så idag hade jag årets klipppremiär med Anna. Det gick långt över förväntan.  Jag klarade alla leder jag gav mig på och slogs återigen över att det är verkligen något alldeles extra med att klättra 22 meter upp i luften för att sedan sitta där i solen, begrunda sitt verk och titta på någon sjö. Den känslan. Den lilla lyckan i det fyller precis hela mig.

De fagra örtesängar

Jag har ett hav av gröna trädtoppar och en persikohimmel utanför mitt fönster på glänt. Världen är så vacker som den kan vara ikväll.  Luften är varm och jag har väntat så länge, sen sist det var såhär - ett helt år.  Jag älskar det här, men det är som att den stora melankolin lurar i varje buske. Det är så himla sorgligt att det här också ska försvinna om ett tag. Den tanken svider, jag vet inte varför jag ens tänker den. Jag kände doften av syrener på vägen hem och jag fick en elefantstor klump i halsen. Det här skolavslutningsvädret i kombination med klådan i min bröstkorg gör något med mig som varje sig magiska tankar eller dessertgafflar riktigt rår på ikväll.

Tillbaka uppåt

Nu är jag och min bråkiga handled tillbaka på väggen. Det gick helt ok idag, det är verkligen fantastiskt hur kroppen kan minnas allt och shit vad det är roligt att klättra.  Om handleden sköter sig nu hoppas jag att snart vara tillbaka där jag var innan det började knaka och värka i den. Väl där ska jag få fart på ledklättrandet igen och kanske falla fallrädslan ur världen, men först ska jag väl ut och ledfrossa resten av sommaren. Jag längtar till solvarma berg och till skogen. 

Snälla, snälla låt handleden hålla nu.  Jag blir deppig av att inte klättra. 

The best is yet to come

För ett tag sen, en dag då jag var jävligt ledsen visade Astrid mig den här lilla texten. Hoppet i att det bästa kommer, att det faktiskt inte har varit än talar till mig. Nej förresten, det talar inte - det vrålar. 

 Så idag trillar ett litet brev ned i min brevlåda. I det fanns en pytteliten lapp, och en ännu mindre dessertgaffel. Om jag grinade? Eh. Svar ja. Som ett barn. Den här lilla gaffeln är en liten påminnelse om att the best is yet to come (och om att jag har världens absolut bästa vänner). Fint va?

KBT för hemmabruk

Jag tycker blajblaj om positiva tankar oftast är skit, men idag bestämde jag mig för att bli glad igen.  Det är nog det bästa jag har bestämt mig för på ganska länge. Jag orkar inte gegga runt. Orkar inte det. Jag vet mitt eget värde och jag vet vad förluster kostar, och jag vet att det inte gäller bara mig. I den här slutändan kommer det lite längre strået falla i min hand. Tro mig. 

In the same room

I allafall i samma rum som den gamla svartvita sommarpopsklassikern nedan.


Belle and Sebastian - Is It Wicked Not To Care? by Belle-and-Sebastian

Soundtracket till tankarna

Precis så här låter mina tankar. Precis som Beach House Troublemaker. Precis så. Ännu en gång har jag fått ett soundtrack till allt jag tänker.  Victoria Legrand är så fin med ord. 

Såhär. Sådär.

Först när jag slutade undra vad jag kunde känna började bitarna falla på plats. När det var kört så visste jag innerst inne vad jag kände. Jag kunde ju bara sagt det, men till vilken nytta och jag var så mitt i tvivlet.  Så enkelt var det - sanningen.

Ibland känner jag att det kanske inte är så himla värt att ens försöka sänka garden, för i slutändan gör det nästan alltid ont. Men vad vore jag för en sorglig människa om jag inte vågade försöka, inte vågade släppa in människor i mitt hjärta, inte vågade lita till det andra människor ger mig?  Och hur värdelös vore inte jag om jag inte gav av mig själv och hur feg vore jag om jag inte vågade ge? Just det. Det vore jävligt sorgligt och den människan vill jag vare sig vara eller bli.

*

Amuletterna

Inatt var verkligen inte den roligaste natten i världshistorien. Det är inte en del nätter, så är det ju minsann.

Jag somnade som en liten julgran i Farmors ring, Hennys ring, Mormors ring och Mammas halsband. Små små föremål laddade med goda tankar. Hur töntigt det än låter så kändes det bra. 

Likheten mellan Wes och Loe

Läste det här om Wes Andersson. Kände igen mig, reste i minnet och tänkte igen att herr Andersson påminner mycket om min favoritordvrängare Erlend Loe. De liksom synar världen uppifrån, tolkar, blandar upp och ut kommer något som förstärker det skeva i existensen, men som talar till barnet i huvudet på en (den lilla Malin inuti som min terapeut skulle sagt). 

Tack för omtanken Darling Hulken.

En av mina vänner - vi kan kalla henne Hulken, för det är så jag tänker på henne. Hon är så sinnessjukt stark och precis lika svag. Men samtidigt precis lika levande. Jag älskar henne. Av diverse skäl, dels för att hon förstår mina dåliga dagar och hennes är the same shit men,  också för att hon förstår pulsen i mitt liv. Hon förstår vad som får mig att fortsätta. Hon förstår att hon är en del av det. Hon får mig att fortsätta sträva trots att allt säger motsatta. När jag är på väg att ge upp säger hon "bli gudmor åt mitt barn"/ "du är min enda riktiga vän här".  När jag säger att jag vill gå hem och falla i bitar säger hon att vi ska köpa en hamburgare och dricka en drink till i trots. Hon kräver, (ber inte, ber aldrig) att jag ska ge kärlek till henne och hennes barn och att hon kräver att jag finns där.  Och hon får kräva vad hon vill, för jag står handfallen och spottar kärlek även när jag tror att jag inte har någon sådan att ge (tydligen finns den där alltid ändå). Kärlek över henne och hennes helt vardagliga, men alldeles märkliga värld. Och jag tackar dig Hulken Darling för att du är som du är. Tack för att du tvingar mig när det känns som jävligast. 

Hide out

Någonstans i sista refrängen.

En gengångare

Så faller jag bakåt. Förpassas från nuet och blir en gengångare i ditt huvud.  För det kommer jag att bli. Det blir alla som spelar roll, men som man lämnar hängande i luften.  Precis så.

Jag hade bara önskat mig lite mer tid, tid och mod att känna efter vad jag ville. 

Hur arg jag blev av "Skönhetsbubblan"

Jag har kollat på ett program som heter Skönhetsbubblan ett par veckor nu. Egentligen förstår jag inte varför jag tittar för det gör mig mest bara så helvetiskt förbannad och ledsen. Det har handlat om unga tjejer som opererar och sprutar in all möjlig gojja i kroppen. Visst gör det ni, det spelar egentligen inte mig någon roll. Det har även handlat om familjer som investerar i "Mommy makeovers" eftersom det är till nytta för hela familjen att mamman är snygg och glad. Då minskar nämligen risken att pappan rymmer med sin sexiga sekreterare (som inte har fött barn och blivit bitter och ful av det, som man blir ni vet). Eh. Ungefär så hög nivå har det varit på det.  Absolut, det är till nytta att folk är tillfreds med sig själva och inte släpar runt på kroppsförakt och annan skit, men naiva jag tänker man kanske kan vara tillfreds utan att hissa upp tuttarna. Att dugandet kanske sitter någon annanstans.  Jag tänker mig att det är naturligt att man inte ser likadan ut för alltid och till exempel att bära barn i sin kropp kanske är en typisk sådan sak som förändrar ens utseende. Det kanske till och med är värt det för eget litet barn. Ska man dra det riktigt långt kanske man kan passa vara stolt över den prestationen? Det som gjorde mig allra mest förbannad var när någon ville kapa blygdläpparna för att få en babypussy. Eh what?! Sillisar och babypussy. Hur går den ekvationen ihop? Det bästa av världar? Jag förstår om folk fixar och kapar saker som får dem att lida. Om man till exempel fastnar man blygdläpparna i gylfen dagligen. Då fattar jag om man vill fixa det. Annars fattar jag faktiskt inte, jag gör inte det. Det som gör mig mest arg är att folk tjänar en jävla massa pengar på det här och under tiden de här tjejerna stirrar sig blinda på sina sneda fittor och graviditetsuttänjda skinn styr någon annan världen. Jag blir arg på de här brudarna för att de får saker att gå bakåt och jag är arg på samhället som uppmuntrar det och på alla som tycker det är OK. 

Tre pinsamma mammor

Idag mindes jag plötsligt hur det var att vara tonåring och ha en jävligt pinsam mamma. Ni vet den där tiden när man bara ville sjunka genom jorden ibland (läs jämt), men som man fnissar åt nu. Det var bara det att jag idag hade tre(!) pinsamma mammor som var väldigt nyfikna på en person jag tycker om. Ibland drabbar den stora blygseln mig och i kombination med att inte vilja störa blir allting väldigt skevt. Så kan vi säga och exakt så blev det idag. Även om jag känner mig rätt fånig när jag blir sådär får jag väl liksom acceptera att det är den jag är. Man får väl se det som en ganska fin motvikt till allt som är hårt och ärrvävnad i mig. Jag tycker naturligtvis extremt mycket om mina pinsamma mammor ändå. Ja, faktiskt är jag helt sanslöst glad över att ha dem.

Tankar i fyrtornet

Jag vaknar mitt i våren och för ett par sekunder vet jag inte var jag är. Sen inser jag att jag är på för tillfället precis rätt ställe. Jag befinner mig i någons sorts trädkoja, någonstans där jag blir lugn. Mitt i det får allt som är jag vakna lite i taget. Natten rinner ur mig. Försvinner ur mina porer. In i löviga lakan. Medan träden vecklar ut sig mot solen funderar jag på vem jag är i det här sammanhanget. Och det enda som jag vill säga till dig som vaknar under min handflata är att jag gärna är mjuk och rolig för dig.

Värt

När våren kommer och jag har solsken i skallen och lite taskigt med hud på hakan. Då tycker jag tillvaron är rätt härlig. Då är jag glad att jag är jag och att jag är som jag är.

Tvåppoligheten

Att vara jag är att växla mellan det här:

och det här:
Sista är förövrigt kanske världens bästa låt. Forever.

Tankar från förr

Det här skrev jag i en trappuppgång för 706 dagar sen. Det har ungefär gått ett helt liv sen dess, men det tog till alldeles nyss innan jag fattade vad det verkligen betyder.

Du borde säga förlåt till mig; Förlåt för att jag välter hela din mentala obalans. Förlåt för att jag har tagit dina sömnlösa nätter och tvingat dig att tänka gladare tankar. Förlåt för att jag får dig att känna saker som du tycker är svåra att hantera. Förlåt för att jag får dig att sluta plåga dig själv.Förlåt för att något av mig bygger bo och tar för sig av tårtbitarna i ditt hjärta. Förlåt för att jag får dig känna något sorts hopp.

Saker jag inte vill vara i naturen

1. Blomma för dagen.
2. Dagslända.
3. Tydligen inte muntergök heller.

Mer än bara ekorrhjul

Jag förstår att livet inte bara kan vara champangebubblor, rosa Aprilhimlar och ballonger. Det är inte ens så att jag bara vill ha det. Jag gillar ostmackedelarna av livet också, det är bara det att det ibland känns lite tradigt. Lite som att det bara är morgon, ny dag och snabbfrukost hela tiden medan dagarna av tid lyser med sin frånvaro. Jag vill helt enkelt ha lite mer tid i mitt liv, men hur trollar man fram den? Trött på att höra mig själv säga att tiden inte räcker, trött på att inte få härska fritt. Det här är ju ändå mitt liv och jag vill så mycket mer än att springa ekorrhjul.

(Finns det ens några ekorrhjul, är det inte hamstrar som motionerar i sådana? Konstigt säg).

Baksätet/barndomen

När jag var så liten att jag åkte i baksätet och mina föräldrar fortfarande var gifta åkte vi bil länge ibland. Jag satt alltid bakom förarstolen och av någon anledning var det ofta pappa som körde. Diagonalt mot mig satt mamma i framsätet och jag såg såklart inte hennes ansikte, men jag visste ändå alltid om hon tyckte om något för när hon log drog hennes skrattrynkor i hennes kinder och det tillät vinklarna mig att se. Kom bara på att jag älskade/älskar det där. Att skymta hennes leende.

Sommarens outfit

En sak som jag verkligen gillar med min lillebror Gabriel är att han gillar samma kläder som jag. Inga konstigheter. Fashion är viktigt för oss i min familj.

The death of Oturstrosorna

Jag har i ett par års tid ägt ett par trosor som bara bringar otur. Jag har i och för sig bara haft på mig dem vid två tillfällen, men inget av dem slutade särskilt bra. Ena gången var början på en lång period av självhat och ledsamheter. Andra gången förlorade jag alla spel vi spelade på en spelkväll (och ja, klart jag blev sur, så himla kul är det inte att förlora). Somliga hävdar att det är väldigt skrockfullt att skylla sin otur på ett par trosor, men de här små mintgröna spetsrackarna verkar vara helt överladdade med något som verkligen utmanar ödet. Borde stämma egentligen stämma affären där jag köpte dem. Nåväl, idag fick jag syn på dem där de låg till synes oskyldiga längst in i garderoben och så vips flöt handlingskraften i mina händer och jag gjorde det som jag borde gjort för längesen - jag nöp tag i dem och tryckte ner dem i papperskorgen bland konservburkar, kiwiskal och annat krafs. Därmed blev jag fri. Förbannelsen är bruten. Oturstrosorna kan aldrig mer skapa oreda i mitt liv (därmed inte sagt att jag själv inte kan göra det) och så var det med den saken.

Jag borde kanske inte utmana ödet, men det är på tiden att ödet kanske lär sig att inte utmana mig. Så kan vi säga. Så känns det när man slängt sina oturstrosor nämligen.

We Bros

Älskar skrammel. Älskar hulligankörer.

Telefonsamtalen

Jag pratade med min morfar idag. Han pratade om ansvar och jag pratade om sakerna i bröstet. Efteråt möttes vi i ett samtal om sås. Jag försöker leva upp till mina egna löften om att vara lite bättre mot mina medmänniskor. Att se dem, för det gjorde min mormor och jag beundrar det.

Sen ringde jag min älskade, fina, underbara farmor och bad henne (och givetvis farfar också) i broderade ordalag att aldrig dö. Hon svarade att det skulle vara ett stort problem för den här planeten om ingen dog.

Jag är så tacksam att de här personerna finns bara ett telefonsamtal bort. Att jag kan knappa samma nummer som jag kunnat utantill hela mitt liv och komma fram till "Åh Hej Malin!".

Bagatellernas värde

Den här helgen har jag tänkt mycket på att man inte ska underskatta bagatellerna och de allra minsta sakerna. Man kanske inte tror att de spelar roll, men det verkar som att de utgör hela nätet vi hänger upp existensen i. Saker som jag inte tänkte så mycket på när de hände vecklar nu ut sig till vackra minnen som jag fyller och knyter händerna runt. Vissa dagar är jag så sanslöst glad över allt som bara råkade hända medan jag bara råkade ha själen vänd åt rätt håll just då. Fint att bli påmind om att aldrig underskatta det lilla.

I'm perfectly able to hold my own hand, but I still can't kiss my own neck

När Herman rasar

Grattis Kronprinsessparet till den lilla dottern. Grattis Sverige för att vi fick se Herman Lindqvist freaka ur. Det var både underhållande och oroväckande. Den karln borde kanske lyfta blicken från sina historieböcker ibland. För er som har missat detta så är den nämnde Lindqvist upprörd över vad kungababyn ska heta. Han hävdar att dessa otraditionella namn rentav är olämpliga. Ve och fasa. Enligt Aftonbladet rasar han och menar att det är ett steg på väg mot att utsläta monarkin. Jag förstår inte hur han orkar blajja om dessa namn, vad spelar det för roll? Har karln inget bättre för sig? Jag tycker dessutom att han går över gränsen, att han är rent oförskämd när han säger att namnet Estelle låter som en nattklubbsdrottning (för det är ganska tydligt att han inte verkar tycka nattklubbsdrottningar är så mycket att hänga i julgranen). Den här lille ungen kan ju liksom inte riktigt rå för var hon råkade ploppa ut någonstans och ännu mindre vad hennes föräldrar har valt att kalla henne för. Om svenska folket väljer att avskaffa monarkin kommer det förmodligen ha väldigt lite att göra med vad kungahuset döper sina barn till och lite mer med att det är omodernt och odemokratiskt att statschefstiteln är något om man ärver inom en utvald, upphöjd familj. Det är vad jag tror.

Inte för att jag är så värst mycket för prinsar och prinsessor, men Estelle funkar väl fint i sammanhanget. Vi kan väl istället vara glada att de inte valde att kalla henne Leia Månöga eller något annat lite mer ...eh...speciellt.

Hålet i tiden som fyller mig

Ibland försöker jag förstå varför jag älskar klättring så mycket. Det är ju egentligen en helt störd grej att bli så uppfylld av. Häromdagen lokaliserade jag åtminstone en beståndsdel i den här passionen. För mig skapar klättringen skapar hål i tiden. Hål där allt utanför det man håller på med slutar existera. När jag klättrar finns väldigt sällan andra tankar (och så fort jag släpper efter på mitt fokus försämras min prestation). De här tidshålen tömmer mig kanske på muskelkraft, men de fyller mig samtidigt med lugn. Ett sånt där inifrån-lugn som jag inte riktigt kan minnas att jag någonsin haft förut. En tretimmars paus från alla skeenden sisådär tre, fyra gånger i veckan kanske är vad jag behöver för att bli den där harmoniska personen som jag drömmer om att vara.

Jag förstår naturligtvis att det förmodligen kommer krävas med än att hänga upp och ner i taket för att uppnå mitt personliga nirvana. Det är jag helt med på, men det är ju bra att ha en språngbräda iallafall.

Välkommen till min värld

Allt jag känner och tänker är verkligen inte rationellt, det vet jag. Det är likafullt så som det är i min värld och jag måste inte försvara saker som jag känner eller för all del inte känner. Ibland får jag och ni runt mig acceptera att det är känslorna som formar min värld. Det är där jag är nu.

Islyktorna och barndomen

Det gör ont i bröstet när jag tänker på att mormor aldrig mer kommer kalla mig vare sig "Ettan" eller "Lilla Malin" igen. Det bränner bakom ögonlocken om jag tänker på att hon aldrig mer kommer skratta tillsammans med mig. Försöker förlika mig med att det är såhär det är, men mitt hjärta har så svårt att ta till sig sanningen. Jag skulle vilja fylla Klacktorget med islyktor till hennes ära, som en hyllning till det där jullovet då hon och jag lärde oss göra islyktor och sedan frös nya hela tiden. Vi riktigt förfinade konsten att göra tjusiga lyktor och sen brände vi nästan av oss händerna på när vi försökte prångla ner värmeljusen . Jag minnesreser små etapper genom min barndom och påminner mig om allt fint och knäppt. Men det gör ändå ont. Världen blir aldrig mer densamma.

Grindpelarna

Ganska långt bort härifrån på ett sjukhus ligger min fina mormor och ikväll sitter min mamma vid hennes säng. Vi väntar på ingenting. För sanningen är ingenting mer finns att göra. Just det är oerhört svårt att ta in. Svårt att vara i, svårt att förhålla sig till. Mitt liv är någon sorts undantagszon just nu. Jag vill att läkarna ska säga "Ops, nu tog vi lite fel här, sådär sjuk är hon faktiskt inte - lite antibiotika så ordnar sig det här. Lugn bara." Mina dagar flyter förbi som gegga, men det är kvällarna tar snart knäcken på mig. Fyfan för kvällarna, men när den ensammaste ensamheten slår sina lovar kring mitt fyrtorn försöker jag tänka på kärleken. Den som faktiskt finns runt mig, i min familj. Jag försöker tänka på att jag är väldigt lyckligt lottad som har fått växa upp bland de här människorna som alltid, alltid har älskat mig så jävla mycket och som lärt mig att älska tillbaka. Trots all trasighet som har vandrat genom oss så är ändå kärlek vi landar i.

Jag hör mamma prata i mitt huvud och hon säger att det här är priset för kärleken. Risken för att ska göra såhär ont att förlora någon - är vad det kostar att älska. Precis som vanligt har förmodligen min mamma rätt, men jag har ändå väldigt svårt att tänka mig en värld utan vissa personer. En del personer är grindpelare helt enkelt och min farmor som just nu ringer varje dag är definitivt en av dem.

Inga vinterzombies

Det är så sjukt. De här killarna mediterar i luften, vandrar på highlines mellan bergstoppar, genom molnen. Det svider i min magen när jag ser det, men jag blir också så sanslöst inspirerad. Inte kanske till att gå på lina, men till att vara så levande som jag bara kan i stunden.