För att landa på minus

Jag blev ledsen ikväll. Så jag skickade en snap där jag bet argt i en kiwi. För det är ju det enda rimliga, förstås. Jag blev ledsen för jag hatar när folk bara inte kan tala ur skägget. Bara gör det, bara säg vad du vill och inte. Fega inte, ljug inte, smyg inte, ge fan i att låta mig lista ut vad du menar. Det är ju sällan inte hela världen att inte palla, men att inte vara ärlig med det är ett stort jävla ZZZ.

Livet med PMS

Det här med att leva med PMS. Att jag ständigt glömmer det mellan varven och sen blir irriterad för allt från att det ligger stenar på marken till att människor finns och främst för att de går långsamt. Oftast märker jag inte när irritationen kommer krypande och så vips är jag så förbannad att jag (nästan) totalt tappar det. Det är bara självkontroll som hindrar mig från att slåss eller kasta min dator genom fönstret. Och sen har vi tårarna, jag blir så PMS-blödig, det finns liksom inga gränser. För nån månad sen grinade jag åt ett pensionärspar som höll varandra i handen på tuben. Det hände liksom inte nåt mer än det, men jag blev så omåttligt rörd - det var bara så fint.  Så här håller jag på. Låter min kropp göra sin grej, låter min hjärna förgiftas av progesteron och hoppas innerligt att ingen dör på kuppen.