Schulman show och De kallar oss artister

Jag älskar två program just nu; The Schulman Show och De kallar oss artister. I båda fallen är formaten starka, kloka och effektiva. The Schulman show är ett lysande exempel på hur man kan göra paneldebatter. Programmet är lite som ett skräpkulturens Studiopop. Jag gillar mixen av olika sorters kända människor och de växlande ämnena. Sketchen när Paradise Hotel-Rami väljer Kristi Brud fram Alex Schulman i en parcermoni är hur rolig som helst, för att inte tala om när Schulman plågar Adam Alsing med dödslöpsedlar. Obetalbart och väldigt opretentiöst. Och i webb-tv dessutom.
De kallar oss artister är fint för att man får titta in i andras (i det här fallet artisters) världar. Artisterna får möjlighet att berätta något om sitt musikaliska ursprung och något om var de befinner sig just nu, samtidigt som de glider runt i tillvaron på diverse sätt. Krunegårdavsnittet utspelade sig i Norrköping och att hänga på Vaxkupan, en av Sveriges bästa skivbutiker (jag ska skriva om tiden då jag köpte en eller flera skivor varje fredag på Vaxkupan en annan gång) genom TV:n var fint. Nästan lite SCFI. Nästan lite teleportering. Jag kunde nästan känna lukten av CD-konvolut och bryggkaffe.


Idag har jag fått en liten pyttig del av byggbranschen, en trevlig expedit och mig själv att skratta. Helt ok utdelning. Jag har lärt mig lite saker och jag har blivit intervjuad. Det ska bli mycket spännande/skrämmande att läsa den intervjun när den är klar - jag strösslade nämligen citat under utfrågningen. Kul att någon såg mitt skriande behov av frågan "Hur känns det?".