Idag ringde en person som har en del makt över mitt ekonomiska liv. Hon undrade om jag förkyld eftersom jag tydligen lät kraxig. Men förkyld är väl det sista jag är så jag sa som det var - varpå hon drog alla klyschor som man möjligen kan dra på ämnet. Där satt jag med luren i handen och undrade om hon läste från ett manus. Inte nog med det, hon gjorde det snabbt också. Allihopa inom loppet av en halv minut. Hon radade liksom bara upp dem och körde. Sjukt effektiv människa det där. Jag funderar på om hon kanske har en pärm med lite varianter av klyschor att dra vid olika typer av händelser. Grejen är att ingen av alla de där sakerna som folk gärna tar till är några särskilt upplyftande/konstruktiva/bra saker att säga, jag förstår inte hur de har lyckats bli så slitna klyschor. Varför tror folk att det är snällt att säga vissa saker, när det egentligen skulle vara mycket snällare att ingenting säga?
Det spelar liksom ingen roll att "jag är en såååå himla fin tjej som snart kommer träffa någon mycket bättre när tiden har läkt alla sår". För att vara helt ärlig - jag skiter högaktningsfullt i det just nu. Klyschorna påverkar vare sig faktumet eller tomheten. Å andra sidan har hennes klyschparad roat mig hela eftermiddagen. Och ett gott skratt ska ju tydligen förlänga livet, eller hur var det?
Sen ringde Hulken och berättade att sonen hon födde i natt var jättesöt och att han verkade helt normal. Då skrattade jag hela vägen från hjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar