The end of Manshatet

Häromdagen blev jag kallad för Manhaterskan från Solberga, på skämt förvisso, men ändå kryddat med en stor dos allvar. Då kände jag att det här föraktet som jag under hösten har låtit gro har vuxit sig till ett ostyrigt, vilt ogräs inuti mig. Jag vill inte vara så. Jag vill inte vara en person som man inte når fram till av massa olika skäl, oavsett om det är lite bekvämt manshat eller riktig jävla hjärtesorg som ligger bakom. Jag vill gärna tillåta min hals att bli kysst, utan att uppleva att jag blottar strupen. Så nu kära vänner lägger jag manshatet på hyllan och slutar fräsa åt karlar som förmodligen inte vill mig illa när de säger att jag är lite snygg, rolig, skön eller så. Jag menar, jag kan ju alltid garva åt deras tafflighet ifall det krisar.