Fylla år i dagarna tre

En ledig helg är sällan en ledig helg. Hjälp vad mycket man alltid lyckas pressa in på så kort tid. I fredags kom Pappa och syskonen på besök. Jag hade redan klargjort att jag ville gå på Grönan och ske min vilja. Tur att alla vi är karuselltokiga, även om jag började svälja extrasaliv redan efter första varvet i vanliga bergodalbanan. När i helvete blev jag så åksjuk? Sen blev det kvällspromenad, remmar och ostbågar och bara roligt, fint, bra. I lördags hade jag en liten födelsedagsmiddag, När vi sen skulle gå och ut dansa var vi så mätta att vi knappt kunde röra oss. Obra, men det var en riktigt rolig kväll. Jag fick världens bästa fickplunta och en fantastiskt bra bok som man skriver skälet till att man för dagen hatar folk. Idag var det slutligen dags att fylla år på riktigt. Jag fick massa kramar, sånger, en mumingodisask och en bok. Sen åt vi ostmiddag och drack öl. Dagen började med gråt, springtur med blodsmak och slutade med gapskratt. Jag älskar mina fina vänner. Och imorn kommer min underbara faster hit. Sämre kan man ju ha det.

Att svälja nyckeln

Idag har det gått ett år. På dagen. Det har gått förvånansvärt fort med tanke på att tiden stod helt stilla ungefär fyra månader. Jag tänker fortfarande på allt som hände ibland. För jag kommer aldrig glömma. Det är inte meningen att man ska glömma sånt. Då är man jävligt illa ute tror jag. Hur jag gick vidare när himlen var som svartast vet jag inte. Det är lite som ett stängt rum inuti mig och jag vet helt ärligt inte riktigt vad som finns där inne. För jag stängde,låste och svalde nyckeln. Ibland skymtar smärtan i skyltfönstren, men jag lärde mig fortsätta gå långt innan jag visste hur mycket skoskav man får av att vandra. Nu är den bästa tiden på hela året och den här våren har varit min bara min och det var fint att få ha det så.

Konsten att modeblogga

Vilken tur! Någon har glömt en jättestor spegel utanför min port. Det här underlättar ju dagens outfitbilderna något oerhört. Tyvärr är jag lite ringrostig när det gäller poseringen och det känns inte bekvämt alls att stå där på torget och öva. Jag menar, sånt ska och bör ju sitta i ryggraden.

Jacka: Snodd ur ett förråd i kollektiv som jag bodde i. Skor: De nya kräkisarna, fulla med grus. Byxor: Svettiga träningspants FÅTT av Matilda. Tröja: Linne med numer permanenta kritfläckar. Allt matchat med bil av okänt märke.

Önskelistan som inte riktigt gick hem

Samtal med farmor för ett par dagar sen

Farmor:... och vad önskar du dig i födelsedagspresent?
Jag:Inget speciellt. Kanske ett bidrag till en klippklättringskurs.
Farmor:Nej, vet du vad Malin! Jag tänker inte hjälpa till med att få dig att trilla ner från ett berg.
Jag:Fast den där kursen är ju till för att man ska lära sig saker så att man inte trillar ner. Massa säkerhetsprylar.
Farmor: (Tung suck - Andemening=din vilja står i skogen och växer envisa unge).

Samtal med Pappa idag

Pappa:Förresten, vad önskar du dig i födelsedagspresent?
Jag: Inget speciellt, jag behöver inget särskilt.
Pappa: Är inget speciellt samma sak som en klätterkurs?
Jag: Jaa! En klippklättringskurs vore ju förstås väldigt bra, jag önskade mig det av farmor, fast hon sa att vägrade bidra till att få mig att trilla ner från ett berg.
Pappa: Jaha, och vad kostar en sån där kurs då?


Jag vet ju inte alls hur jag ska tolka dessa samtal, jag tror inte alls pappa förstod hur rolig han var, men jag ler lite åt att han alltid frågar om jag använder hjälm.

Anorexitanten

Jag är ju väldigt svag för tanter. Idag såg jag dock vad jag förmodar var en väldigt svag tant. En anorexitant. På gymmet träffar man ibland på folk som säkerligen tränar för att må bra, men för att slippa sina tvångstankar och må lite bättre på det viset. Tvångmässig träning och saker som luktar ätstörningar är inte min definition av att må bra. Ibland på gymmet träffar man på folk som tränar på ett tortyrliknande vis. De här personerna är alltid skinn och ben och oftast väldigt påklädda. Jag blir ledsen vem det än är, men idag blev jag extra nedstämd, för att jag har svårt att tro att någon utvecklar anorexi (eller vad det nu var) i 60-års åldern. Min - kanske förhastade - slutsats är att det förmodligen är något man har burit med sig rätt länge och med tanke på att de flesta utvecklar sina ätstörningar i tonåren så är det rätt lång tid däremellan. Det var den tiden jag blev illa berörd av. Det fick mig att tänka på en 40 år lång kamp. Mot sig själv. Till förmodligen ingen nytta och ett väldigt urkalkat skelett. Det fick mig att tänka på självhat och alla som är själva är den värsta tyrann de någonsin träffat. Tänk att det ska vara så jävla svårt att tycka om sig själv.


Edit: Naturligtvis är det upp till var och en hur och varför man tränar.

Playlistbygge, igen

Det är när man gör en playlist till någon och man inser att man sitter med en riktig festivaldräpare som man känner sig gammal. Av den töntiga anledningen att det är Spotify och inte blandband. Spotify borde utveckla någon omslagsfunktion, jag saknar att göra överarbetade omslag. Hursomhelst. Det här rör sig om tolv låtar av renaste perfektion. Ett beställningsjobb som jag gör bara för att det är roligt - och för att vara lite snäll. En del har tydligen gjort sig förtjänta av lite av min dyrköpta vänlighet.

Så nu sitter jag här och är djupt tillfreds med hur sjukt bra den här listan blir. Kanske en av de bästa någonsin. En fin mix mellan strålande solsken, dans och underbara sommarregnskvällar. Det är lite temat på den här playlisten.

Blåmärkesparaden

"Klättring måste vara träning, man tränar väl hela kroppen?"
Ja, det är jättebra träning, speciellt för blodkärlen i knäna som får träna massor på att läka. Det bästa är att jag på fullaste allvar kan säga att jag har krockat med en vägg och tala sanning.

Att vinna över sig själv

Ha! Jag vann över träningsvärken och fick till bästa klätterpasset. Rev ner ett par gamla projekt som jag har svurit tungan mer än svart över, helt plötsligt sa det knäpp och allt lossnade. Är alldeles säker på att allt det där bara satt i huvudet. Det är nämligen ofta så. Man får för sig att det inte går, att man inte kan och där fastnar man. Bokstavligt talat. Jag ska aldrig mer tillåta mig att tänka att jag inte kan. Hela våren har jag gått på teknikkurs och fått lära mig att inte klättra som en boxare, att klättra med raka armar, att följa med höften och tänka på var jag sätter fötterna. Idag gjorde jag precis allt det där. Samtidigt. Belöningen är lite mer tro på min förmåga och ett sjujävla adrenalinrus. Jag älskar när intellektet och kroppen fungerar som en enhet istället för stridande parter.

Om ni uppfattar mig som besatt är det helt i sin ordning. För jag är helt besatt.

Träningsvärken

Det här med mycket och intensiv träning är intressant. Varje morgon börjar med att man tänker, fan det är lugnt. Ingen träningsvärk, jag känner ingen träningsvärk! Sen ställer man sig upp, tar dagens första steg och där tar fantasin om ingen träningsvärk alltid slut. Alltid är det någon muskelgrupp som vill markera sitt missnöje mot löpning, bänkpress eller bouldering.
Och är det inte musklerna så är det benhinnorna, någon sena eller självaste skelettet som är grinigt. Det här irriterar mig bara mer och mer, kroppen är gjord för belastning - varför gnäller den? Borde den inte bara vara glad för att jag använder den till fler saker än att ligga i sängen och trycka på fjärrkontrollen? Idag kan jag pricka av den klassiska skulderträningsvärken som är typisk för klättringen och dessutom värker hela ländryggen. Har aldrig fått träningsvärk där av klättring förut, men vi klättrade ganska hårt igår och idag kör vi igen! Bara för att det är så roligt och för att jag älskar nästan varje sekund av det. Även om jag känner mig som en ledbruten tant ibland.

Skomysteriet

Alltså, vad är det här? Varje kväll ser det ut såhär i min hall. Man skulle kunna tro att det bor en storfamilj här, en märklig familj förvisso om alla har 39 i skostorlek... Hur detta skospridande egentligen går till är ett stort mysterium, vem är det som sparkar av sig skor över hela lägenheten? För det kan väl inte vara jag själv? Eller? Vem det än är så driver det mig till vansinne.

Inlägget är sponsrat av anonyma skooholics

Mitt första träningstips

Gymbesök är inte alltid jätteroliga, motivationen är ibland helt väck. Man inser att det kommer bli 60 långa minutrar och man vill nästan hetsa fram lite feber. Det är då det gäller att snabbmotivera sig och där har jag ett bra tips - tävla. Själv tävlar jag ofta mot tonårskillar och jag vinner för det mesta, vilket gör träningen betydligt roligare.
Reglerna:
1. Titta runt lite, kolla om någon lyfter ungefär lika tungt som du. När du hittat en så börjar tävlingen.
2. Gör en eller två reps fler än denne. Gör den 10 gör du 12 osv.
3. Vinn och njut av segerns sötma.

Detta sker i allra största smyg, gå därför inte fram och tacka för en god match efteråt. Det kan bli sjukt märklig stämning.

Att våga gilla sig själv

Sitter i mitt fönster och lyssnar på Nick Drake. Älskar det här fönsterblecket, bättre än många innan. Skulle vilja ha en liten dyna att sitta på bara.Man tänker så bra här och världen utanför är vacker och jag är glad att jag lever. Jag önskar att jag alltid levde på det här sättet. Att jag alltid vaknade av mig själv, att det alltid var varmt så jag kunde öppna mitt fönstret och dra mig i solen. Jag önskar att jag alltid var glad över att vara jag. Jag har mycket större muskler än självförtroende och minst lika mycket tid som jag ägnar åt att bygga upp min kropp borde jag ägna åt att älska mig själv. Jag vet det. Det senaste halvåret har varit ett sånt där bra, kommer ni ihåg när jag skrev om lycka? Att under en viss tidsperiod uppleva många lyckliga episioder. Det har varit så rätt länge nu. Många episoder av djupaste glädje och innerligaste lyckan. Det töntiga är att jag inte ens vet varför. För ingenting har förändrats, förrutom möjligen att jag bättre förmår att tycka om mig själv.

Min gulliga frissa.

Min frisör nere på gården är rolig. Vi har blivit lite kompisar, förrutom på en punkt. Det finns ingen som tycker jag har så fult hår som hon. Det finns ingen som påtalar det så ofta heller. Är det inte färgen som är risig, så har jag inte borstat mig tillräckligt bra och vore det inte lite finare om jag kanske lockade håret lite? Jag gillar henne som fan. Det är liksom aldrig något knussel, jag gillar att hon aldrig gör sig till. Idag var jag där och klippte luggen.
Frissan: Malin, du tuperar ditt hårt ganska mycket.
Malin:Ibland ja, men nu har jag inte gjort något alls. Jag har hittat världens bästa volympulver, det är bara att strössla på och puffa lite så blir det så här...Asbra.
Frissan: ...fast hur mycket har du haft i? Det är ju alldeles strävt.
Malin: Tja, jag vet inte riktigt, strösslade som sagt bara lite.
Frissan (lite tyst, lite muttrande): En halv burk va. Du får gå hem och tvätta håret med diskmedel. Det här kommer inte gå bort.

När jag gick upp för trapporna fnissade jag för mig själv och tänkte på den gången jag lät henne locka mitt hår på det sättet hon tyckte var bäst, det var inte särskilt snyggt, men hon hävdade att det kunde vara bra om jag skulle på dejt. Jag skulle inte på dejt, men jag hade risiga Hollywoodlockar i två dagar. Och luggen kapade hon gratis idag. Hon är rolig. På alldeles riktigt rolig.

Lapa Sol AB

Det ljuva livet i solen bara fortsätter. Idag lapade jag tillsammans med Siggan och Ellissnällis som var i stan. Fyfan vad jag tycker om dem, mina fina hönor. Varje dag, hela tiden tänker jag; låt den här tillvaron bara fortsätta. Låt det alltid vara såhär. Sen önskade jag mig en mjölkskummare, och insåg att om jag får en sån kommer det inte alltid vara såhär - det kommer vara bättre.

Klätterhelgen

I helgen har berg varit den stora grejen. Har varit ledig och proppat tillvaron full med sol, klättring och roligt sällskap. Igår klättrade vi på kanalklippan vid Danvikstull. Det läskigaste var att det var vatten mindre än en meter framför berget, var tvungen att tvinga alla att inte trilla i. Således spontanbadade inte någon. Idag var jag och Elias vid Gåseborg och friluftsade. Alla i skogen hade åtminstone någon form av funktionsplagg och hade selarna fulla av gadgetprylar. Jag fnissade lite i smyg i min tröja som definitivt inte andas. Solen sken genom träden och jag lät mig imponeras av Elias helt sjuka tålamod med mig och mina detgårjuintehurihelveteskajagkommaupp-frustrationer. En hel dag i skogen och jag är som ny, Jag älskar skog (var bara tvungen att flytta till Stockholm för att inse det) och doften av krita kan vara den bästa någonsin. Känner mig nöjd på riktigt i huvudet. Huden på mina fingrar är dock allt annat än tillfreds, den är nämligen väldigt tunn och röd just nu.

Hisspallen - I love you

Lycka är att hisspallen är tillbaka efter månader av exil i förslagsvis förrådet. Äntligen kan man vila sina trötta fötter redan på väg uppåt. Ibland vill man liksom bara sitta där på pallen och låta våningarna glida förbi.

Tisdagslängtan

Jag längtar mer efter att det ska bli tisdag än att det ska bli helg. På tisdag ska vi nämligen fira Jimmyjoes nya kyl och frys med ett - wait for it - pyjamasparty! Det vankas sällskapspel (läs slagsmål och en kamp mellan giganterna), asastark vitlöksås och värden himself påstår att han ska skaffa sig ett nattlinne kvällen till ära. Tydligen ska han vara barbent till nattlinnet också. Ni förstår själva att det här förmodligen är vårens hetaste event. Jag utlovar bilder.

Om ni vill satsa pengar på vilken musik som kommer spelas på tisdag- sätt inga pengar på "För fet för ett fuck" med Svullo, eftersom Jimmyjoe konstant tvångsdedikerar den till folk i tid och otid. Han skriker " Den här är till dig Malin!" och man vet inte om man ska bli glad över omtanken eller förbannad över att han insinuerar saker.

Norén i mitt förra liv?

För tillfället bloggar jag mer i mitt hemliga arkiv än här ute i offentligheten. Jag skriver saker som jag sedan inte vågar publicera, men när jag ställer mig själv mot väggen kan jag inte komma på vad de där inläggen innehåller som gör dem så jobbiga att visa upp. Prestationsångest? Att det rör sig om sådana saker som måste komma ut rätt? Nåväl. Ett av dem kommer jag iallafall publicera. Vill ni helst läsa om min ångest eller en liten text om min pappa? Jag måste ju ha varit typ Lars Norén i mitt förra liv. Det ser man ju på en gång när man läser det här...

Märklig målare

Klockan 09.00 plingade målaren på, väckte mig, kollade igenom lägenheten och meddelande att han nu skulle gå på lunch, men återkomma inom en timme. Sen bad om ursäkt för att han hade väckt mig och drog. Som en sönderrökt liten virvelvind var han och nu sitter jag här och försöker komma överens med att folk äter lunch innan jag ens gått upp.

Ett par timmar senare trillade han in, kommenterade klädberget i soffan och konstaterade att det var värst vad mycket gamla designklassiker jag som är så ung har. Mycket märkligt det hela. Märkligast av allt var att han tyckte det luktade gott hemma hos mig. Nu blir både mitt kök och min grisskära hall sådär chict Stockholmskt äggskalsvita. Man tackar.

Mina vänner

Vecken i min panna har kommit för att stanna och jag blir lite chockskadad av samlingen av människor som någon gång i tillvaron har tagit sig in i bostadsrättsföreningen mitt hjärta. Jag är förvånad över att ni är så olika och lika på samma gång. Alla bär ni oförställdhet som en kappa och alla ni vill andra väl. Man kan mycket väl få för sig att jag bara tycker om en sorts människor och så kanske är fallet. Roliga personer med mycket själ (om än något svärtade ibland). Men den allra största likheten mellan er är att ni är människor aldrig kommer förmå mig själv att glömma eller sluta öppna hjärtat på vid gavel för. Utöver det är ni nog ganska olika.

Boveteflingor

Helt plötsligt minns jag barndomens sommarlovsmornar, jag minns mina semestrar hos min farmor och farfar på landet. Jag minns frukostarna vi åt på deras soliga berg. Det där berget som har varit både terrängbana, campingplats och solsängsplatå under min uppväxt. Åt man frukost hos farmor och farfar hemma i stan var det ofta filmjölk med lingonsylt aka. hemmagjord yougurt, men på landet åt jag cornflakes med mjölk ur ljusblå små skålar. Jag vet få saker som smakar så mycket sommarlov som det. Jag har inte ätit cornflakes på många år, förrän jag i Indien blev sugen på det. Jag var väl sugen på smaken av sommarlov helt enkelt. Sen kom jag hem och My introducerade mig för boveteflingor. Boveteflingor alltså, vilken grej! Dessutom passar de utmärkt till både keso och sol.Halleluja.

En offentlig skampåle

Nu ska jag vara brutalt ärlig en liten stund. Så här är det - jag minns inte ett dugg av vad som hände mellan 22.00 och ungefär 03.00 i lördags. Jag hade druckit rödvin. Jag brukar nämligen dricka rödvin vid lite festliga tillfällen, jag ser inte det som någon särskilt onormal vana. Först drack vi några glas hemma hos mig och sen några fler hos en kompis. Jag har ingen aning om hur många, jag vet bara mängden rödvin vi hade att tillgå på tre personer - det var verkligen inte några abnorma mängder. Jag vet också att jag hade ätit dåligt, jobbat hela dagen och sovit lite, saker som naturligtvis kan bli katastrofala ihop med alkohol. Jag brukar inte särskilt ofta få minnesluckor, jag brukar inte göra speciellt konstiga saker. Det är inte likt mig att bli en annan person på fyllan, det är heller inte likt mig att inte kräkas eller vilja åka hem vid de tillfällen jag faktiskt har blivit överförfriskad. Men den här gången blev det inte så, jag minns inte vad som blev. Inget av vad jag har gjort, sagt eller vem jag har ringt. Det är som ett stort svart hål i mitt huvud. Jag vet var jag har befunnit mig till ungefär 01.00, men resten är ett mysterium. Jag vet inget alls. Jag skäms något så fruktansvärt. Jag skäms för vad jag har utsatt andra för (vad det nu kan ha varit) och jag skäms för att jag råkade bli så jävla packad. Det var verkligen inte meningen. Värst av allt är att inte minnas flera timmar av sitt liv, jag hade haft ungefär lika stor behållning av att vara medvetslös den tiden. Jag hoppas innerligt att detta aldrig händer någon av er.

Om någon eventuell framtida arbetsgivare läser detta och får för sig att jag vore ett dåligt val på grund av detta. Kom då ihåg att det kan hända vem som helst med lite otur och jag har i allafall vettet att bli riktigt rädd och jag kommer se till att aldrig vara med om något liknande igen.

Sektpropaganda

Den här lilla broschyren fick mig att dra täcket över huvudet imorse. Frågan om man är lycklig och hur man utvecklas själsligt känns oerhört svår att besvara ärligt en del mornar. Just igår var utveckligen ganska långt bort nämligen. Det verkar hursomhelst som att jag har diskuterat Gud med någon inatt. Det var förmodligen ett samtalsämne gott som något, det här med att vakna med sektpropganda i väskan känns ju onekligen spännande.