Hemtentigt

Sonja och jag satt i bibilioteket så länge att alla andra hann gå hem. Jag la fram en teori om att det skulle bli som natt på museet, men Sonja verkade ganska tveksam. Innan dess hade jag lyckats få för mig att ett gammalt ex jobbade som bibliotekarie på min skola, hunnit dricka ganska många flaskor vatten och suttit stilla max i en kvart på sju timmar. Det är hemtentavecka och som vanligt vill jag bruka våld mot den som tvingar mig till det här tramset. En kombo av CSN och akademin alltså. Ordbajseri och formalia är helt klart inte grejer för mig. Och snälla kan någon tala om för mig varför jag är så rastlös?

Träden

Låste alla dörrar. Alla rostiga gångjärn skulle falla i glömska, allt annat ville bara hitta sin plats. Samtidigt skrek megafonmännen från sina balkonger "Nycklarna ligger under dörrmattan din förbannade idiot. Låsta dörrar är bara illusioner, och här har du beviset". Långt innan jag själv förstod, det du och alla andra redan visste, viskade parkernas träd "Du får ångra dig". En hel eftermiddag gick åt till att betala min tacksamhetsskuld och jag kramade träd i flera timmar. Med pannan och tankarna mot barken förstod till slut jag och trädkronorna varandra. Kvällen kom och jag lutade huvudet mot rötterna, men det var inte riktigt som jag mindes det. Frånvaron av fingrar i håret och den tickande bomben inuti som tänkte det träden viskade, påminde för mycket om att allt var förändrat.

Hänt i Högdalen

Eric hade bett sin granne att flagga för min skull. Det hade han ju verkligen inte behövt och kanske var det oartigt av mig att påpeka det. Eric blev lite låg och det enda som kunde göra honom lycklig igen var grillade kabanosser, så vi tuttade på grillen och oroade oss inte nämnvärt för risken att starta gräsbrand.

Födelsedagspresenter

My och Anton låg på mitt golv när jag vaknade, det kanske verkar konstigt, men så börjar bra dagar. Vi mjukstartade med att prata om Human Centipedes och äta perfekt fluffiga American Pancakes (enda formen av pannkakor jag behärskar). De sjöng Jamåholeva och jag tyckte det var en utmärkt födelsedagsmorgon. My tog sin bakfylla och Anton med sig och lämnade mitt lutande hus för att gå till jobbet. Skälet till att de ens var på mitt golv var att min och Mys middag drog ut lite på tiden igår, det blir lätt så om man har rätt mycket vin och fastnar i bra samtal. Och mitt i allt trillade Anton in. Det utvecklades till världens roligaste minifest och den knäppaste natten på länge. Även om somliga envisades spela gangstarap och dansa i mina högklackade skor.

Redan i fredags talade Elias om att det skulle bli "En jävla söndag". Det blev det mycket riktigt, för helt plötsligt stod Elias utanför min dörr med bilen full av sten, monstermaskiner och ögonen fulla i fan. Saken är den att jag har fantiserat om att köra motorsåg i sten ända sen jag fick veta att det överhuvudtaget är möjligt och detta var alltså min födelsedagspresent. En förverkligad fantasi. Så vi skrattade, sågade, bilade och lät stenarna förvandlas till strössel. En fantastiskt rolig present. Sushi istället för tårta och en skön söndag i bagaget.

Och så här känns det att såga i sten:
Härligt, pirrigt, adrenalin, skrattigt, farligt, lite läskigt, kaxigt, starkt, kittlande och jävligt roligt.


Det här finns på film också. Kanske dyker någon videosnutt här framöver. Vi får väl se.

Ensam ung man söker

Någon som vill dejta min kompis Anton? Han är charmig och fin. Och väldigt finsk på fyllan. Ibland vill han förvisso bara knille, men annars är han helt normal.

Kaminfunktionen

Det borde finnas en kaminfunktion i datorer. Pjoff och flytta till papperskorgen är för mesigt om man behöver göra sig kvitt saker i affekt. Som nu till exempel - jag skrivit ett brev (eller nåt) och jag vill se det brinna. Men hur gör jag? Känns som en skapligt lång omväg att gå till biblioteket och skriva ut ett ex som jag sedan kan tutta på bakom mitt hus. Ska jag verkligen behöva nöja mig med att förpassa det till de sälla jaktmarkerna med ett litet töntigt pjoff? Hade jag haft en kaminfunktion hade hela skärmen stått i ljusan låga och jag kunde eldat upp mitt brev i lugn och ro. Precis sådär som Rebecka Bovalius i Skilda Världar skulle gjort. Hon hade eldat, tappat upp en konjak och hånlett.

Image

Kollar igenom mitt bildarkiv. Många fina bilder och minnen. Den här bilden är från en kväll i höstas slutade med bröllop, matroser och röda läppstiftskyssar. Jag hade så himla roligt. Fint som snus var det. Förstås!

Min gröna period

Jag tror jag genomgår någon sorts fas. När jag dör kommer mina alster från den här perioden bli värda enorma summor pengar. Eller inte. Min faster köpte ganska många "Jonas& Madeleine"-vykort med ungefär samma förhoppning, fast hon behöver antagligen inte dö först. Bara vänta.

Inspiration

Om jag vore artist och någon skulle fråga mig om var inspirationen kom ifrån skulle jag förmodligen svara något påhittat och konstigt. Nu när jag måste uppbåda inspiration och lust igen, de dåliga dagarna är som bekant över, så minns jag inte riktigt var allt det kommer ifrån. Jag går på upptäcksfärd i mitt huvud och det här kommer jag fram till; banjo- och cellosolon, samtal som jag bara fångar upp i förbifarten, främlingar, andra människors märkligheter och promenader. Och sen så minns jag också det viktigaste - att inspiration och kreativitet aldrig har varit samma sak. Nej. Kreativiteten och glöden kommer ur slit. Alltså ska jag passa på att slita riktigt ordentligt ett tag framöver. Förlamningen har släppt. Så i vilka gamla stövlar ska jag leta inspiration?

Övrigt: Jag är lite rädd för glömskan den här gången. Glömskan och bortglömskan.
Så i vilka gamla stövlar ska jag leta inspiration?

Sakerna

Så var det över. Jag löste det mest akuta. Nu var bara allt annat kvar. Och det kommer naturligtvis lösa sig, för det måste det. Imorgon ska börja jag lyssna på musik igen, men vad ska jag lyssna på? Alla tips är välkomna.

Men när jag verkligen tänker efter så känns en del saker väldigt små i jämförelse. Väldigt små och väldigt obetydliga. Well, så var det med den saken. Jag hoppas det är sol i morgon.

Tidseffektivt

När jag tänker på det hann ett helt litet liv passera revy. På bara ett par veckor hann jag med nästan alla nivåer. Ett liv på jävligt dyra apelsiner, men med tid i solen. På nätterna rämnade fasaderna och jag byggde, byggde, byggde. När gryningsljuset sedan målade världen svagt rosa såg allt ok ut igen. Som att det egentligen bara var skuggorna som var det skeva med mörkret. Tiden plåstrade om mina värsta blessyrer och påpekade att det kunde vara en bra idé att springa lite långsammare i nya joggingskor nästa gång.

Luktsalt!

Igår mätte en läkare mitt blodtryck och konstaterade att var lågt. No shit Sherlock tänkte jag. Hon frågade också om jag märkte av det.
- Nej, inte mer än att jag ser svarta prickar varje gång jag ställer mig upp för eller hämtar tappade saker på golvet, svarade jag.
Sen fick jag en medicin som inte hade något med blodtrycket att göra. Det är bara det att de där tabletterna har blodtrycksfall som biverkning. Intressant mix. Tänk om mina ordinarie fall och biverkningsfallen inträffar samtidigt, då kanske jag får testa svimma för första gången i mitt liv. Tillvaron är verkligen spännande!

Pax och Praxis

Just det. Caroline har förresten paxat alla riddare nu. Ni som hade tänkt att åka till medeltidsveckan för skaffa kött bör kanske tänka om. Det kan verkligen inte finnas särskilt många kategorier karlar kvar nu och det börjar dyka upp en del frågetecken. Tänk om man till exempel skulle springa på en riddare med richefrilla, skägg och moneybrothermössa som knäcker extra som diskplockare på Ljungan. Vems pax är det som gäller då egentligen?

It's all for the best in the end

Jag har börjat lyssna lite på musik igen. Mjukstart och den här låten är bara 1:18 lång. Låt Charlotte Gainsbourg förklara läget för dig.
hemlis: jag brukar åka buss och gråta till den här låten ibland. Att ens ha gråtlåtar för bussresor får mig ju nästan att vilja springa bort till stationen och åka en sväng nu på en gång. Lite lagom sorgligt.

Motivation. Jajemen!

Ponera att jag inte är världens effektivaste och bästa när det kommer till städning, men att jag är helt fenomenal på att hitta på andra saker att göra. Rent hypotetiskt alltså - hur lång tid tror ni det tar att städa ett 15 kvadratmeter stort rum med tillhörande klädbomb i soffan? Tillräckligt lång tid för att jag ska hinna tröttna ett par gånger?

Tunnelbanan på lördagsnätter

Runt klockan 02.15 på lördagnätter på tunnelbanan kan man stöta på både det ena och andra och det är alltid en riktig höjdpunkt i mina studier av mänskligheten. Igår såg jag först en poet i grön kavaj som blundade lutade huvudet bakåt och liksom verkligen samlade orden. Sen lät han dem flyga ur bläckpennan ner på pappret. Jag har ju naturligtvis inga bevis på att han var poet, han kan lika gärna ha varit kulturskribent eller något helt annat. En lite mer obehaglig medresenär var den unge något påtända gossen mittemot mig som första halvan av resan slog sig själv på armarna och andra halvan ägnade sig åt att tälja i sina händer med sin medhavda fickkniv. De två killarna som satt i samma fyra som jag, såg också aningen besvärade ut. Personligen tänkte jag mest på vad som skulle hända om han slant eller om tåget skulle behöva tvärbromsa. Effektivt sätt att få gott om plats vid avstigningen också visade det sig senare, han fick nästan en hel dörr för sig själv. Lyxigt kan man tycka, ingen trängsel där inte. Själv fick jag sådär ont i magen som man får av unga killar med fiskögon och nytäljda händer.

Turister och ålderdomen

Om en vecka blir fyller jag år och min släkt undrar vad jag önskar mig. Mina önskningar skulle kunna lura vem som helst att jag är på väg in på hemmet. Eller vad sägs om detta: en garderob, ett perstorpsbord med virrvarr-skiva, en ljusgrön karamellskål från Ittala och en bankbräda. Jag tycker bankbrädan väger upp det hela fint, den vittnar om min trots allt, ringa ålder (eller att jag har gått i barndom?).

Jag har jobbat hela helgen och turistsäsongen har börjat. Det betyder bland annat gud nåde den som inte pratar ryska. En del personer verkar uppriktigt förvånade över att vi inte förstår, inte ens om de säger samma sak några gånger till, fast lite högre för var gång. Jag tycker ändå det är ganska roligt, eftersom båda parter ungefär samtidigt förmodligen tänker "Vad är det dom inte förstår?".

Funderingar

Ge mig ett par dagar till så kommer jag nog vara ganska normal igen. Eller åtminstone någorlunda mig själv. Hitta vägen till det blev lite mer avancerat än jag hade tänkt mig. Men livet har ju en tendens att inte riktigt bete sig som man tänkt sig. Jag är inte världens bästa på att bete mig heller och det går ut över människor som jag tycker om ibland. Då hatar jag mig själv. Den senaste tiden har varit väldigt jobbig och stressande av lite olika skäl. 5-åringen och 85-åringen har fört evighetslånga samtal om rätt och fel, om kärleken, existensen och mitt eget värde inuti mitt huvud. Min hjärna har varit en tryckkokare och igår exploderade hela skiten. Det resulterade på något konstigt vis i något bra. Jag gör så många fel, men jag lovar bättring. Min terapeut undrade varför det är så viktigt för mig att alltid göra rätt. Jag hade inget svar. Men är inte det viktigt för alla?
Tre veckor av ledsamheter är till ända - nu ser jag fram emot allt som är fint och bra. Mot sommaren och allt jag vill göra.

Liklooken - ett minne blott

Världens bästa My och jag fångade dagens soltimmar i Vitan. Vi och alla andra lata studenter var där. Och en jätteapsöt kattunge. Vi kokade nästan upp i värmen och My tvingade mig av med både tajtsen och solbrillorna, och nu är liklooken som bortblåst. Eller bortblåst och bortblåst - fräknarna är iallafall tillbaka. Det är skönt att äntligen bli varm ända in i märgen. En piggelin på det och dagen var komplett. Kvällen kan börja. Det blir öl med Anthoney och annat löst folk. Finemang.

Ärrbildning

Som dotter till en läkare och uppvuxen i ett hem med kompresser, skalpellblad och kirugtejp, men utan ett enda plåster - borde jag om någon vara rustad att stå ut. Som tur var hade Mormor en hylla full av bruna bandagerullar och Farmor hade alltid plastplåster i minst tusen storlekar. Det var ju förstås lyx båda delarna. Nästan så man hoppades på att slå sig eller vricka foten lite. Bara lite, bara tillräckligt för ett litet bandage eller så.



Eko:"Men lilla hjärtat jag har inga bamseplåster".
Tack jag vet. Jag vet. Jag vet. Jag vet.

Mer äckligt

Jag fortsätter det äckliga spåret. Nedan följer saker som får spykänslorna att hopas.

- Svettiga, håriga män i shorts på tunnelbanan. Snuddar deras lår vid mina kommer kväljningarna omedelbart.
- Hundbajs. Uäk.
- Förkylda barn som sväljer sitt snor.
- Lukten av stekt köttfärs.
- Tonårsflickor som ser ut som småluder (det känns sorgligt och onödigt. Ja, jag är väl gammal)
- Kladdiga köttdiskar. Eller köttdiskar över lag faktiskt.
- När katter dödar möss eller fåglar och leker ihjäl dem.
- Tungor i min hals (triggar både avsmak och kräkreflex).
- Stora loskor.
- Gelatinhjärtan med socker på.
- Lukten av sopor på festival.

Har jag glömt något?

Äckligt

VARNING FÖR STARKA SCENER. Bara versalerna får mig att trycka på play (ja, jag är nog lite sensationslysten). Sen sitter jag där och känner middagen åka upp och ner i matstrupen. Varför har en del människor behov av äckligheter? Som yngre läste jag ibland läkartidningen enkom för de vidriga bilderna. Idag såg jag trailern för en ny skräckis som handlar om en otäck doktor som vill bygga en mänsklig tusenfoting och också genomför det, men jag tyckte inte det var så farligt. Inte så farligt? Vad ska det egentligen krävas? Grejen är den att inga skräckfilmer i världen kan slå läkartidningen i graderna av äckel. Samtidigt förstår mig inte på folk som frivilligt kollar varböldsvideos på youtube och det glädjer mig, det betyder att även jag har gränser.

Kattungeterapin

Jag är så less på dåliga dagar, jag har inte tid/ork/lust med dem. I morgon är det jag som väljer andra tankar.

Förresten har det varit babyboom på sistone och mina vänner har kläckt bebisar som aldrig förr. Storken måste jobbat övertid. För ett par veckor sen fick Hulken och Marcus en liten Diesel och igår fick Therese och Fredrik en Alvar. Helt sjukt, men tydligen helt sant också.

Själv genomgår jag just nu Tommys kattungeterapi, efter den kan man omöjligt drömma mardrömmar. Det går inte att deppa och titta på sånna här samtidigt.

Mardrömmar

Som om det inte vore nog med blodproppsfantasierna, nu drömmer jag mardrömmar också. Så även nattens sömn blev helt rubbad och förstörd, jag skulle vara lite mindre bitter om jag åtminstone kunde tillgodoräkna mig allt det jag sprang i drömmarna som motion. Det känns rätt meningslöst att bli jagad en hel natt om allt det har resulterar i är två mörka ringar under ögonen och en taskig parodi på herionchiclooken. Det hemskaste med att vara vuxen och drömma mardrömmar är trots allt att man måste jaga bort dem själv och kolla under sängen för övertyga sig om att det bara var en otäck dröm. Nåväl. I natt är det jag som sover. Hör ni det alla onda andar, vampyrer och andra satar. Jag sover!

I see a thousand cherry tulips

Blodproppsskräcken

Det finns saker jag är rädd för och saker jag är hysteriskt dödsrädd för. I den sista kategorin hittar vi bland annat blodproppar. Det är lite därför jag inte är förtjust i att flyga, hinner knappt sätta mig i planet innan det börjar sticka i benen och jag känner hur blodpropparna kommer. Därför äter jag alltid magnecyl när jag flyger, det är lite blodförtunnande och då känns allt lite tryggare. På vägen till Thailand frågade jag mina finska stolsgrannar om de stacks i benen på dem också. Det gjorde det inte, men deras blickar vittnade om hur jag framstod - lätt hypokondrisk alternativt galen. Oftast är jag inte oroad över blodpropparna när jag befinner på marken, men ibland, vissa nätter sticks det överallt och jag är säker på att det kommer säga smock och så sitter det en blodpropp i lungan. I natt var en sån natt, jag lyckades jaga upp mig själv så pass att jag till slut inte vågade somna. Man vet ju liksom inte, man går aldrig säker för blodpropparna. Jag undrar varför och varifrån den typen av trevliga fantasier kommer ifrån. Hur störd är jag egentligen?

Idag har jag curlat mig själv för att väga upp. För den hemska natten och andra tråkigheter. Så kan man också göra och det fungerar faktiskt ganska bra.

Längtan, världen, kapen.

Jag och min vän Tommy pratar om kärlek och sånt där trams. Vi har pratat om det (och om musik) de senaste fem åren. Det enda som jag någonsin kommer fram till är att fan vad krångligt det är - för alla. Ska det verkligen behöva vara så? Tydligen.
I dag har jag tänkt mycket på hur många skepnader längtan kan anta. Man kan längta efter människor, glass, semester eller händelser. Vad som helst. Helt olika saker, men känslan är nästan alltid lika distinkt. Själv längtar jag just nu mest efter att tiden ska gå. Det är en väldigt dubbel tanke eftersom världen aldrig är vackrare än i slutet av maj. Det är ju det här jag längtar till var eviga vinter. Lyckan i att allt lever igen.

Nu kom jag på en sak till som jag längtar efter; att få köra kap, även om det dammar.

BTW. Det fanns ingen skärbräda, men utsikten var nästan lika fantastisk som den min vindsvåning i Norpan bjussade på.

Skärbrädan

Jag ska iväg och kolla på en lägenhet som förmodligen är min om jag vill ha den. Lägenhetsvisningar är inget jag har sprungit på allt för mycket så jag ringde min faster för att få lite tips om saker man bör kolla på.

Faster: Blablabla och så skärbrädan förstås.
Jag: Skärbrädan?
Faster: Skärbrädor är väldigt personligt och de kan vara hur snuskiga som helst!
Jag: Jaha..?

Alltså går jag och kollar skärbrädan. Omedelbums.

Videoboom

Bara för att det är fint och för att jag vill. Varning för sjösjuka i den sista.

En långlånghelg

Det har varit en väldigt lång långhelg. Kanske den längsta i världshistorien. Jag har mest träffat mina fina vänner och druckit väldigt mycket öl. Njutit av solen, tittat älgkalvarna och sälarna på Skansen. Spelat ganska många rundor Backgammon. Och tankarna har varit bannlysta ända till jag har varit på väg hem. Då har jag tänkt; Kom då. Kom nu. Fritt fram.

För ett par nätter sen skrev jag något väldigt orättvist här. Förlåt. Tog bort det för att det var så snett och för att jag började veta/tänka bättre när morgonsolen stack i ögonen. Texten var på något skevt sätt orättvis mot dem som alltid, alltid bryr sig. Det är det som är det fina med att ha en blogg - man kan göra sina ord osagda om man så önskar. Det påminner om livet, om än i väldigt liten skala. Ibland får man chansen att ångra sig. Hur jävla långt in det än sitter.

I morgondagens horoskop står att det är en bra dag för kärlek och romantik, och jag inte har lust med det så ska jag satsa på konst i stället. Det står dock inget om pop räknas som konst, således är jag mycket förvirrad. Betyder detta att jag inte kan lita på mitt horoskop i morgon heller? Att i morgon är vilken dag som helst helt enkelt. Herregud alltså.

Vandalerna

Det blev en liten sväng på Nada med My igår. Teresa och hennes syster tittade förbi också. Väldigt trevligt, den schizofrena DJ:n till trots. Vi snackade om misslyckandet och paniken i att inse att man har bokat träningspass med massa koordination. Det är tydligen inte bara jag som inte kan få fötterna och armarna att samarbeta. Den här veckan har varit en vecka av uppenbarelser, i onsdags upptäckte jag till exempel att Systemet säljer öl för alla sorters humör. Det kallar jag service. Mina nerver är verkligen inte i världens bästa skick. Det var ganska tydligt igår när min Smakis fastnade i automaten och min spontana reaktion var att ta till tårarna (jag grät inte, men jag ville). Som tur var dök ett gäng vandaler upp och bankade ut den ur maskinen åt mig. Man tackar. De fortsatte banka även efter att Smakisen var ute och allt möjligt trillade ur den stackars automaten under misshandeln. Vandalerna jublade och tyckte gratis Snickers var gott.

Till en annan sak, när man verkligen måste få något ur världen, hur kommer det sig att det är ett maraton av röda dagar just då? I vanliga fall när man skulle behöva ett tjog röda dagar kan man ju ge sig fan på att det kommer vara måndag för alltid.

Bilderna är lite konstiga eftersom jag inte riktigt vet hur min nya supersnajsiga fotoapp funkar. Varje foto är ren skär gambling.

Inte hetsa tiden

Solen lyser utanför mitt fönster, i det blekgula ljuset svävar då och då en fågel förbi. Jag ligger i min säng och tycker för första gången på veckor att något är fint. Idag ligger jag inte här för att slentriansova och inte för att försöka hetsa tiden framåt, utan bara för att jag känner för det. Idag har jag klättrat igen och jag tog mig hela vägen upp! I slutet av repet fanns lugnet och för första gången på veckor slapp jag slåss mot saknaden. En bra dag även om livet känns mer ironiskt för var dag som går.

Heart's a mess

När du idiotförklarade dig själv höll jag i tysthet med. Det kanske var lågt av mig. Kanske borde tröstat; sagt var inte ledsen hjärtat. Det är krångligt att känna alla saker samtidigt och skitsvårt att bete sig rätt.

Saluterandet fortsätter

Nu skriver alla Håkan-saluter (lägg gärna märke till att jag var ganska tidig med det, jag började redan på nyårsdagen). Även Aftonbladets Markus Larsson har något att säga. Läs här. Jag vågar inte tänka på vilken briserande, nostalgiladdad känslobomb det här börjar bli, oddsen på vad krönikorna kommer handla om runt den 13 oktober är inte särskilt låga.

Tristess

Först känslostormen, sen tomheten och nu tristessen. Jag förstår inte att det ska behöva vara så tråkigt. Gråfilter över världen. Jag saknar min knäppasakerkompanjon varje gång allt är tråkigt.

50 armhävningar senare (som jag gjorde i ren protest). Den där bisarra känslan av att något ska börja är fortfarande kvar. Kan det inte bara börja?

För tre år sedan, varje dag i Asien medan jag åkte buss, grät, levde, mindes och glömde saker, mina två månader av distans. Den sak som alla de där dagarna har gemensamt är att jag lyssnade på den här låten ofta ofta ofta.

Modebloggshat

Jag läste nyss tre bedrövliga modebloggar från Norrköping. Nu vill jag mest spy.

Jag hatar för övrigt nästan alltid modebloggar. Alla ser likadana ut, alla har på sig samma kläder och posar på samma sätt i dem. Likriktningen och känslan av att folk skulle dra på sig tvättkorgar på huvudet bara rätt person hävdar att det är fashion äcklar mig.

Stylad av slumpen

Handen på hjärtat, hur mycket tid ägnar man inte åt att fixa sitt yttre? Saken är den - ironiskt nog - att det är när man inte anstränger sig som det blir allra finast. Det blir alltid bäst när slumpen agerar stylist. Jag fick syn på mig själv i spegeln nyss och min frisyr, herregud! Den är så risig att den är snygg. Så sjukt snygg! Ett härligt I-don't-care-rufs. Helt enkelt en sån där frilla jag aldrig hade fått till om det var lördagskväll och jag hade Debban på kornet. Hade jag ens tänkt tanken att försöka mig på den här hairstylen då, hade jag förmodligen mer sett ut som Robert Smith fast med en totalt misslyckad tupering en bra dag på 80-talet. Nu kan man ju fråga sig varför det här händer klockan ett en söndagnatt/måndagmorgon när jag knappast kan gå på krogen? Why god, why?

Personlig coach

Det kryper i mig. Bäst jag frågar Doktorn om råd.

Malin säger:
Jag vill förändra något. Pang boom nuuuu!
Dr. Ian Smith säger:
Bli lesbisk, bygg en friggebod, bli svart, börja röka opium, börja med MMA.

Man tackar. Handfasta, konstruktiva råd.


Förövrigt slåss jag mot den fetaste söndagsångesten sen Ryssland gick in i Polen. Jag förstår inte vad det är med söndagarna alltså. Vad handlar förbannelsen om? Det fina i kråksången är att så fort jag har somnat så är det måndagmorgon - min all time favvo. MEN. Den här veckan ska jag slå på stort. Jag ska förändra något! Tro mig, även om det förstås återstår att se huruvida MMA verkligen är min grej.


00.10: Nu är förra förbannadejävlaskitblääääääveckan äntligen över. Nu något annat - bring it on!

Klaus och Riddarfalken på Ikea

Eric och jag bestämde oss för att göra något man aldrig gör en bakislördag. Vi gjorde det man borde undvika som pesten i slutet av veckan och begav oss till frossans högborg för Svenssons. Kamprads palats och imperium av värmeljus, klippansoffor och 5-kronors korv - Ikea. Vi var lyckosamma nog att få till vår första kändisspotting redan i matkön. Framför oss stod Göran Greider. Han valde de klassiska köttbullarna. "Riktig arbetarmat" konstaterade Eric och klämde en tallrik av nationalrätten. Till vår stora glädje insåg vi att Ikea numer serverar öl till maten. Det kändes olagligt att dricka en kall där, känslan av att göra något förbjudet la sig som en krydda på skummet. Absolut tasty. Eric la fram en cynisk liten teori om att folk säkert shoppar mer om de har ett par öl innanför västen och så är det säkert. Efter att ha gått genom alla avdelningar, provlegat sängar, känt oss som hemma, hummat och sagt "kanske en sån här" nådde vi slutdestinationen - kassan. Jag med några prickiga skålar och en lampskärm. Eric med en fingergroda. Tack Ikea för ett väldigt bra sätt att roa sig en regnig skitlördag i maj.

Lillebror bli inte som jag när du blir stor

Idag är det tio år sen av de viktigaste singlarna i mitt liv släpptes - Håkan Hellströms Känn ingen sorg för mig Göteborg. Jag tror inte en enda människa förstod hur stort det skulle bli. När albumet med samma namn senare under hösten dök upp började den verkliga resan. Under ett halvår lyssnade jag nästan inte på något annat än den rosa. Min eviga följeslagare, mitt soundtrack till tonåren. Som jag har rumlat till Ramlar, visst har jag dansat mig galen på trottoarerna och Atombomb är fortfarande sanningen. Det är absurda mängder känslor som har utspelat sig med den rosa som komp.
8:e maj 2000. Det var då det började.

Och just det. Han var ju så snygg i videon!

Udda typer

Ok. Jag tar tillbaka det där om att jag inte ser saker. För det gör jag visst det, alla möjliga konstiga saker. Med betoning på konstiga, för att inte säga helt jävla bisarra. Först trodde jag att det bara var jag, men jag börjar inse att det är på riktigt varje gång. Idag kom en läkare susande med rocken flaxande över skolgården på en illgrön sparkcykel som han sedan parkerade och låste(!) vid ett cykelställ för att slinka in på bokhandeln. Jag vet dock bättre - tack vare mycket säkra källor - än tro att läkare bara åker sparkcykel i Scrubs, men nu har jag bevis på att det faktiskt sker i verkligheten. Mina skola besöks dagligen av mer eller mindre skumma typer och lite mer ledsamma människospillror, det de har gemensamt är att deras enda ärende är att samla pantburkar. Under dagens filmvisning dök plötsligt ett ansikte upp på klassiskt skräckfilmsmanér i dörrfönstret - en av de flitigaste burkjägarna spanade in i vårt filmmörker. Det gick sjukt snabbt, och bara jag och Klara hann se honom. Vi tittade på varann och nickade i samförstånd. Det hade hänt. Till sist satte sig en påfågelstant bredvid oss på pendeln och med det kändes ju den här skoldagen komplett.

Nagellack och Mindfulness

Det där med att inte tänka och bara vara i det exakta nuet är ju en av mina stora fascinationer. Flummigt? Yes man, men grejen är att det är en bra sak att kunna när man som jag har en hjärna som ganska lätt kokar över. Under den här våren har jag därför försökt mig på Mindfulness. Det finns många sätt att öva detta på och idag gav jag mig freestyla lite. Således målade jag naglarna, helt enligt en mindfulnessmodell som går ut på att göra något vardagligt, men verkligen uppleva det. Jag började med att väga nagellacksflaskan i handen, grundligt undersöka den, titta på färgen, sakta, sakta skruva av korken och dra in kemikalielukten i näsan, känna penseln mot naglarna. När tankarna kom konstaterade jag att det var den tanken och sen låta den gå. Grejen var att jag lyckades riktigt bra idag - jag kunde verkligen vara i ögonblicken. Eller ja, ända tills jag började tänka på att jag satt på golvet och sniffade på nagellack för att uppleva nuet, då rasade magin ihop lite. Igår sa Caroline att jag är som en Loe-karaktär, efter ikväll (och efter pannlampsutflykten i söndags) förstår jag precis vad hon menar.

Klyschparaden

Idag ringde en person som har en del makt över mitt ekonomiska liv. Hon undrade om jag förkyld eftersom jag tydligen lät kraxig. Men förkyld är väl det sista jag är så jag sa som det var - varpå hon drog alla klyschor som man möjligen kan dra på ämnet. Där satt jag med luren i handen och undrade om hon läste från ett manus. Inte nog med det, hon gjorde det snabbt också. Allihopa inom loppet av en halv minut. Hon radade liksom bara upp dem och körde. Sjukt effektiv människa det där. Jag funderar på om hon kanske har en pärm med lite varianter av klyschor att dra vid olika typer av händelser. Grejen är att ingen av alla de där sakerna som folk gärna tar till är några särskilt upplyftande/konstruktiva/bra saker att säga, jag förstår inte hur de har lyckats bli så slitna klyschor. Varför tror folk att det är snällt att säga vissa saker, när det egentligen skulle vara mycket snällare att ingenting säga?

Det spelar liksom ingen roll att "jag är en såååå himla fin tjej som snart kommer träffa någon mycket bättre när tiden har läkt alla sår". För att vara helt ärlig - jag skiter högaktningsfullt i det just nu. Klyschorna påverkar vare sig faktumet eller tomheten. Å andra sidan har hennes klyschparad roat mig hela eftermiddagen. Och ett gott skratt ska ju tydligen förlänga livet, eller hur var det?

Sen ringde Hulken och berättade att sonen hon födde i natt var jättesöt och att han verkade helt normal. Då skrattade jag hela vägen från hjärtat.

Pounding bench meet me at the vending machine

Från varsin sida av staden saknade två personer varandra. Insikten meddelande att det gör lika ont att göra någon illa som att behöva genomlida det. På den södra sidan av staden hade tomheten aldrig varit så nyansrik som den här kvällen.

Papperskorgsljudet

Jag ber om ursäkt för att det här är värsta gråtbloggen just nu. Om ett tag kommer den nog vara som vanligt igen (eller så blir det helt annorlunda). Just nu känner jag mig inte som vanligt, jag ser inte samma saker och jag lyssnar inte överdrivet mycket på musik. Inte så konstigt att det blir lite torftigt här då. Jag hatar nämligen när minnen fäster sig i musik (vill någon ha utläggningar om detta så finns det ett helt gäng i arkivet). Tystnad när det krävs är mitt sätt hålla musiken ren. Idag har jag ägnat mig åt att förstå saker, men desto mer jag försöker desto skevare blir det. I morgon får det vara nog med att försöka förstå. Något jag däremot inte bangar för tillfället är att skriva. Och antingen blir det jag producerar töntigt bra eller bara töntigt, tur för mig att jag gillar tangentbordsknasteret och papperskorgsljudet.

.

Och så kom kvällen och i varje andetag bor en liten tanke. Jag tänker på ironin i uttrycket "tankens kraft". Guess what, jag orkar inte tänka.

Prestationskickar

När det blir jobbigt har jag ett hemligt vapen. Eller det är ju inte så hemligt att prestationerna är min bästa vän (och värsta fiende, iallafall när prestationsångest kommer och tar mig). Alltså tar jag ett djupt andetag och hoppar i prestationsträsket. Den där karriären som jag så hett åtrår ska nu få sitt. Nu jävlar. I dag känner jag inget, tänker inget. Jag bara gör. Just nu försöker jag få mig själv att ringa ett väldigt viktigt samtal. Måste bara samla kraften och kanske tänka lite. Det kan ju vara en bra idé att veta vad man ska säga när det vankas samtal av den här kalibern.
Igår började Jimmy och jag styra upp våra planer för Exil. Exil 2.0 eller helt enkelt The New Era.

First days of spring

Här är hela filmen som jag visade trailern till för ett tag sen. Den är jättefin. Synd att jag aldrig mer kommer orka se den efter i kväll. Men ge Noah and The Whale 47 minuter av er tid. Jag gör det nu och sen ska jag minnas att glömma.

The First Days of Spring - A Film By Noah And The Whale from charlie fink on Vimeo.

Delete

Jag misslyckades. Igen. Som alltid. Jag kan helt enkelt inte få till det där med relationer. Det verkar som att det inte går att vara kär i mig och jag undrar vad det är jag gör för att det ska vara så himla omöjligt. Jag är så förbannat trött på att det här händer och fortsätter hända. Igen och igen. Igår klev personen som har vält min värld på alla möjliga roliga sätt i tre månader ur sin bil och förklarade allt han inte kände. Och jag fick till slut säga allt som jag har hållit käft om, allt som jag inte har låtsas om, alla känslor jag förbjudit mig själv att ha. Till slut lät jag allt simma upp till ytan. Vet ni vad det värsta med det här är? För det är faktiskt inte att han inte vill ha mig som svider mest - det är att jag kommer behöva vara utan den här människan. Någon som jag faktiskt tycker om på riktigt och för alla möjliga konstiga saker. Det här gör så satans ont, mycket ondare än jag förväntade mig. Och fan i helvete vad jag kommer sakna honom. Det är nog det värsta, att sakna någon som aldrig har tillåtit mig att längta efter honom.