I huvudet på en ensam cowboy

Trots att det var isbana hela vägen hem, valde jag att promenera. Verkligen smart. Det kan ha varit en av de farligaste promenaderna i mitt liv faktiskt. Det var förmodligen en väldigt rolig syn. En påpälsad liten fröken i för stor kappa och två meters halsduk balanserandes med en liten matlåda i ena handen. Att jag var rädd att typ dö där på isen syntes säkert också väl, men ändå var det på något sätt en viktig stund för mig. Något med den där promenaden fick mig att känna mig som en ensam cowboy. Jag tänkte lite på hur annorlunda mitt liv hade kunnat se ut om jag hade valt på annat sätt för ett tag sen och på sistone har jag insett att ett beslut kan vara rätt åt vilket håll man än väljer. Ibland finns inte fel. Viktig, viktig insikt. Jag tänkte på att jag har vunnit ytterligare en liten bit styrka och att det är en jävligt fin vallgrav jag har byggt. Djup och välbyggd - ändå kommer folk säkert dunka ner vindbryggan med bara ett gem och en gummisnodd. Jag kommer bli ställd och förvånad. Igen och igen och igen. För det är så det funkar. Så mycket har jag förstått.