Tänk att ljudet av smältande snö kan göra mig så glad. Det är ju lite naivt att tro att allt i tillvaron blir bättre om man slipper pulsa i snö, men jag väljer ändå att se det så. Jag menar vad skulle rimligtvis kunna bli sämre av att jag kan ha på mig lite roligare skor eller mina älskade Converse. Just det - inte mycket. Vad är dåligt med att solen börja värme ansiktet lite? Nja, inte mycket. Nu är det bara lite (nåja) snösmält sen kommer krokusarna upp ur marken. Om ännu ett litet tag kommer tussilagosarna vända sina blomhattar mot solen och jag längtar efter den obligatoriska vårgatusopningen och då äntligen len asfalt. När midvintern härjade började jag i sanningens namn tvivla på om det någonsin skulle bli ljust igen. För mig alltså.
Jag håller på att bokföra mina känslor och tankar, det är en liten läxa som går ut på att hitta mönster i mina reaktioner. De här anteckningarna skrämmer mig lite, en del saker är redan väldigt tydliga och märkliga. En väldigt tydlig sak är mitt konstiga förhållande till tid. Eller ska vi säga mitt icke-förhållande till tid. Jag har dåligt grepp om den, minst sagt.
Nu är det helg iallafall. Äntligen. I morgon ska jag se Beach House. Innan dess ska jag intervjua dem, det ska bli spännande. Och ikväll blir öl med Eric och förhoppningsvis dyker Jimmyjoe och Pöllan också upp. Jag ska under kvällen forska i vad som utlöser genans hos folk, vad är the tipping point för att få någon att rodna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar