Semester part two.

Jag såg lite Grinderman, inte helt sjukt bra, men ändå, Nick Cave! Vilken man. I ormskinnsboots dessutom.
Lite The Sonics, coolt, men det hade varit coolare för 20 år sen.
Såg nästan hela BD, fast från öltältet eftersom det regnade, det kanske var ångorna från alla popflickors tårar, vad vet jag? BD har alldeles tappat gnistan i min värld. De borde slutat för flera år sen, redan när jag såg dem på Hultan 2005 tyckte jag det. De spelade iallafall alla mina gamla favoritlåtar. Alltid något. Henrik, det är dags att växa upp nu.

På lördagen var Silverbullit mitt första mål. Jag har längtat så mycket efter dem! Deras explosioner, deras sirener, deras förvrängda gitarrer. Simon Ohlsson var mer våldsam/hysterisk än någonsin. En av de vassaste spelningar jag har sett med dem. Det slutade med att Ylva sa att hon ville vara Simon och att jag ville gifta mig med honom. Nåväl. Det var så hårt och så bortom förnuftet bra.
Fleet Foxes var näst på tur, jag missade en bra stund av Håkan för dem, men det gör inget alls.
Det var en väldigt bra spelning, trots att de inte direkt är något band som bjuder på show. Man bara stod där i sommarkvällen och lyssnade på Your Protector och Blue ridge Moutains. Det var finast i världen just då helt enkelt.

Efteråt sprang jag i mina nyinköpta röda gummistövlar, för att se så mycket som möjligt av Håkan. Det var nog den innerligaste Håkan-spelning jag har varit på. Vartenda ord, en knytnäve, så äkta och sådär nära som bara han kan komma.
Jag tänkte på en gammal lek som gick ut på att tänka på någon så hårt, så att den andra kände det. Om det fungerar får jag nog inte veta, men hårdare än så har jag aldrig tänkt på det. Om det någonsin fungerat, så borde det gjort i lördags. Sen kom tårarna. Inte bara hos mig, jag såg dem i andras ögon också. På scen t.ex. där Hurricane Gilbert grät och grät. Det blev nog väldigt nära för oss alla.
När det var över vände jag mig om och såg en man gå omkring i en gigantisk bubbla, Flaming Lips såklart. Såg lite av det, skrattade och tog en öl med Ylva.

Sen var det full fart, byta stövlarna till skor och ta sig till storan, där vi såg både Park Hotel och Holy fuck. Bra spelningar både två. Jag och Ylva började dock bli två väldigt sliriga typer, så vi drog hemåt. Vi fick lugn och ro i tio minuter, sen dundrade den rätt rejält överförfriskade efterfesten in. Då hade som väl var mitt tal kommit tillbaka...

Jag tog bakisexpressen hem, den mest illaluktande bussresan i världshistorien. Testa att tränga ihop 70 st ganska bakfulla personer på en buss, låt dem ha med sig mat, gärna räkmackor. Sen åker man nonstop i fem timmar. Ajaj. vilken stank. Till sist kom jag hem och sov 14 timmar den natten.

Nu är det två veckor kvar på semestern och det känns väldigt lite, jag börjar bli skraj för allt nytt som komma skall. Jag börjar dessutom längta hem väldigt mycket. I helgen åker jag tillbaka.

Något kryper lite i mig, känns som att alla vet allt utan att ingen vet något. Det skaver liksom lite någonstans i mig. Jag borde ju bara vara nöjd.