Fylleteknikproblematik

Den nya tekniken ställer till problem för mig. Förr kunde man oroa sig för att ringa mindre överlagda samtal under alkolholens vingar. Möjligen skicka något väldigt felstavat, oklokt/osmakligt SMS. Det är nya tider nu, man måste både förfasa sig över vad man eventuellt kan ha dragit till med för status på Facebook under rödvinsruset och kontrollera Twitter i förhoppningen att fylletweetsen inte har pajjat hela ens rykte. Jag är mest rädd för att jag ska slänga upp fel grej på fel ställe. Man vill ju inte råka lägga ut sina smaskigaste SMS som Facebookstatus till exempel. Jag har internet i mobilen, förstår ni hur många ställen det lämnar att sätta sina alkolbefläckade fingeravtryck på? Ganska många. Väldigt många. Det vore ju lätt att säga "Men rör inte dina teknikprylar på fyllan", så lätt är det dock inte - för man är väl aldrig så rolig som när man kommer världens bästa grej på vägen hem. Det är roligt ända till man vaknar...

Bokföringen

Tänk att ljudet av smältande snö kan göra mig så glad. Det är ju lite naivt att tro att allt i tillvaron blir bättre om man slipper pulsa i snö, men jag väljer ändå att se det så. Jag menar vad skulle rimligtvis kunna bli sämre av att jag kan ha på mig lite roligare skor eller mina älskade Converse. Just det - inte mycket. Vad är dåligt med att solen börja värme ansiktet lite? Nja, inte mycket. Nu är det bara lite (nåja) snösmält sen kommer krokusarna upp ur marken. Om ännu ett litet tag kommer tussilagosarna vända sina blomhattar mot solen och jag längtar efter den obligatoriska vårgatusopningen och då äntligen len asfalt. När midvintern härjade började jag i sanningens namn tvivla på om det någonsin skulle bli ljust igen. För mig alltså.

Jag håller på att bokföra mina känslor och tankar, det är en liten läxa som går ut på att hitta mönster i mina reaktioner. De här anteckningarna skrämmer mig lite, en del saker är redan väldigt tydliga och märkliga. En väldigt tydlig sak är mitt konstiga förhållande till tid. Eller ska vi säga mitt icke-förhållande till tid. Jag har dåligt grepp om den, minst sagt.

Nu är det helg iallafall. Äntligen. I morgon ska jag se Beach House. Innan dess ska jag intervjua dem, det ska bli spännande. Och ikväll blir öl med Eric och förhoppningsvis dyker Jimmyjoe och Pöllan också upp. Jag ska under kvällen forska i vad som utlöser genans hos folk, vad är the tipping point för att få någon att rodna?

Öststat goes Michellingubbe

Jag ska inte klaga mer på kylan idag, i morse insåg jag nämligen något roligt (det enda roliga) med den. Helt plötsligt slog det mig att alla påbyltade människor ser väldigt skojiga ut. Det är öststat goes Michellingubbe för hela slanten. Folks tappra försök att vara streetchica, modemedvetna storstadsbor faller platt till marken när alla vaggar runt som gravida kvinnor. Lager på lager under jackor som knappt går att knäppa. Halsdukarna fungerar utmärkt som nackkragar, inte en jävel kan vrida på huvudet och lyckas du med den bedriften resulterar det ändå bara i att du stirrar rakt in i din kapuschong eller mössa. Idag har jag sett folk i både pälsmössor och rånarluvor. Fantastiskt. Osmidigheten är ett faktum, för ingen kan vara graciös i fem ton kläder. Folk fumlar med sina busskort och jag funderar på om det inte vore bra att göra en busskortsficka i vantarna, bara smack med näven på accessläsaren och spärren öppnas. Sen är det en helt annan del av historien att lyckas klämma in dessa lämmeltåg av Michellingubbar på överfulla pendeltåg. Vad sägs om såna där klämmare som trycker på folk på tunnelbanorna i Japan? Det kanske vore något SL? Eller så tinar vi bara upp det här landet, och hoppas på lite tåligare tågväxlar eller vad det nu krävs i framtiden.

Väldigt lugn i lejongapet

Mellan halsgropen och axeln luktar huden som den brukar - antar jag - för jag känner inga dofter längre, mitt luktsinne har försvunnit i syndafloden/snoret. Min värld präglas av en stillsam förvåning. Jag hade väntat mig alla varningslampor i hela världen skulle börjat blinka nu, att saftblandarna skulle vispa stormvarning och att sirenerna skulle skrika hysteriskt. Men det händer inte. Inget händer. Det är bara tyst och jag är inte det minsta rädd. Bara lugn. Och det är det som förvånar mig, detta märkliga lugn. Det är som att jag vet att lejonen inte kan tugga i sig mig.

Med snor i hjärnan

Dödsförkylningen tog mig till slut. Samma förkylning som har gått igenom hela min seminariegrupp nådde till sist mig. Skratta bäst som skrattar sist, eller låta oss för formens skull välja ordet nysa. Nysa är nämligen det nya svarta och jag drar till med minst 14 stycken åt gången, ska man göra något ska det vara ordentligt. Lite så resonerar jag. Samma med snoret. Det är en översvämning som hade orsakat stora jordskred om det hade ägt rum i Bangladesh. Hela min hjärna simmar som en liten unge på en madrass i Medelhavet. Fast min hjärna simmar i snor, inte i turkost underbart saltvatten. Hur mycket slem kan en så liten näsa som min producera? Löjligt mycket uppenbarligen.
Utanför min snorvärld snöar det och hela kollektivtrafiken har kollapsat. -20 grader, is och störda mängder snö. Jag sa redan i julas att jag hade fått nog, ingen mer snö! Please skona mig! Men icke, här skonas inte någon. Utöver den här lilla parentesen är tillvaron ganska fin. Jag bakade igår, visserligen fick jag hjälp, men den stora framgången var att jag inte stressade ihjäl mig under processen. Saker fick ta den tid de tog. Och det där är lite utav min nya grej. Lite mindre härs och idiotisk självpress, saker tar den tid de tar. Jag kan välja att simma och plaska som en dåre i Medelhavet, eller bara ligga lite på madrassen och guppa just nu. Havet kanske tar mig till platser jag aldrig hade funderat på annars och trivs jag inte så är det väl bara att jag krålar vidare.

When I'm with you och hela baletten

Jag kände att jag behövde älska det här offentligt och det gör man ju bäst på sin blogg. Låten fick jag för några dagar sen tillsammans med en lång harrang om att jag om någon skulle gilla den. Mycket riktigt - jag gillar den. Men den blev tusen gånger roligare tillsammans med en balettvideo. Tänk vad lite dans kan göra. Jag tycker elementen passar himla bra ihop. Känslan i låten och baletten i pasteller. Se, njut och håll utkik efter en helt ny definition av poledancing.

Exorcism och gungbrädor

Det är här någonstans jag brukar spåra ur och låta oron och min inte allt för vackra ångest tapetsera hela min tillvaros väggar. Det är här någonstans jag brukar börja mina sinnessjuka utvärderingar av mig själv. Det är där någonstans som prestationsångesten sträcker sig långt utanför prestationerna och allt blir personligt.

Jag försöker lära om nu. Tro mig jag försöker verkligen lära mig att man inte kan leva på prestationskickar och att allt handlar om balans. Balans är det svåraste jag vet. Gungbrädor tippar på bara ett par gram. Det är här någonstans jag känner skillnaden. Här där oron vanligen skulle slukat mig hel tänker jag bara att jag inte orkar att oroa mig mer nu. Vet ni hur skön den känslan/insikten är? Obeskrivligt skön.

Gymtanter och fortsättningen på Avokadoteorin

Avokadoteorin har stött på patrull och jag ser den i ett lite nytt ljus. Det var den här kommentaren som tände lampan"Och sen då? Vad händer när ni har hittat en perfekt avokado? Jo, det vet jag. Ni smaskar i er den och lämnar bara ett tomt skal kvar". Jag ska sanningsenligt säga att jag aldrig har sett på det utifrån avokadons perspektiv förut och jag inser att det kanske är dags att ta till sig det synsättet.

Jag tentapluggar och det går lite bättre än förväntat. Fokus brukar inte infinna sig när det brinner i knutarna. Nej, fokus dyker upp när hela huset står i ljusan låga. Det är så det fungerar i min värld. Lite påfrestande, men ack så effektivt.


Förövrigt har jag en fånig idé om att ha fotoutställning här om ungefär om en månad. En digital utställning förstås. Vi får väl se.

En annan sak, om man är på gymmet tillräckligt tidigt på morgonen så är det inte några stönare där, bara ett gäng söta tanter. Och jag gillar ju tanter. Jag blir glad av tanter. Gärna sådana med perfekt lagt hår och rullväska, men även gymtanterna. Idag hälsade oss en personaltant trevlig dag och bad oss att gå försiktigt på väg från träningen. Det hade inte varit hälften så fint om en stönare hade gjort det. Eller jo, det hade varit hysteriskt roligt om en riktigt biffig bodybuilder-stönare hade anlagt orolig-blicken, lagt en hand på min axel och bett mig att tänka på var jag satte fötterna med tanke på att det är rätt halt ute - bara sådär helt appråpå.

Avokadosäsongen och Avokadoteorin

Avokadosäsongen är här. Det har inte något att göra med avokadoteorin som Caroline och jag brukar prata om, den som går ut på att vi jämför karlar med avokadosar. Den diskussionen handlar om att hitta en fin och god avokado och hur svårt det kan vara. Man tror att man har fått med sin ett perfekt exemplar av frukten hem i matkassen. Väl hemma inser man att den är oätbar för att den är så hård att den inte lossnar från skalet, alternativt inser man har den skött föruttnelseprocessen alldeles själv under sitt pansar när man skär upp den. Faktum är att det är en hel vetenskap att hitta en lagom mogen avokado. En viktig del av teorin säger också att man redan från början kan döma ut killar som inte gillar avokadosar, för det kommer liksom ändå aldrig att funka i längden.
Hursomhelst, det där har inget med avokadosäsongen att göra. Under den nästan trillar de bruna frukterna från himlen och affärerna säljer ut dem med argument som köp 5 st för 10 kronor. Resultatet av dessa extrapriser är att jag handlar på mig väldigt många, vi kan kalla det hamstra om ni vill. Alldeles nyss trillade en bortglömd brun frukt ut ur min handväska. Det var då jag kände att det här börjar gå lite för långt. Avokadoförbud nästa om det forsätter så här.

Konsekvenserna av utlottningen

Jag har ju inte följt upp utlottningen, jag ber om ursäkt för detta. Objekten har nu träffats och de verkar gilla varandra. Första dejten innefattade både kyssar och en övernattning på en soffa i Mölndal. Hade inte jag lottat ut Andreas hade det här inte hänt. Åtminstone inte såhär fort. Kände mig bra nöjd när jag fick ett sms med texten "Hon är fantastisk". Mission completed - resten får de fixa själva. Så vem ska vi lotta ut härnäst? Eller ska jag prova någon helt ny sorts experiment?

Att knarka repeatknappen - Real Love by Beach House

Jag har precis gjort en livslinje över mitt liv. Den är en sorts läxa som jag har fått. Jag ska på den här linjen markera bra och dåliga saker som har hänt mig, jag vet inte riktigt vad det ska vara bra för, men jag gör det ändå. För att se båda sidor antar jag. Det jag inser är att det de senaste fem åren har varit helt hysteriskt fulla av händelser. Bra och dåliga. Lärorika och meningslösa. Ska det fortsätta såhär kommer jag behöva anställa en livsassistent.

Jag har fastnat i en låt, Real Love med Beach House, jag tänker bara en gång till och det har jag tänkt sen jag åkte pendeltåg imorse. Hur många gånger kan en gång till vara? Missa inte det växande pianot, tamburinen och alla småljud. Pianosolot 3:50 låter som att springa upp för rulltrapporna för att komma fram till sin någon lite fortare. Så jävla fint. Bara en gång till...

The Messure of Love

Alla hjärtans dag är fånig, men jag gjort en liten låtlista med ett väldigt vagt kärlekstema dagen till ära ändå. Perfekt att äta apelsiner, måla tånaglarna eller att kyssa läpparna svullna till. Ett soundtrack till lite vad som helst, det är ju helt upp till er. Den här dagen brukar jag alltid äta candle light dinner med mina finaste flickor, men i år har kärntruppen flytt utomlands, Carro möter våren i Prag och My hänger på vita sandstränder i Filippinerna. De där middagarna är betydligt roligare än alla rosor man aldrig fick i högstadiet. Vad det gäller romantik har jag insett att det har väldigt lite med blommor att göra (jag dödar varenda växt som kommer i min väg) och att det mycket finare om någon minns mina små vardagsgrejer, som hur jag vill ha mitt te eller hur mycket jag tycker om händer i håret till exempel.

Adam Green i periferin av tonåren

Idag har jag intervjuat Adam Green. Jag var så sjukt nervös innan, förstår inte alls varför i efterhand, men det är något som är ganska märkligt med att träffa en person som har funnits med i periferin sen jag var tonåring. Då hade jag "Downloading porno with Davo" på ett lätt sönderspelat blandband och "Who's got the crack" fanns på varenda festivalmix. Hur som helst var det väldigt roligt och nu ska jag skriva en sjukt bra intervju till Devotion samtidigt lyssnar jag på Adam Greens spelning via Gimmeindie. Multitasking som vanligt.

Schulman show och De kallar oss artister

Jag älskar två program just nu; The Schulman Show och De kallar oss artister. I båda fallen är formaten starka, kloka och effektiva. The Schulman show är ett lysande exempel på hur man kan göra paneldebatter. Programmet är lite som ett skräpkulturens Studiopop. Jag gillar mixen av olika sorters kända människor och de växlande ämnena. Sketchen när Paradise Hotel-Rami väljer Kristi Brud fram Alex Schulman i en parcermoni är hur rolig som helst, för att inte tala om när Schulman plågar Adam Alsing med dödslöpsedlar. Obetalbart och väldigt opretentiöst. Och i webb-tv dessutom.
De kallar oss artister är fint för att man får titta in i andras (i det här fallet artisters) världar. Artisterna får möjlighet att berätta något om sitt musikaliska ursprung och något om var de befinner sig just nu, samtidigt som de glider runt i tillvaron på diverse sätt. Krunegårdavsnittet utspelade sig i Norrköping och att hänga på Vaxkupan, en av Sveriges bästa skivbutiker (jag ska skriva om tiden då jag köpte en eller flera skivor varje fredag på Vaxkupan en annan gång) genom TV:n var fint. Nästan lite SCFI. Nästan lite teleportering. Jag kunde nästan känna lukten av CD-konvolut och bryggkaffe.


Idag har jag fått en liten pyttig del av byggbranschen, en trevlig expedit och mig själv att skratta. Helt ok utdelning. Jag har lärt mig lite saker och jag har blivit intervjuad. Det ska bli mycket spännande/skrämmande att läsa den intervjun när den är klar - jag strösslade nämligen citat under utfrågningen. Kul att någon såg mitt skriande behov av frågan "Hur känns det?".

Lottningen

Utlottningen tog som sagt slut igår eftermiddag och jag hade inte så mycket tid att visa upp hur det hela gick till. Jag kan hursomhelst säga att jag blev väldigt inspirerad av EM-lottningarna som visades halva söndagen.
Såhär förlöpte det:
1. Jag letade reda på alla som ville ha en del av kakan/karln och alltså kommenterat det.
2. Gjorde (nästan) exakt lika stora lappar och skrev de tävlandes namn på dem.
3. Jag har ingen hatt, men väl en röd, härlig platsbunke som är utmärkt att stoppa såväl lotterilappar som charadnummer i. Jag stoppade jag alltså lapparna i burken och skakade den på ett sätt som James Bond förmodligen hade gillat.
4. Drog en vinnare.
5. Grattis Caroline. Grattis Andreas.

Hör av dig så förmedlar jag kontaktuppgifterna.




Texten blir spegelvänd i webbcamen och jag orkar inte skriva lappar med spegelvänd text bara för att det ska bli snyggt på bild, så är det. Ovan har vi lottningen i bilder så att alla ser att det gick rätt till och var helt utan fuffens. Jag önskar bara att jag hade haft ett TV-team här som kunde intervjua mig om hur det känns nu när lottningen är avslutad och fråga vad jag tror om utsikterna för det här. Så var det vid EM-lottningen, men uppenbarligen inte vid den här dragningen.

Erövrandet av lördagsnätterna

Eric är tillbaka i stan. Och jävlar vad han är tillbaka. Nu är lördagsnätterna våra igen. Jag plockade upp honom på busscentralen för en vecka sen och det tog tre minuter så var allt som vanligt igen. Jag har verkligen, verkligen saknat honom. Nu är ordningen återställd. Tack för det. Först middag och skämt om stora glas och små händer. Att något som är en shot för någon blir en pint för en annan. Efter det blev det Strand och världens finaste, underbaraste, ljuvligaste Fanfarlo stod på scen. Nu måste jag bara vänta ut att Mumford & Sons kommer den 12/4 sen är jag nöjd, så nöjd (i fem minuter). Det kommer bli så bra.

Det slog mig igår att det finns ett strikt schema över hur man beter sig ute, man gör samma saker varje vecka, jag förstår inte hur det kan fortsätta vara roligt gång efter gång. Såhär går det till: Man ställer sig i kön, peppar och fryser häcken av sig. Man kommer in. Pröjsar entré. Köper öl. Hänger. Sen går man ett litet varv för att kolla folket eller om någon kompis kanske är där. Man kanske kollar bandet. Sen köper man öl och kommenterar bandet. Sen går man ett litet varv. Kanske träffar någon bekant- hej och hur är läget. Sen tar man ett litet varv. Kanske en liten tur till toakön och sen går man ett litet varv till och/eller köper öl. Därimellan skojar man om samma sak gång på gång på gång. Om stora glas och små händer till exempel eller om hur kul det är att studera folk som stöter på varandra. Ibland tröttnar jag på att gå ännu ett litet varv och dricka öl. Det är då jag går hem. Igår gick jag hem och luktade på huden mellan axeln och halsgropen. Så kan man också avsluta en kväll.

En helg av fina nätter och hälsovådliga mängder skratt. Minsann.

Cowboys och Pippi Långstrump

Jag funderar över gränser. Att sätta ner foten, när är det tillbörligt och inte? När går någon för långt? Hur mycket är det ok att begära? Ibland känner jag mig som Pippi Långstrump när hon säger åt sig själv att gå och lägga sig. Jag säger mest åt mig själv att tänka mig för, eller att skräpa till mig. Oftast det senare. Det är där med skärpningen är svårast. För att inte tala om det där med respekten. Och inte bara för mig, jag ser det även hos andra.

Igår hamnade jag på en cowboy-bar i Vasastan och drack bourbon för första gången i livet. Det var faktiskt riktigt tasty (har en rätt knepig relation till whiskey överlag efter mina tonår med en maltwhiskeysamlande pappa) och jag gillade det. Hela grejen. Det kändes så långt bort från mina vanliga helgnöjen. Jag byter gärna några hipsters mot cowboys när som helst. Tydligen kräks man av cowboywhiskey också, det visade våra bordsgrannar genom att barrikadera toalatten och stinka ner den med spyor. Tänka sig.

För första gången sen någon gång i höstas är jag inte konstant orolig. Det börjar lätta. Och jag kan hantera saker som är nu och oroar mig inte för sen. Befriande på många sätt. Kanske är översvämningen över.

Ikväll blir det Vapianomiddag med Klaus och co. Sen blir det Fanfarlo. Jag har längtat sen i somras.

Rapport om rapporten

Om jag var lika bra på att skriva skolrapporter som jag är på att piffa tillvaron när den är tråkig så skulle jag vara världens bästa rapportproducent. Om man kunde bli rik på att hitta på en himla massa dumheter så skulle jag varit miljonär för längesen. Om folk kan bli rika på att lackera älgbajs och sälja till tyskar, då är det väl inte för mycket begärt att låta mig bli förmögen på dumheter?

Och högskoleprojektet? Det går bra så länge det är prat, seminarium och debatter på tapeten.

Tog sminkborttagning istället för tandkräm på tandborsten idag igen förresten. Det är tredje gången på bara ett par veckor. Ett helt vanligt tecken på förvirring och lite väl många bollar i luften.

Jag tänkte avsluta utlottningen nedan på söndag eftermiddag. Glömde att det är en ganska relevant del av en utlottning att ha ett slutdatum. Känslan av limitering är så viktig. Ibland.

Jag lottar ut min chefredaktör

Jag har länge velat lotta ut någon av mina vänner här. Kanske inte hela vännen, men en stund med den och nu har jag fått möjligheten. Ingen är gladare än jag. Därför passar jag på att lotta ut en dejt med Andreas! Det här är ett litet experiment, jag vet inte ens om man får lotta ut folk kors och tvärs på sin blogg. Huvudsaken måste väl ändå vara att jag inte tar betalt för honom.

Dejtmaterialet:
Andreas är min vän och tillika chefredaktör på musiktidningen Devotion. Han är sjukligt spontan och fegar inte för att åka till andra sidan jorden på känn ibland. Han gillar öl, Brooklyn och har en sällsam känsla för det skriva ordet. Dessutom är han väldigt rolig och huserar ganska ofta på sitt sängkontor. Anderas är duktig på att höra av sig, om det beror på 3000 fria SMS i månaden, om han är pratig eller att han gillar tangentbordssmatter låter jag vara osagt. Helt klart ett kap för rätt person. Slå till nu. I morgon kan det vara försent.

Vill du vinna dejten med Andreas? Dåså - skriv det i kommentarsfältet.

Varför blir jag kallad lilla gumman?

Med jämna mellanrum i mitt liv blir jag kallad för gumman, alternativt lilla gumman. Det är förstås alltid män som säger det, men bara en endaste gång har jag varit med om att det har varit för att trycka ned mig. Då var det en macho vaktmästare i Hageby centrum som valde att lilla gumma mig när jag inte var bästa vän med en bråkig pallyft. Något i stil med "Det går inte så bra för dig va? Lilla gumman". När han senare fastade i en dörröppning med nämnda pallyft passade jag på att säga "Det går inte så bra för dig va?" och frågade om han behövde hjälp. Han tackade nej, såg sur ut och jag hade fått min hämnd. Hursomhelst. Det händer då och då att män väljer att kalla mig gumman och jag uppfattar att de gör det för att vara lite gulliga, eller i vissa fall för att retas. Det jag inte förstår är varför är lilla gumman är deras självklara val ? De hade kunnat välja sötnos, gullet, stumpan eller annan valfri synonym åt det hållet, det finns ju hur många som helst. Lilla gumman är lite sliskigt och inte särskilt triggande. Frågan jag inte kan släppa är varför. Varför lilla gumman? Min teori är att det antagligen har med min litenhet att göra. Möjligen är tanken att det kan låta lite lätt omhändertagande, även om jag måste kisa med öronen för att höra det. Eller så är det bara helt enkelt roligt att jag uppenbarligen blir så pass irriterad att jag till slut skriver meningslösa blogginlägg om det. Nå - är jag helt fel ute?



Ett litet musiktips. Shotgun Language är en charmig väv av 50-talsgitarrer, pojkrum, Chris Isaakvibbar och andra fina saker väl värda din uppmärksamhet i 10 minuter.