Jag och min vän Tommy pratar om kärlek och sånt där trams. Vi har pratat om det (och om musik) de senaste fem åren. Det enda som jag någonsin kommer fram till är att fan vad krångligt det är - för alla. Ska det verkligen behöva vara så? Tydligen.
I dag har jag tänkt mycket på hur många skepnader längtan kan anta. Man kan längta efter människor, glass, semester eller händelser. Vad som helst. Helt olika saker, men känslan är nästan alltid lika distinkt. Själv längtar jag just nu mest efter att tiden ska gå. Det är en väldigt dubbel tanke eftersom världen aldrig är vackrare än i slutet av maj. Det är ju det här jag längtar till var eviga vinter. Lyckan i att allt lever igen.
Nu kom jag på en sak till som jag längtar efter; att få köra kap, även om det dammar.
BTW. Det fanns ingen skärbräda, men utsikten var nästan lika fantastisk som den min vindsvåning i Norpan bjussade på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar