Först känslostormen, sen tomheten och nu tristessen. Jag förstår inte att det ska behöva vara så tråkigt. Gråfilter över världen. Jag saknar min knäppasakerkompanjon varje gång allt är tråkigt.
50 armhävningar senare (som jag gjorde i ren protest). Den där bisarra känslan av att något ska börja är fortfarande kvar. Kan det inte bara börja?
För tre år sedan, varje dag i Asien medan jag åkte buss, grät, levde, mindes och glömde saker, mina två månader av distans. Den sak som alla de där dagarna har gemensamt är att jag lyssnade på den här låten ofta ofta ofta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar