Ge mig ett par dagar till så kommer jag nog vara ganska normal igen. Eller åtminstone någorlunda mig själv. Hitta vägen till det blev lite mer avancerat än jag hade tänkt mig. Men livet har ju en tendens att inte riktigt bete sig som man tänkt sig. Jag är inte världens bästa på att bete mig heller och det går ut över människor som jag tycker om ibland. Då hatar jag mig själv. Den senaste tiden har varit väldigt jobbig och stressande av lite olika skäl. 5-åringen och 85-åringen har fört evighetslånga samtal om rätt och fel, om kärleken, existensen och mitt eget värde inuti mitt huvud. Min hjärna har varit en tryckkokare och igår exploderade hela skiten. Det resulterade på något konstigt vis i något bra. Jag gör så många fel, men jag lovar bättring. Min terapeut undrade varför det är så viktigt för mig att alltid göra rätt. Jag hade inget svar. Men är inte det viktigt för alla?
Tre veckor av ledsamheter är till ända - nu ser jag fram emot allt som är fint och bra. Mot sommaren och allt jag vill göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar