Åh. Fleet Foxes!

Oh la la! Smakprov från Fleet Foxes kommande album och oh my god! Det låter fantastiskt. Jag vet inte vad jag gillar mest? Det akustiska gitarrmanglet eller stämmorna? Jag faller som en fura i Seattleskogen för det här och det verkar ju uppenbarligen som att det är meningen att jag ska ha en rävflotta i örat hela sommaren. Gärna för mig, nöjet är helt på min sida.

(Den svenska sommaren alltså , för skivan släpps inte förrän i maj).

Fixarmåndag och förbrytarfoton

Med tanke på var jag slutade sist var idag dagen för att styra upp saker. Så jag åkte till en fotoautomat och tog ett gäng små kort, för sådana är man tvungen att skicka med när man söker visum. Självklart lyckades jag se ut som en förbrytare på bilderna, det finns ju lägen för det också, men så finns det stunder när det inte alls passar. Jag vet inte vad som hände - jag försökte bara se neutral ut. Skitsamma, det var sol och fötterna blir inte så värst tunga av att ta en genväg till sommaren. Nästa stopp var ambassaden där jag skulle lämna in alla mina papper. Jag var nervös över mitt förbrytarfoto skulle vara i största laget och i sanningens namn var det inte heller riktigt ordentligt fastsatt (som stod klart och tydligt på visumguiden att det skulle vara). Men inga problem där heller och jag var lättad och sa tack, ha en trevlig dag till ambassadfarbrorn. Han var nog inte riktigt på samma nivå som mig, för honom var det uppenbarligen måndag idag och han blev ungefär lika glad över att bli önskad en trevlig dag som om jag hade sagt "Du har bajs på kinden" eller nåt. Han svarade mig inte ens. Men äh, det var sol ute och bara 23 dagar kvar till sommaren, vem orkar ödsla energi på griniga gubbar då? Jag styrde mina steg mot stans största apoktek, för efter min snart tre veckor långa jakt på vaccin är jag förbannat trött på alla inkompetenta små låtsasapoktek. Instinkten förde mig rätt och jag lämnade Klarabergsgatan mycket belåten och med två vaccinsprutor på fickan. Jag bestämde mig för att avverka två ärenden till, eftersom det kändes som en bra dag för göromål. Efteråt tog jag en långlång promenad och var för en stund lite vilse på Östermalm, men jag älskar det där med att svänga in på en gata och inse att här har jag aldrig gått förut. I början när jag bodde i Stockholm hände det jämt och nuförtiden sker det betydligt mer sällan, men varje gång det händer sprids sockerdricka genom blodet ända ut i fingertopparna. Så kan man också möta en måndag.

Att vara lite glad

Att en jobbhelg kan bli så bra är ju stört, men så är det. Jag är glad och då är det ändå söndagkväll nu, också stört. I fredags blev jag bjuden på middag hemma hos mig själv, det var lite märkligt, men också väldigt roligt. Det gjorde mig glad. Igår var jag och Caroline ute och åt middag, mycket trevligt. Sen drog vi en runda på Söder med Ylva och det var en bra kväll. Det gjorde mig glad. Det som egentligen har fött den här oförväntade glädjen är kombinationen av ljusets återkomst och känslan av att ha blivit klar och att få lägga saker till handlingarna. Det har hänt något med mig och jag förstår att jag aldrig kommer kunna gå tillbaka till hur jag var före våren 2010. Jag har accepterat det nu och den känslan gör mig lugn. Det har fått ta den tid det tog. Och inte för att det har med saken att göra, men för första gången sen i slutet av sommaren klarar jag av kyssas utan flashbacks eller massa geggig beröringsångest. Det känns som att jag är tillbaka helt enkelt och inget i hela jävla världen kan göra mig mer nöjd och glad än det. Jag är tillbaka, om än i en förändrad version. Min värld på mina villkor. Så är det.

Förresten, det är bara tre veckor kvar till resan. Det gör mig också glad!

Sconesafton

Idag har jag, Jimmy Joe och Siggan spontanbakat scones, druckit rödvin och några liter te. Mysigaste kvällen på länge och jag tycker så mycket om de där två, med dem är det alltid roligt, glatt och fint. Till och med på jobbiga dagar. I övrigt är jag mest rätt nöjd och glad just nu. Idag kom mina visumpapper. Ticktack.

Jaja, konstig bild, men eftersom jag aldrig fotar vad jag äter annars så kommer jag undan.

Stambytet del.3

Stambytet har visat sig få lite oanade konsekvenser, vi som bor här har nämligen både börjat hälsa och prata med varandra i hissen. Nu sitter vi alla i samma båt, delar värld och antingen väntar vi med skräck på att badrummet ska jämnas med marken, eller så det redan har skett. Det spelar ingen roll om man vem man är längre, det är lika för alla. Vi i huset har helt enkelt fått ett samtalsämne, vi ojar oss under en minut tillsammans i hissen och konstaterar till slut att det blir ju fint när det är färdigt - det är allas vår planka.

Själv har jag lärt mig sova i ganska enormt buller, naturligtvis är jag mycket stolt över mig själv.

Say yes to everything

Jag har tänkt på en grej, om jag är som en Loe-karaktär och ser ut som en sagofigur finns då risken att min resa blir som en Wes Andersson film?

FTW!

Jag är så jävla nöjd! Efter säkert 1,5 års tjat och vift med långa ögonfransar har jag lyckats få ett ganska medieskyggt band att gå med på en intervju. Nu måste jag bara hitta på mitt livs roligaste frågor.

The end of Manshatet

Häromdagen blev jag kallad för Manhaterskan från Solberga, på skämt förvisso, men ändå kryddat med en stor dos allvar. Då kände jag att det här föraktet som jag under hösten har låtit gro har vuxit sig till ett ostyrigt, vilt ogräs inuti mig. Jag vill inte vara så. Jag vill inte vara en person som man inte når fram till av massa olika skäl, oavsett om det är lite bekvämt manshat eller riktig jävla hjärtesorg som ligger bakom. Jag vill gärna tillåta min hals att bli kysst, utan att uppleva att jag blottar strupen. Så nu kära vänner lägger jag manshatet på hyllan och slutar fräsa åt karlar som förmodligen inte vill mig illa när de säger att jag är lite snygg, rolig, skön eller så. Jag menar, jag kan ju alltid garva åt deras tafflighet ifall det krisar.

Från Smoothies till Gospel

Idag blev jag bjuden på en väldigt god smoothie, jag önskar att jag också kunde laga så goda saker. Snart kommer My och tills dess lyssnar jag på Pirate Gospel på repeat. Det är en bra dag idag. Lätta fötter, lätta tankar. Ni vet väl om att ljuset kommer tillbaka nu?

Bokdags

Fick låna den här boken av min kompis Annika som hade läst den och tänkt på mig. Jag tror dock att hon har missuppfattat mig totalt - jag är ju en brutta eller möjligen en donna. Definitionen kvinna har jag väldigt svårt att ta till mig.

Besserwizzer

Spelkvällen med Jimmy Joe och Siggan blev en stor succé. Jag vann, varvade nästan planen och var på det hela taget en mycket god vinnare, hånskrattade bara lite. Helt klart det bästa spel jag någonsin spelat.

Stambyte del.2

Träffade min granne på bussen hemåt. Han har inget badrum eller kök längre, hela hans lya är inplastad och omvandlad till en vuxenkuvös. Han berättade att stambytet tär lite på hans nerver och att han skulle aldrig vanära sin lägenhet genom att använda torrtoan i hallen. Hans glada nyhet var att duschbarackerna tydligen är betydligt fräschare än våra gamla badrum. Sen fick jag titta in i hans lägenhet för en sneakpeak och det såg helt enkelt ut som att någon hade sprängt hans badrum i luften, allt som återstod var en grusig krater. Sen frågade jag vad han hade valt för kakel, men det var tydligen det sista han tänkte på, han ville bara ha sitt hem tillbaka.
Men det blir ju fint när det är klart.

Konståkning i Vasaparken

Idag gick stora skridskoafton av stapeln och det var väldigt, väldigt roligt. Det hela utvecklades till en mycket allvarlig konståkningstävling, där våra tekniskt avancerade och konstnärliga versioner av köttbullen och tuppen utvärderades av en stenhård domare. Spänningen var olidlig och jag vinkade till mamma från poängbänken. Allt detta skedde i Vasaparken medan en massa testosteronhöga snubbar jagade puck och hoppades på mål, själv önskade jag mest att de skulle hinna stanna innan jag blev till mos under deras klubbor.

Stambyte del.1

Det pågår ett omfattande stambyte i mitt hus. Egentligen började hela baletten för flera månader sen, jag var nere i grannhusets källare och valde kakel, ganska trevligt och man fick klart för sig att det kommer bli fint när det är klart. Kakelväljardagarna är långt borta nu, hissen är byggfodrad och varje våning har en egen sunkig kran i tapphuset. Tidigt imorse vaknade jag av att taket höll på att rasa in, eller åtminstone lät det som det. Helvetet brakade lös och jag drömde heta drömmar om hörselkåpor. Fy i helvete vilket oväsen. Det här är första dagen och det blir förmodligen inte roligare än så här. Min slutbesiktning är i slutet av april, så det här lär ju bli en spännande följetong. Fortsättning följer...

Fågel, fisk och det emellan

En slängkyss mellan handflatorna, som en nyckelpiga sitter den i en solfjäder av fingrar och sedan - luft under vingarna. I utandningsluften kolmonoxid. Det dödar oss med blod i stället för klorofyll i ådrorna, men kyssen flyger. Som den flyger. Genomskinlig som ett spöke, utblåst över snön och snart dör den nog. Ändå aldrig särskilt livsduglig. Alltid en aning defekt, halvhjärtad. Den faller som ett löv mot marken och kippar efter luft. En döende fisk. När gatorna sopas i vår hamnar den på grusvägen här bredvid, men då har alla redan glömt och ingen kommer resa något minnesmonument. Ingen. Inte ens jag.

Det är så bra små ljud i den här låten. Klockor, stråkar och någon sorts siren.

En liten morot

För varje gång iskalla snöregndroppar landar i mitt ansikte längtar jag, för varje steg jag tar i halkan vet jag att jag är ett steg närmre. Det går lättare nu när jag vet att jag snart får fullfölja det jag började planera redan i somras. Jag har köpt en resa och om ett tag lämnar jag Sverige för en stund och åker någonstans där det är varmt och de odlar kanel. Man kan se det som en morot eller överlevnadsåtgärd, för ärligt talat - det här med att frysa och längta bort står mig upp i halsen. Då och surfar jag bort till min biljett och då känns allt overkligt.

Söndag i Kungsängen

Familjen Nilsson-Karlsson-Pyssling och Frugan hade släktkalas idag. Jag är ju inte släkt med den familjen via blodsband, men ändå känns det alltid som att jag hör hemma där. Det är inte så dumt att ha en extra uppsättning systrar och svågrar. Vi har liksom bara blivit släkt och jag tycker om det. Det var en mysig eftermiddag och så fick man ju kramas med underbaraste lilla Alvar. Dessutom hade Fredrik och Therese gått och förlovat sig, det hade jag helt missat, men de där ringklädda vänsterhandsfingrarna var en glädjande upptäckt.

I huvudet på en ensam cowboy

Trots att det var isbana hela vägen hem, valde jag att promenera. Verkligen smart. Det kan ha varit en av de farligaste promenaderna i mitt liv faktiskt. Det var förmodligen en väldigt rolig syn. En påpälsad liten fröken i för stor kappa och två meters halsduk balanserandes med en liten matlåda i ena handen. Att jag var rädd att typ dö där på isen syntes säkert också väl, men ändå var det på något sätt en viktig stund för mig. Något med den där promenaden fick mig att känna mig som en ensam cowboy. Jag tänkte lite på hur annorlunda mitt liv hade kunnat se ut om jag hade valt på annat sätt för ett tag sen och på sistone har jag insett att ett beslut kan vara rätt åt vilket håll man än väljer. Ibland finns inte fel. Viktig, viktig insikt. Jag tänkte på att jag har vunnit ytterligare en liten bit styrka och att det är en jävligt fin vallgrav jag har byggt. Djup och välbyggd - ändå kommer folk säkert dunka ner vindbryggan med bara ett gem och en gummisnodd. Jag kommer bli ställd och förvånad. Igen och igen och igen. För det är så det funkar. Så mycket har jag förstått.

Hur najs är Solberga på en skala?

Grood: Jag var nyss i Solberga. Det var helt okej!

Malin: ja, tänkte sova här inatt och kolla hur kul det verkligen är. Är det tråkigt flyttar jag!

Grood:Hur är oddsen? 80% drägligt, 20% motsatsen

Malin: Grymma. (vafan, ska jag ringa mitt bostadsbolag imorn och säga att jag tror att vi måste bryta mitt kontrakt för att de här resterande 20% retar mig lite?).

Malin: Solberga 93 % Najz. Synd bara att mitt badkar läcker.

Grood: Ska du till Coop Forum imorn?

Malin: Vet inte, vill du ses vi wookgrönsakerna vid 19.00 eller?

Grood: Är där mellan 15-15.30. Det var trevligt i frysen sist!

Det är trevligt med grannar och vad skulle jag annars göra en ledig söndag om inte hänga i frysdisken på Coop Forum. Ännu ett skäl att stanna i Solberga. Sanna mina ord.

Äntligen klätterslem!

Elias hade en märklig tävling för ett tag sen, priserna var gravt individanpassade och jag vann det här fina klätterslemmet. Jag förstår om ni inte förstår hur roligt det är att jag äntligen har ett eget klätterslem, men jag är mycket lycklig över vinsten. Det är väl egentligen inte helt utrett om det verkligen heter klätterslem, en del personer hävdar att det heter flytande krita, men vi som vet bäst är helt på det klara med vad den korrekta termen är. Men visst, jag ska vara så storsint att jag bara ignorerar dem inte vet lika bra som jag. I själva verket vet jag faktiskt inte ens själv varför klätterslem är så roligt. Förrutom den höga underhållningsfaktorn så är slemmet faktiskt en bra grej, rent praktiskt också alltså. Enligt rykten fick jag det allra bästa slemmet, man tackar.

Eventuellt är det bilden nedan som har gjort klätterslemmet så skrattretande. Eventuellt är det något helt annat. Själva ordet kanske?

Fuskbyggarna

Nedan hittar ni två varianter på en bild som jag inte kan hålla mig för skratt när jag ser, har försökt, men det går bara inte. Några som däremot håller sig för skratt är herrarna på bilderna. De är faktiskt så allvarliga att den grå himlen bakom dem inte ens vågar släppa sitt regn. Martin Timnell och Lennart Ekdahl poserar och deras korsade armar signalerar "kom inte här och kom". De ger mig samma känsla som förbudsskyltar med skällande hundar utanför inhängnade industriområden. Som om det inte vore nog med det så är också hela bilden belagd med ett grått filter. Grått ogenomträngligt allvar. Se upp alla fuskbyggare för här ska det utredas, dolda kameror ska riggas i väskor och rättvisa ska slutligen skipas. Timnell agerar förtroendegivande byggmästare, han suckar tungt, torkar tårar och fixar badrum som blivit utan fuktspärrar allt medan Ekdahl gör ett hästjobb som grävande journalist. Han ställer folk mot väggen. Ordentligt. Han är byggprogrammens motsvarighet till Janne Josefsson. Det hela skulle säkert vara ett mycket bra programkoncept - om det inte vore för bilderna som är så seriösa att inte någon rimligen kan ta dem eller programmet på allvar. Låt mig citera affischen "Jakten fortsätter. Jobbet är inte klart..."

Att ta bilder i en rullande rulltrappa naggar kvalitén lite i kanterna. Jag vet.

Presationskramp

Jag har inte skrivkramp. Det här rör presationerna och de sträcker så långt bortom orden. Helst av allt vill jag bara spola tillbaka klockan. Bli fem igen, bara en liten stund, vissa dagar orkar jag inte med allt jag förväntas orka med. Det där ansvaret. Ibland vore det väldigt befriande att inte vara en kugghjulsmutter. Ibland vore det ultimat att inte behövas alls.

I luften lärde jag mig älska Azure Ray

Maj 2005. Planet hade just lämnat marken, jag befann mig någonstans i luften över Västerbotten. Det var jag och veckopendlarna. Där satt jag bland portföljmännen och tittade på hur marken blev alltmer avlägsen. För varje meter vi flög kom jag längre bort från någon som precis hade blivit min efter många turer fram och tillbaka. Planet steg. Jag föll. Jag vet egentligen inte varför jag grät hela vägen till Arlanda, jag var ju lycklig, men grät gjorde jag ändå. Att påstå att jag lyssnade på Azure Ray hela vägen vore en överdrift, men jag minns How you Remember. Den lyssnade jag på varje dag ganska länge, sen fick även resten av Azure Rays repertoar en plats i mitt hjärta. Januari 2011. Idag läser jag att bandet är på väg till Sverige och till min stora besvikelse kommer de inte till Stockholm. Jag får väl nöja med deras nya skiva helt enkelt. Ny skiva och en släng nostalgi som får mig att dra på munnen räcker förhoppningsvis ganska långt.

Ett konstaterande

Det är inte sommarregn. Det bara låter precis likadant, men är tusen gånger så hemskt. Och jag har någon applådera, StorMalin fixade världens bästa, roligaste kväll. Som nyår en gång till. Man tackar, obehag är sooooo last summer. Såhär i efterhand vet jag inte vad jag ska skratta mest åt - Alex i drakdräkt ( helt fab) StorMalins moderna balettstycke (mycket innovativt), Emelies strumpbyxor som gick att ha som byxdress (vilket hon också hade ett tag), att Jesper kallade mig klimakteriekärring (jag kontrade med dödshot), Björns tafatta försök att prata norrländska (och han är ändå från Luleå) eller min och Carros lite mer gaymacho tolkning av Greaseklassikern "You're the one that I want". Jag undrar vad det är som har hänt med festerna på sistone, de har liksom blivit så stört roliga.

Kroppspråk

Såg en dokumentär om kroppsspråk. Det vi inte säger utgör tydligen 55% av den interpersonella kommunikationen. Fascinerande. Extra roligt med folk som hävdar att de har svårt att visa känslor med tanke på att känslor uppenbarligen visar sig vare sig man vill eller inte. Intressant alla de gånger man lever i förnekelse trots att man har svaret framför sig hela tiden - om man bara skulle orka se efter. Från och med idag slutar jag förlita mig på att det bara är mina ögon som avslöjar hur jag mår och hur jag känner.

Kolla här.

Hur man får sin mamma att drämma en spruta vaccin i armen på en

Steg 1: Man lovar att hon får ta med sina kompisar och sova över på luftmadrasser i ens lägenhet om de exempelvis ska till Stockholm och se Let's dance. Man lovar också att mamman naturligtvis får ta sängen.
Steg 2: Man fixar vad man nu vill ha insprutat i armen.
Steg 3: Man lägger fram sin plan lite inlindat, ungefär såhär "När du ändå är här i krokarna och dricker vin, kan inte du drämma en spruta i min arm då?".

Och eftersom man då redan har varit lite gästvänlig så bangar inte mamsen. Alla föräldrar älskar innerst inne att få sticka sina barn med sprutor.

Lycka till!

Att smälta mig

Sånt här välter och smälter mig. Vackra videos och en dag ska jag nog snärja mig en musicerande islänning. Då blir åtminstone halva profetian rätt.

Vaccin, visum, risbåtar, biljetter, tempel. Resan börjar bli mer verklig än alla mina fantasier och det känns helt sjukt, men det gör mig lycklig.

Jag behöver ett grubbelskägg

Jag funderar över det här med vett och etikett, hur länge ska man säga "God Fortsättning!" egentligen? Finns det något bäst före datum? Snackar vi trettondagsafton eller midsommar? Var är Magdalena Ribbing när man som bäst behöver henne?

Bakisbörjan

Vilken jävla fest det blev igår. Vilken jävla huvudvärk jag har idag, men det var det nog värt. Det kan ha varit en av de knäppaste, konstigaste, roligaste fester jag har varit på. Det var biktningar inför webbcamen, snittar, kattjakt, dans, hångel, hatt med flor, konstiga erbjudanden, äggtoddy (herregud flashback äggtoddyn),och det var vänner. Tydligen skaffade jag mig även en ny tatuering, Ett ankare och en banderoll som det står Fritjof på. My, Carro och jag orkade inte gå ut och frysa på tolvslaget, så vi skålade i en mysig kökssoffa. Fint att vara med mina finaste. Jag kom hem vid åtta i morse och idag har inte direkt flitens lampa lyst. Johanna är här, hon har byggt ett fort av godis i ena hörnet av min säng utöver det orkar ingen av oss riktigt något, minst av allt bestämma saker. "Kan inte du bestämma, kan inte du..?". Vi hoppas på att alla viktiga saker ska ske av sig själva så att vi ska slippa välja film eller behöva bestämma oss för hämta mer vatten. Intressant start på det nya året, men jag tänker att det är en mjukstart. Imorgon börjar det. Eller kanske på måndag. Vi får väl se.