Sanningen

När jag somnar har jag en stjärnhimmel på marken och en på himlen. Jag önskar att jag aldrig hade skickat det där sms:et, för det löd inte "var gör du ikväll?", på riktigt skrev jag "jag är svag ikväll".

Det roligaste jag vet

Rättelse: Det roligaste jag vet är inte bouldring, även om det också börjar bli kul. Det roligaste är klättringen i sig och att dela lusten för den med andra.

Biljettkontroll

Alla människor är inte små resor - en del är tågkrascher. Det är ju ett litet helvete att en del av dem har lyckats nästan förgöra hela ens känsloregister och att man liksom aldrig klarar av att kliva ombord någonsin utan att vara dödsrädd för att få själen amputerad igen. Så känns det och det genomsyrar varenda kvadratmillimeter av mig.

Värt eller ovärt?

Det kan vara så att det inte är värt det, inte ens när man kan fingra på energin. Det kanske inte riktigt är värt om det blir oskönt på momangen. Jag vet inte. Det är ett helvete att vara så nyfiken att man vill veta vad som händer sen trots att man att det inte ens kommer hända. Jag vill inte känna mig konstig, men det är precis exakt vad jag känner. Jag är ingen jägare. Det är bara så.

Att lära sig en läxa

Ibland gör man saker som är så förbannat dumma. Antingen gör man dem mot sig själv eller så gör man dem mot någon annan. Båda är precis lika dåliga. För några år sen använde jag ofta andra människor för att kanalisera min egen självdestruktivitet. Bakvänd bekräftelse som bara gödde mer självförakt. Som jag har skrivit både en och fem gånger, de senaste åren har jag jobbat hårt på min egen självkärlek, ansträngt mig för att vara snäll mot mig själv. Och jag mår bra av att inte plåga mig själv, även om jag fortfarande blandar ihop det ibland. Hursomhelst. En av de där gångerna för längesen när jag använde någon annan för att få mig själv att må ännu sämre gjorde jag någon illa. Han blev ledsen. Upprörd. Han förstod inte mina intentioner. Själv förstod jag inte varför han tog åt sig, det hade ju aldrig med honom att göra?

Fast pang. Helt plötsligt råkade jag nyligen bli någons kanal till att göra illa sig själv och vips så förstod jag vad den där personen från förr menade. Man vill inte vara någon annans kniv. För all del, förakta dig själv, men tvinga inte andra att vara en del av ditt självskadebeteende. Suck.

Och alla himlar innan

Sjukt fina bilder och grymma trummor.

I Break Horses - Wired from Bella Union on Vimeo

Danskjävlar

Visdomstanden

I våras när vi kånkade omkring våra ryggsäckar i Indien hade jag en riktig helvetesnatt, det kändes som om mitt huvud skulle sprängas och jag fick akut uppsöka tandläkare. Det var ju ett äventyr i och för sig. Tandsköterska i sari och hela kittet. De slog fast att det var en visdomstand som gjorde så satans ont. Jag sa ok. Efter det där besöket och en vecka på smärtstillande starka om indisk curry så föll visdomstanden lite i glömska. Ända till i förra veckan. Då tyckte den att det var dags igen. Den stampade på mina nerver och vrålade "här är jag". Det var bara det att jag fortfarande inte mindes den. Hamsterkind, feber och åter ett akutbesök hos tandläkaren (dock inga saris den här gången). En röntgenbild och tandläkaren säger visdomstand på väg upp, den får inte plats, det är därför du har så ont. Jag kände mig lättad och samtidigt så otroligt dum. Hur man kan glömma något som fick huvudet att nästan sprängas för bara ett halvår sen? Hur går det till? Vem är jag liksom?

Skriken

Det jag gillar allra mest just nu är när folk skriker i låtar. Det ska vara lite primalskriaktigt och kännas äkta. Inget skrik bara för skrikandes skull, utan för dess effekt. Om det är så är det bättre än alla pling i hela världen just nu.