Ironi.

På min dörr sitter en skylt, på den står det- Ingen reklam tack!
Det känns otroligt ironiskt i dagsläget.

Klubbfix

Jag och Jimmy fixar med Exil, det är en mycket trevlig kväll. Allt jag säger är, jag älskar den här låten, den är så jävla bra. Jag gillar drivet. Annars nickar jag mest och säger ja eller nej. Det är den optimala tillvaron, lyssna på fantastisk musik med en vän och äta lite glass när det kärvar.

Annars så roar mig tillvaron riktigt mycket just nu. Skola, ibland glömmer man hur roligt det är att lära sig nya saker.

Hype Hype Hype!

Sen jag hittade Hypemachine så har jag fått enormt svårt att gå och lägga mig. Tänk dig en bloggenerator som samlar länkar till alla mp3-bloggar i världen! Man skriver bara in vad man letar efter och det är väldigt sällan man inte hittar det. Minsta lilla indieband med en halv Ep släppt, inga problem och en liten dos tur, så finns det där. Jag har hittat så mycket bra musik de senaste dagarna. Därför kan jag inte sova längre, det är lite som att plocka svamp eller något.
På tal om svamp så ska jag nog ge mig en svampjakt snart. Antingen hittar jag lite kantareller eller så går jag vilse ordentligt. Kanske båda?

Idag är min nästa sista lediga dag på väldigt länge, det kommer bli konstigt att inte ha semester längre, det har gått fort. Nu börjar jag bli rastlös och det ska bli skönt att komma igång igen. Debban är kvällens plan, lite My, lite Johanna. Det blir en bra kväll!

och just det ja, länken till allt man behöver.
http://www.hypem.com

och mest av allt vill jag kräkas i din hatt.

"Jag känner igen en bra låt när jag hör den!"
-Jimmy

Det där var dagens citat och woho, du har helt rätt Jimmy! den är bra, jättejättebra faktiskt.
Här är den. I PSL-versionen. Precis som det var.
http://blogg.svt.se/psl/2008/05/23/musik-med-palpitation/

i know its impossible but you should try to shake it off

Då man var hemma igen då. Jätteskönt.
Råkade gå förbi en väldigt pratsjuk gubbe på vägen till bussen, han följde efter mig och satte sig på sätet brevid mitt. Jag orkade inte vara vare sig artig eller pratsam, så jag lyssnade på musik, låtsassov och läste hela resan. Varför förstår folk inte vinken? varför kan man inte bara få vara ifred? Hela situationen var rätt hemsk, man vill ju inte vara elak. Sånna där stunder blir min revirbubbla minst 2 m i diameter.

Idag har jag sorterat min minst sagt kaosartade garderob och var ju på tiden, för att uttrycka det milt. Jag måste vara lite ha-galen. Det verkar iallafall inte bättre när man kollar min klänningssamling...

Jag hade fått post från skolan när jag kom hem, jag fick pirr i magen och snart börjar det på riktigt! Det ska bli väldigt spännande och jag längtar efter den här utmaningen. Jag behöver den så sjukt mycket.

Dessutom är ett datum satt för nästa Exil 4/9 är det dags igen. Nu är det bara att kavla upp ärmarna och hitta de allra bästa låtarna igen och igen och igen. Grymt roligt, jag hoppas på riktigt mycket folk och att det blir lika bra som sist.

Det här bandet är inte så dumt, inte alls.
http://www.myspace.com/theenvycorps

Semester part two.

Jag såg lite Grinderman, inte helt sjukt bra, men ändå, Nick Cave! Vilken man. I ormskinnsboots dessutom.
Lite The Sonics, coolt, men det hade varit coolare för 20 år sen.
Såg nästan hela BD, fast från öltältet eftersom det regnade, det kanske var ångorna från alla popflickors tårar, vad vet jag? BD har alldeles tappat gnistan i min värld. De borde slutat för flera år sen, redan när jag såg dem på Hultan 2005 tyckte jag det. De spelade iallafall alla mina gamla favoritlåtar. Alltid något. Henrik, det är dags att växa upp nu.

På lördagen var Silverbullit mitt första mål. Jag har längtat så mycket efter dem! Deras explosioner, deras sirener, deras förvrängda gitarrer. Simon Ohlsson var mer våldsam/hysterisk än någonsin. En av de vassaste spelningar jag har sett med dem. Det slutade med att Ylva sa att hon ville vara Simon och att jag ville gifta mig med honom. Nåväl. Det var så hårt och så bortom förnuftet bra.
Fleet Foxes var näst på tur, jag missade en bra stund av Håkan för dem, men det gör inget alls.
Det var en väldigt bra spelning, trots att de inte direkt är något band som bjuder på show. Man bara stod där i sommarkvällen och lyssnade på Your Protector och Blue ridge Moutains. Det var finast i världen just då helt enkelt.

Efteråt sprang jag i mina nyinköpta röda gummistövlar, för att se så mycket som möjligt av Håkan. Det var nog den innerligaste Håkan-spelning jag har varit på. Vartenda ord, en knytnäve, så äkta och sådär nära som bara han kan komma.
Jag tänkte på en gammal lek som gick ut på att tänka på någon så hårt, så att den andra kände det. Om det fungerar får jag nog inte veta, men hårdare än så har jag aldrig tänkt på det. Om det någonsin fungerat, så borde det gjort i lördags. Sen kom tårarna. Inte bara hos mig, jag såg dem i andras ögon också. På scen t.ex. där Hurricane Gilbert grät och grät. Det blev nog väldigt nära för oss alla.
När det var över vände jag mig om och såg en man gå omkring i en gigantisk bubbla, Flaming Lips såklart. Såg lite av det, skrattade och tog en öl med Ylva.

Sen var det full fart, byta stövlarna till skor och ta sig till storan, där vi såg både Park Hotel och Holy fuck. Bra spelningar både två. Jag och Ylva började dock bli två väldigt sliriga typer, så vi drog hemåt. Vi fick lugn och ro i tio minuter, sen dundrade den rätt rejält överförfriskade efterfesten in. Då hade som väl var mitt tal kommit tillbaka...

Jag tog bakisexpressen hem, den mest illaluktande bussresan i världshistorien. Testa att tränga ihop 70 st ganska bakfulla personer på en buss, låt dem ha med sig mat, gärna räkmackor. Sen åker man nonstop i fem timmar. Ajaj. vilken stank. Till sist kom jag hem och sov 14 timmar den natten.

Nu är det två veckor kvar på semestern och det känns väldigt lite, jag börjar bli skraj för allt nytt som komma skall. Jag börjar dessutom längta hem väldigt mycket. I helgen åker jag tillbaka.

Något kryper lite i mig, känns som att alla vet allt utan att ingen vet något. Det skaver liksom lite någonstans i mig. Jag borde ju bara vara nöjd.

Semester part One.

Semester och jag har mest åkt omkring. Träffat vänner, folk jag tycker hur mycket som helst om, men träffar alldeles för sällan.

Först några dagar Norrköping och sen så var det logdansen. Det var pigor och drängar, kossor och traktorer. Väldigt mycket öl, samt en och annan hambo. Dessutom var det högläsning ur en harlekinen innan vi somnade på höskullen, mycket uppskattat av mig, men inte av alla. Tack ändå Ylva, de förstår bara inte bättre!

Vaknade med stans, förlåt, gårdens största blåmärken och benhinnor i uppror. Hur allt det där uppstod är fortfarande ett stort frågetecken.



Ett par dagar senare gick färden mot GBG. Den roligaste veckan på länge. Först ett par dagar med Emilija, vi gick promenader, bakade och lät tiden gå i den takt den kände för. Under tiden blev mitt mormor sjuk och mitt hjärta förflyttade sig norrut, destination halsgropen.



Så blev det torsdag och jag flyttade hem till Ylva och Johan, för det vankades Way out West. Det var en mycket trevlig festival, hela upplägget att sova hemma passade mig perfekt. Som mest var vi hela 10 personer i vårt camp på Andra Långgatan. Där hände det mycket roliga grejer, vi missade band, storkokade ägg, somliga multishottade whiskey. Andra övade barnmatning, det var daquaries och helt enkelt en stad i ljus. Väldigt mycket skratt och helt sanslösa fyllor. Stackars Johan fick en släng av laktosintolerans när en bartender nekande honom rena shots. Så han tog en White Russian, med en liten skvätt mjölk.