Goodbye 2010

När man kollar förra årets nyårsinlägg och vet vad som hände sen förstår man att inget blev som jag hade tänkt mig. Inget blev som förväntat. Det är ok. För hur tråkigt vore inte livet om det blev som förväntat? Därför bestämmer jag mig här och nu för att inte förvänta mig något av det kommande året. Eller jag förväntar mig visst saker, jag förväntar mig ett konstigt, märkligt, fint, roligt, hemskt, äventyrligt år som inte alls blir som jag tänkt mig. På gott och på ont.
Det gångna året, vad ska jag säga ? Kort sagt. Jag reste till botten av mig själv och tillbaka. Det var stundtals en ganska hemsk resa, men vägen har också varit kantad av syrener, apelsiner och solsken. Jag har sagt det förut, men jag säger det igen -jag har verkligen världens härligaste, finaste, bästa vänner och det är många gånger deras sätt att smycka mitt liv på som gör tillvaron.
Mitt sista val det här året är att välja klänning till festen jag ska på mig imorn. Ett lätt val kan tyckas med tanke på allt jag redan jag valt i år, men icke. Antingen blir det en tårta i tyll eller en elegant variant med en sjujävla urringning. Klänningen, middag med Caroline och sen en trevlig fest är allt som återstår innan jag säger tack och goodbye 2010. Välkommen 2011. Come what may och forsättning följer. Gott Nytt År! Låt oss hoppas att det blir ett djävulskt bra.

Mellandagsreans konsekvenser

Idag hoppade Jesper först ner för en ganska hög trappa på jobbet och sen var vi tvungna att kolla om han kunde hoppa förbi en hel hylla. Det kunde han. En stund innan hade min favorit going-to-be-polis Annelie tagit ett riktigt polisgrepp på mig efter att jag hade insisterat på det. Jävlar. Smärtan. Måtte jag aldrig bli gripen om man säger så. Där i mellan pratade vi om efterrätter till nyår. Sanna tyckte jag skulle göra pannacotta eller tårta, Jesper tyckte vitkladdkaka. Men det bästa av allt var ändå kunden som mitt i allt frågade om vi blev knäppa av julrean. Detta hände precis efter att en av oss hade landat framför reabordet efter ett mycket elegant (nåja) längdhopp. Alla svar utom ja, kändes som en lögn. En helt vanlig dag på jobbet.

Gabbe - trendspanarn

Gabbe har koll på det senaste och hävdar att djävulskt är det nya wait for it. Det finns alltid ett nytt det nya svarta. Väldigt behändigt. Hur känsliga Gabbes trendspanartentakler faktiskt är återstår att se, men om han skulle visa sig ha rätt kan ni ju komma ihåg var ni såg det först. För känner jag den lille saten rätt, så kommer han vilja ha djävulskt mycket ära.

Nedan följer några enkla tips på hur man bäst piffar upp språket med djävulskt, självklart är tipsen Gabbes egna.
1. Byt alla jätte mot djävulskt. "Den var jättegod" = "Den var djävulskt god".
2. Svara alla tilltal med djävulskt. "Vilken snygg klänning! - Djävulskt!"

Att tolka julklappar

Om man ser till alla fina julklappar jag fick skulle man lätt kunna få för sig att jag har varit väldigt snäll i år. En annan slutsats man skulle kunna dra av dem är att min familj anser jag borde duscha lite mer med tanke på hur många handdukar jag fick.

Fyllot från Stockholm

Jag vet inte vad man förväntas svara när ens morfar kallar en fyllot från Stockholm när man tackar ja till vinglögg. Jag tog det med ro på mitt sätt, tänkte att han skulle bara veta. Skål på det. Snart är det ju nyår också. Tiden går ack så fort nu igen. Det beror säkert på att jag är ledig.

God Jul från Underlandet

Det har varit en lite märklig jul det här, mamma har stoppat stora delar av köket i vardagsrummet, vill man ha knäckebröd säger hon "kolla bakom soffan", den som diskar hittar man i badrummet och äter gör vi vid pingisbordet. Frysen står bredvid hallspegeln och alla husets tallrikar ligger i min säng så jag får sova hos min syster. Förutom den här känslan av att befinna sig i underlandet, har det varit en trevlig jul. Man kan ju fråga sig vad som har hänt här och ni får väl gissa om min mamma tappat det på riktigt eller om hon kanske renoverar köket. Jag älskar att jag fick Loes senaste "Stilla dagar in mixing part" av min bror och en jättefin klänning av min syster. Det är ju skönt att det inte alls är uppenbart hur man vinner mitt hjärta och att det inte är billigt eller så. Nu ska vi kolla på skäggiga killar som härjar runt i kjol i det antika Grekland. Det känns nytt och spännande, eftersom vår tradition normalt sett bjuder småkillar med glasögon och trollspön. Nåväl.

God Jul alla!

Man ska ju ha lite rutin dårå

Jag är ju då inte så lite rutinerad. När julbiljetten skulle bokas var buss top of mind och se så rätt min magkänsla förde mig. Jag har lärt mig läxan - snöhjärtaSJ. NOT.

Idag blev jag vuxen

Efter att ha förespråkat obäddad säng mer eller mindre vildsint i sådär 17 år hände något stort idag - jag köpte ett överkast och blev vuxen på kuppen. Inte nog med att jag blev vuxen, jag blev kärring. Det här med överkastet är något som vuxit fram på sistone, jag har tänkt att det kanske vore hemtrevligt(!). Ja och nu får jag leva med alla kvalster som blir i bäddade sängar bara för att jag ville ha det lite mysigt hemma. Var ska det här sluta? Kommer jag skaffa pelargoner att älska i nöd och löst eller kommer jag go nuts och börja virka mina egna gardiner?

The Swan

Lite Bishi och sen kan vi call it a day. Världen utanför är inbäddad i bomull och jag är rädd för fler mardrömmar i natt.

Hjärtsvikt

Vi kommer alltid hitta sätt att hälla ut varandra över golvet på. Vi kommer alltid hitta något att gräva sönder fingrarna för. Vi kommer alltid göra fel. Tusen miljarder gånger och sen tusen till. Men en dag kommer också vi våga säga förlåt, till oss själva och varandra. En dag kommer vi mena det. Någon gång och till slut kommer även hjärtat sluta ticka i otakt.

Potatisgratängsafton

"Vi tänkte att du kunde vara en mattjej, men sen kom vi på att vi aldrig sett dig äta något annat än keso"
Alex och Björn var lite nervösa igår när jag fick ett ryck och bjöd på middag, men alla överlevde, trots att jag hade pressat i en hel vitlök i potatisgratängen. Tydligen ska det inte vara så mycket, men det kunde väl inte jag veta heller? Det var första gången ever som jag tillredde rätten och det är med att läsa recept är ju bara för folk som inte tror på sin egen förmåga. Jag jobbar inte så. Jag höftar. Kanske lite mindre vitlök nästa gång, kanske ännu fler vänner. Det är nämligen väldigt trevligt med potatisgratängsaftnar. Det har varit en mycket trevlig helg stundtals, nu är det söndag med allt vad det innebär.

Magiska tankar och bevisen

Ok. Ödet och Slumpen. Vi har ju pratat om magiska tankar förr. På halvskämt, men det här är inte på skämt. Inte alls. Säg vad ni vill, men människor som tänker magiska tankar kommer alltid se tecken. Inte i allt, men i ganska mycket. Jag vet inte riktigt varför det är så eller varför det har blivit så eller vad det gör för nytta. Vi väljer att se dem, men vet inte riktigt varför och det är fint så. Kanske för att det skänker mening eller för att det gör tillvaron lite mer spännande. Det tecken jag fick idag, vet jag inte vad det betyder eller innebär, tänker inte tolka det och jag förväntar mig inget. Jag vet bara att slumpen inte på något sätt var inblandad. Jag blev glad och rörd och lugn, sen skämdes jag litelite över mig själv. MEN det var ett tecken, det var det. Och på något sätt Beviset.

Och nej, jag tror inte på horoskop, jag driver bara med dem. Tecken i tillvaron är något helt annat. Att Norweigan Wood förföljer mig är dock inget tecken, det är bara konstigt. Så var det också sagt.

Björnfittorna

Ni vet stora håriga pälsmössor i äkta russian goes luberjack i stil, dessa mössor har ett smickrande smeknamn - Björnfittor. Vi säljer dem på mitt jobb, vi för dem kanske inte under just det namnet, men problemet är att ingen riktigt vet vad de heter och detta vållar en del problem. Inte för mig som kan leva med namnet pälsmössa, utan för alla andra som ska beskriva vad de letar efter utan vara för grova i munnen. Jag har hört så många roliga varianter de senaste dagarna, folk har liksom fitta på tungan, men förmår sig inte säga det. Det blir "Har ni björnmössor?" eller "Har ni sånna där..ehhh...björnfi...ehh..grejer?" - jag lovar att stämningen blir härligt tryckt och djävulen på min axel klappar händerna och myser och tycker fram med det, fram med det! I min värld är fitta inget fult ord. Det är ett bra ord, något skevt använt, men fortfarande ett bra ord. Ingen svordom eller skällsord som folk har fått för sig. Fast det är ju en märklig sak att kalla en mössa förstås. Och angående hur björnarna ser ut i underlivet tänker jag inte spekulera i, men en vild gissning är att det inte så likt en lurvig pälsmössa. Så man kan ju fråga sig vilken lustigkurre som hittade på mössornas smeknamn, när ingen ändå riktigt vågar säga det.

Att blidka ödet

Ajaj. Tecknen talar för att undertecknad får ta det lite lugnt med julgroggen imorn på jobbets julbord. Nåde den som försöker motarbeta ödet, slumpen och alla kosmiska tecken. Det kan tydligen medföra helt andra effekter än man förväntar sig.

Du får inte vara här

Det är märkligt att en plats som ingen annan kan besöka alltid är den mest hemsökta. Man kan så lätt få för sig att är det någonstans man skulle kunna få vara i fred är det i ens egna drömmar. Det är bisarrt att saker jag inte särskilt ofta tänker på dagtid jagar mig om nätterna och när jag sänkt garden, när jag är försvarlös dyker spökena upp. I natt ska jag säga som det är; älskade du, du får inte vara här.

Tankar om bombmän och om att ta sig märkliga rättigheter

Jag har tänkt mycket de senaste dagarna. Jag blev rätt skärrad och ganska illa berörd av bombmannen som sprängde sig i luften 30 meter från mitt jobb, mitt i julhandeln, mitt i vår vardag. Det här är tyvärr vardag på många ställen i världen, men än så länge är det inte det här. Vi är en del av världen, så det här var väl egentligen att vänta, men helt ärligt hade jag inte tanke på det. Nu inser jag vad som kunde ha hänt och insikten skrämmer mig. Drottningatan är smal, och Centralen rymmer väldigt många människor - speciellt en lördag innan jul. Jag är beklämd över vilka andra effekter det här kan ha på vårt samhälle, risken för att vi ska sluta oss ännu mer, att det ska ge främlingsfientliga krafter vatten på sina redan snedvridna kvarnar, att snubbar av arabiskt ursprung med skägg och ryggsäck ska få sneda blickar i rulltrapporna bara för att de är snubbar med skägg och ryggsäck.
Jag blir också arg, det är väldigt svårt att förstå vad alla de som var ute på stan hade gjort den här självmordsbombaren för ont. Jag vet inte så mycket om gudar, men det är bara så väldigt svårt att tro att någon Gud skulle ställa sig bakom något sånt ( eller någon av alla skeva saker folk gör och sen lägger ansvaret på sin Gud). Oavsett om det sker i Skövde, Washington eller Kabul så är aldrig våld lösningen. Inte i min värld. Jag blir så fruktansvärt ledsen och bestört över att folk lämnar sina barn, ger upp sin framtid för något som verkligen inte är till någon nytta eller glädje. Och till sist - vad hände med den där lilla detaljen som gäller i de allra flesta religoner? Vad hände med att man inte får ta någon annans liv?

Apelsiner del. 2

Ja. Jag bjussar hej vilt på frukt fortfarande. Jag brukar skriva små meddelanden på frukt som har skal (och på ägg) innan jag lägger dem i kylen på jobbet. Det är egentligen bara ett lite mer trevligt sätt att säga rör du så dör du på och det hjälper ju inte eftersom jag alltid ger bort dem ändå. Nu undrar jag ju förstås om Ylva också är min? Det är klart hon är.

Apelsinerna

Det var ju knappast slumpen som matade oss med apelsiner. Vi åt dem för att det är min favorit och för att jag tyckte om att dela. Vi slängde skalen och glömde apelsinkyssarna, men jag är ändå helt säker på att det var fint. Gott och härligt - sådär perfekt kan bara en vinterapelsin vara.

Sömn - om kroppen själv får välja

Efter att ha jobbat röven av mig i ungefär en månad så fick send-knappen sig en kyss i måndags. Lättnaden, det är nästan klart känslan slår nästan all tillfredsställelse i världen. Det är värt att offra all min lediga tid om det innebär att jag kommer ett steg närmre min dröm om att leva på ord och formuleringar. Iallafall, jag lovade mig själv att få sova tills jag vaknade av mig själv idag. Min hjärna tog tydligen fasta på det där löftet, jag vaknade allmänt förvirrad klockan sisådär 14.00 och en timme senare föll skymningen. Det var bisarrt, men jag var värd en sömnbelöning. Man kan ju fråga sig hur länge jag kommer behöva sova efter bokprojektet.

Och halva tallriken grönsaker

Antingen försöker jag förändra Matildas matvanor...
...eller så bakar vi sån där riktigt hälsosam Rocky Road. Naturdiet som Astrid kallar det.

Nyckeln

Intressant att jakten efter att hitta en plats att vila på inuti mig själv har fått mig att stänga ute nästan all fysisk kontakt. Det gör mig inte något att jag inte riktigt minns hur hud mot läpparna känns längre, för jag behöver lugnet så mycket mer och minnas kan jag göra så fort jag vill sen. Det här är värt varenda person som inte får en chans just nu. Jag har inte någon bekräftelse att strössla över någon annan och ingen lust att dela med mig av mig själv på det viset. Min chanskvot kommer bli uppfylld igen, men först när jag vet exakt hur man gör för att hitta en plats att vila på inuti sig själv. Just nu är det väldigt lugnt och skönt i mitt huvud och jag vill passa på att vara i det, vara glad över det. De tår jag har råkat trampat på i jakten får jag be om ursäkt sen.

Kul att Dan Sartain skrev soundtrack även till detta. Förövrigt har han släppt en ny bra platta.

Pris vid förfrågan

Jag tror det var hennes vishet som stämplade sanningen i din panna. Priset och plötsligt kostade dina val. Det blev konkret på ett sätt du inte förväntade dig. Kanske kostade det för mycket den här gången. Det är inte gratis, smärtfritt när man har så mycket att förlora. Priset multiplicerat med tre. Det påminner om att bekänna sig egen dödlighet, jag vet, men det kostar på att försöka leva utan något man instinktivt behöver. Den enda kompass jag förmår att läsa av är den i magen, så är det väl för dig med? Det spelar nog ingen roll vad som är norr och vad som är söder i en cocktail av blod, vatten, viljor och tårar. Magen, eller instinkten kommer alltid tala sanning även när det tar emot att lyssna på den.

Ryskan

En tjej på mitt jobb är rysk och nu försöker hon lära mig lite-bra-och-ha-ryska. Hon säger att jag är mycket duktig elev, det tyckte jag också fram till idag då jag insåg att allt jag har lärt mig säga är "Hej snygging, hur är läget?". Jag kommer förstå vad han svarar - om han svarar skål, bra eller skit. Svarar han "sådär" eller "huvudet upp och tårna ner" är det kört och min bluff är synad. Jag måste spä ut ryskan, det är alldeles klart.

Min BFF - Vetekudden

Åh. Sann lycka är att teet blir färdigt precis samtidigt som vetekudden, även om jag egentligen är alldeles för ung för att reagera såhär. Eller jag är ju egentligen alldeles för ung för att ens äga en vetekudde, men det gör jag och jag älskar den. Den är hur bra som helst. På söndag kommer Matilda hit. Då jag kan ha vetekudden på axlarna och tårna i Matildas armhålor. Perfekt.

SolbergaNarnia

Det här är vad man möts av när man går in i min garderob. Jag kommer på mig själv med att bli sådär töntigt naturromantisk, men rimfrost i träden är faktiskt väldigt vackert. Speciellt om man sitter med tårna instuckna i elementet. Innanför fönstret. Jag misstänker att frånvaron av vägarbetare som bilar i gatan klockan freakin sju på morgonen bidrar ganska mycket till min lilla Narniaidyll också. Ibland är verkligheten nästan alldeles nog.

Tema svart

Imorn är det klädkod på jobbet, jag hatar egentligen allt sånt, men imorn är det tema svart och det betyder att jag inte behöver vara naken eller ha på mig någon ful jävla tröja. Faktum är att jag kan se ut precis som vanligt. Ett bra tema tycker jag.

Vad var det dom sa...

Plötsligt står man där och köper kängor med grov sula och med extra plats för varma sockor. Det är då man inser att föräldrarna hade rätt hela tiden. Alla de där grälen om vinterskor i barndomens skobutiker var alltså helt i onödan. Allt det där om att Converse inte är vinterskor stämde ju. Det är när man hör sig själv fråga " de här läcker väl inte och det är väl en bra sula?" som man fattar att de hade rätt hela tiden och jävlar vad dum man känner sig.

risgrynsgröt eller tröttdöden

Jag upptäcker hela tiden att inget är som jag tror, jag förstår inte hur jag ids fortsätta fundera, jag har ju ändå oftast fel. På ont likaledes på fantastiskt mycket gott. Livet är helt-ok fint, men efter sisådär 60 timmars arbete den här veckan är jag så trött att jag måste curla mig själv med risgrynsgröt för att orka jobba ett par timmar till ikväll. Då har det bannemig gått långt.

Jag vill klättra. Rensa huvudet. Tömma kroppen.

Nyhetsvärdering är humor

Det roligaste som finns är när tidningar blir chockade över saker som för vanliga dödliga kanske inte är så väldigt förvånande. Jag fnissar och tycker den här rubriken är hysteriskt rolig. Är detta värt en halv sida i Metro? Är detta ens en nyhet? Är detta ens värt ett höjt ögonbryn och ett jaha?

Shit vad konstigt! Bröllop är ju inte ens med på listan. Inte ligga heller, men det säkert faller in under kategorierna sport och annat. Eller bio om man är lite exhibitionistiskt lagd.

Mjölkäventyret

Mitti allt sorgligt med kattdöden så lyckades min temjölk ta slut. Jag svor åt att jag inte hade tänkt tanken mjölk på Tempo några timmar tidigare. Som tur är har jag världens bästa kiosk i grannhuset så jag traskade dit, men ve och fasa - mjölken var slut även där! Folk hade tydligen hamstrat mjölk och nu hela mjölklagret var slut. Hur ska jag nu kunna dricka te undrade jag och jag måste låtit desperat för då sa den snälla kioskägaren att jag om jag inte var en kinkig person fick jag gärna ta kioskens kaffemjölk. Precis nyöppnad lovade han att den skulle vara också. Så himla snällt och sådär snälla är de alltid i den där kiosken. Jag blev jätteglad och tackade hur mycket som helst och sen bar jag försiktigt det skvalpande mjölkpaketet över tröskeln, ut i snön, över torget, in i hissen och ner i mitt te. Det är fint när människor är vänliga bara sådär, det ger mig hopp.

Judas är död

Idag dog min familjs lilla katt Judas. Han blev jättesjuk och man vet ju att man tar bort dem för det bästa, men det är alltid så väldigt sorgligt, på många så sätt. Det gör ont att tvingas leva utan någon man älskar - att det gäller en katt, hund eller marsvin förmildrar inte den smärtan. Bondbirmorna Judas och hans syster Esther flyttade in hos oss för längesen, på den tiden då jag fortfarande bodde hemma och hela världen var kaos. De där små katterna blev någon sorts pälsiga plåster på saker som var väldigt trasiga i mig och mina syskon. Jag kommer verkligen sakna den knäppaste, bästa katten som faktiskt fick mig att börja tycka om katter på riktigt.

Hulken gillar julen

Ok. Nu är butikerna julskyltade och jag sätter 100 kronor på att Hulken när som helst kommer ringa för att hetsa mig att släpa fram julpyntet jag fick av henne i fjol. 100 kronor på att det sker innan söndag. Hulken älskar verkligen julen.

I rätt ordning

Det var visst någon som skulle ringa mig efter en resa till långtlångt bort. Det var visst någon som glömde det. Lätt hänt antar jag. Ibland får jag för mig att jag är lätt glömma. Ibland vet jag mycket väl att det inte är så.
Det var visst något jag prestera för jag stirrar in i skärmen, men jag ser inga bokstäver lägga sig på rad och de bildar inga vågor. Inga flöden. Jag skulle kunna ställa dem så att de betyder något, men jag ställer dem som jag tror att de ska vara. På rad. Så länge. Jag chansar hejvilt, men om jag ställde dem i precis rätt ordning så skulle de tala sanning. Så mycket vet jag.
Fröken på bilden, Caroline, har såklart inget med den här texten att göra. Den passade bara in. Vi tog den på Skansen i våras, vi var där för att pussa getter och jag mådde illa redan i glasskön av getbajsångorna.

Bra saker med kyla

Det är ju lite kallt nu och snöstorm är ångest på riktigt. Idag när jag stod och väntade på tunnelbanan med rumpan mot vinden kände jag mig lite som en islandshäst. Nu är det ju tyvärr så att det kommer vara så vidrigt ute ett tag framöver och eftersom jag måste lära mig välja positiva tankar så tvingade jag mig själv att tänka ut bra saker om kyla. So here it goes; det är ju gott att vattnet i vattenflaskan blir sådär riktigt krankallt och jag tänker mig att röven blir jävligt fast när den förfryser. Och sen kom tuben som tur var.

Det är så himla bra med plåster

Om någon undrar hur alla nya apotek kan gå runt så kan jag berätta det för er, hemligheten är min ganska höga plåsterkonsumtion. Alltid finns det någonstans att trycka dit ett litet. Just nu plåster på ena handen och båda fötterna. Plåsterbristen under min uppväxt borde väldigt snart vara uppvägd kan man tycka.

Orden

Det är väldigt mycket ord i mitt liv just nu. Mer än på väldigt länge och jag älskar ju ord och jag älskar tanken på att kunna byta ord mot klänningar till exempel. Det bästa blir det bästa i ett unikt litet kretslopp. När översättningsjobbet som jag sliter med just nu är klart så blir det ännu mer ord. Då ska boken få all den kärlek den behöver.

Peacezone

Jag trodde aldrig att det här skulle hända, det är slutet på november, det regnar hela tiden, himlen är gråare än den någonsin har varit och ändå är jag i någon sorts fridzon. Jag sover till och med på nätterna. Igår blev det som sagt Debban med bästa sällskapet och fy satan vad roligt det var. Åberg och jag nyttjade min filosofi - skyltfönstertårtan. Det funkade hur bra som helst ända till Åberg fick syn på en gammal Idol-relik och blev lite till sig. Efter lite strul med vakterna så kom till slut Joppis, Christine och Jennifer in och sen levde vi lyckliga på dansgolvet ända till de tände taklamporna klockan 3.

Frugan Darling i discolampsljuset

I used to be a hit baby

Jag är så jävla peppad idag och det är bara för att den här dagen är så bra! Som grädde på moset spelar jag därför The Sussed skithögt! Bästa basgången, bästa riffet, bästa huligankören. Ikväll blir det Debban för hela slanten. Det blir fint det.

Fördelar med klättring

Det bästa med klättring är alla pengar man sparar in på nagelfilar...
...eller så är det allra bästa att det är så fantastiskt roligt. Trots feta skavsår, lätt skinnflådda händer och mjölksyrade muskler vill jag bara upp igen.

Frisörens oförståelse

Var inne på frisörsalongen i botten av mitt hus och kapade luggen (det är dags när den har blivit ett svårgenomskådligt draperi). En sak som aldrig slår fler är att frisörer som inte känner mig sen innan aldrig någonsin förstår sig på det här med viljan att ha rufsigt svintohår.

Frisören: Vilket torrt hår du har.
Jag: Eh, jaha.
Frisören: Ja, det kan ju bli så när man färgar håret.
Jag: Eller så beror det på all saltvattenspray jag använder...
Frisören: Eh. Eh. Ja, kanske.

När jag kom tillbaka för att betala en kvart senare fick jag en flaska schampoo för torrt hår. Snacka om att inte acceptera mitt trassel, men det var ju väldigt snällt förstås och jag uppskattar omtanken. Jag får helt enkelt ta och bli hennes luggstammis.

Fritt fall under ytan

Den här filmen är helt sinnessjuk och så vacker att strupen knyter sig. Ensamheten i att simma mot jordens mitt och det knäppa i att göra det i form av ett base jump krockar och smälter samman. Att någon sen väljer att filma det är fascinerade och vackert, men samtidigt otroligt obehagligt. Jag vet att det värker i öronen på bara sex meters djup. Hur det känns i denna fridykares lungor vill jag inte ens försöka tänka på. Till sist tänker jag det jag alltid tänker "typiskt människan att aldrig acceptera sina begränsningar". I den här filmen finns inga begränsningar. Inga alls. En sista reflektion - friheten i att klyva vattenytan igen borde bara gigantisk.

Stay Lit

Den här låten är som allra bäst om man sitter på mitt fönsterbleck om kvällen och kollar ut över södra Stockholm. Man ska helst lyssna skithögt i hörlurar. Har man inte tillgång till just det här fönsterblecket går det säkert även bra att lyssna i en säng i Norrköping, måhända i en lägenhet i Paris eller i ett red light district någonstans i Tyskland, huvudsaken är att man lyssnar högt nog.

Husdjuren

Det är kul med husdjur, man känner sig alltid så efterlängtad när man kommer hem. Mina silverfiskar verkar ha väntat på hallmattan hela dagen, så när jag väl öppnade dörren blev allihopa som tokiga, de viftade på svansarna och pep i väg in under badkaret. Jag antar att de var leksugna eller kanske hungriga. Kommunikationen är inte alltid helt självklar med dem, men jag tar förstås allt de gör som kärleksbevis.

Dessutom ska man tydligen vara glad över silverfiskar eftersom de käkar upp eventuellt svartmögel - så då är jag väl glad helt enkelt.

Playlist

Höstlistan. Om man är väldigt skelögd kan man om man vill läsa in en liten saga i titlarna, annars är det mest bara 12 bra låtar.

Den ofrivillige pyromanen

Förra veckan slog det lågor ur hårtorken, idag började min dammsugare att lukta bränt och sen tvärdog den. Jag ser det såhär; antingen hatar någon mig (typ Gud eller hyresvärden) eller så är det fel på elen i min lägenhet. Huvudsaken är att inte min heliga vattenkokare brinner upp. Och helst inte jag själv heller.

Jag lever i en lögn

Inuti mina vuxenskor finns en välbevarad hemlighet och saker är uppenbarligen inte alls som man kanske tror.
Btw. jag har redan fått höra att de här strumporna inte är så sexiga, men jag lyssnade inte så noga på just det örat.

Säkring klar!

Nu jävlar. Nu har jag att göra i vinter.

Det är alltså en sele i en hög på bilden. Ett nödvändigt spontanköp. Jag fick feeling som man säger.

Först av allt vill jag bli en melodi

Johanna tog med mig på förhandsvisningen av filmen om Cornelis. Min uppväxt var kantad av hans visor och det är lite märkligt att kunna hela texten till låtar som jag knappt minns titeln på. Efter att ha sett ännu ett musikerliv skildras på det där något självdestruktiva viset, börjar jag misstänka att framgång är världens farligaste drog. Sen gick jag hem och lyssnade på Papillas Samba och Sambaliten sådär 15 gånger på rad.

Han drog upp mig upp ur havet, han var min frälsarkrans
han räddade mitt liv en gång, nu räddar jag hans.

Nu kan du få mig så lätt - jag är fixad och klar

Eh. En del dagar börjar ju lite oväntat om man säger så, den här dagen hade jag lovat en vän att sitta sminkmodell. Sagt och gjort, jag gick upp i ottan och åkte dit. Det bisarra började när det gick upp för mig att det var brudsminkningar som var dagens tema. Jahapp. Ironi igen. Men vad gör man inte? Jag hittade på att min klänning var gräddvit och Sara gjorde sitt yttersta för att förgylla min stora dag. Fantasin tog slut när det var dags att bylta på sig massa kläder, gå ut i det grå slasket och åka supersminkad genom stan klockan tolv en helt vanlig torsdag. Men fint blev det, även om jag knappast hinner säga "I do" och få en blingig ring på fingret innan dagen är över och sminket åker av.

Badkar vs. män

Jag minns inte den exakta ordföljden men Camilla hävdade att hon skulle göra vad som helst för ett badkar, speciellt så här på hösten. Eller kanske så man skulle slå till på en man föreslog jag. Camilla tittade på mig och sa "fast hellre ett badkar eller en bastu, det värmer ju en runt hela kroppen". Såklart. Du har helt rätt Camilla. Vilken tur för mig att jag faktiskt har denna ack så eftertraktade möbel i badrummet.

Aldrig ensam, alltid ensam här

Ja, allt jag kan tänka är att det tur att det inte syns utanpå mig när jag brinner upp bakom stängda ögonlock.

Omöjliga ekvationer

Sömnklubben är fortfarande rolig. Deras tips passar inte riktigt folk som bor på väldigt liten yta. Ekvationen att hålla sovrummet mörkt och kallt och bara använda rummet till att sova i är faktiskt totalt omöjlig om man bor i en walkincloset-kontors-tvrum-matsals-sovhörna på 26 kvadrat. Den dagen jag lyckats få råd med ett slott lovar jag att hålla sovrummet mörkt och kallt, men tills dess kommer nog datorn ha en given plats i sängen.
För övrigt struntar jag i om det är dåligt för metabolismen att sova med tända lampor, jag fixar inte kompakt mörker när elefantparaden spatserar över bröstet (och inte annars heller för den delen).

Varsålut

Om man tänker två ord samtidigt som man försöker säga dem kan det bli lite hur som helst. Har man riktigt mycket tur blir det ett nytt, inovativt och mycket användbart ord. Varsålut (Varsågod+absolut) är perfekt för oss som är lite serviceminded, synd nog hade kunden som jag sa det till inte någon relation till mitt nya ord och därmed också såg hon ganska förvirrad ut.

Skräcken för att vara naken i grannens hall

Som ni kanske vet är jag drottningen av katastroftankar. Jag är helt enkelt världsbäst på det, men spektrumet på hur katastrofala dessa tankar faktiskt är, är ganska brett. I vissa fall är det rena dystopier jag målar upp i min hjärna och vissa fall är det nog bara helt vanliga, konstiga fantasier. Den senaste liknar kanske mer en tvångstanke. Det är nämligen så att jag ganska ofta duschar med öppen badrumsdörr, jag vet inte riktigt varför, men det ligger någon sorts frihet i det. Grejen är den att precis utanför mitt badrum ligger min ytterdörr och mittimot min ytterdörr bor min granne (inte den snygga grannen, men ändå en granne). På sistone har jag börjat känna en lätt skräck för att min ytterdörr ska öppna sig när jag står där i duschen, det skulle med lite otur nästan innebära att jag stod naken i min grannens hall och skulle det hända vore det ju jobbigt att dela hiss efter det. Detta har lett till att jag måste dubbelkolla att dörren verkligen är låst innan jag går in i badrummet avklädd, för jag vill ju för allt i världen inte bli en sån person som inte törs säga hej till mina grannar.

Inredningstips

Eller så skaffar jag bara ett par nya gardiner och kanske en krukväxt.

Sjuk sjuk sjuk

Febern kom och tog mig igen, så nu ligger jag hemma och kurerar mig med pop, ipren och apelsiner. Huruvida det är en vinnande kombo återstår att se.

FLL - The Esplanade from FLL on Vimeo.

Den här låten har jag åkt mycket tunnelbana till, videon är finfin.

Relationen mellan måndagar och november

Jag har inte riktigt kommit över det ironiska med att november började med en måndag. Roligare än så blir det knappast eftersom november är månadernas motsvarighet till måndagarna. Nu väntar alltså 30 måndagar på rad. Hurra.

Halloween

Det viktigaste är inte att alltid vara snygg, det viktigaste är att skrämma taxichafförer när man är på väg hem.

Saker jag lärde mig på vägen

Jag har lärt äntligen lärt mig beema mig själv. Det är mycket enkelt, man bara somnar på bussen och nästa gång man öppnar ögonen åker man över vattnet där Stockholms höghusljus speglar sig. Jag kommer aldrig vänja mig vid att åka in i Stockholm när jag har varit borta. Jag vill inte vänja mig för det är alltid så vådligt vackert.

Fyra dagar i Norrköping och jag har hunnit med väldigt mycket, träffa alla jag ville träffa, rida en sväng bland höstlöven, gå på Halloweenfest och bada badkar hemma hos mamma. Den här helgen har väldigt många gamla saker varit närvarande. På gott och på ont. Visst lär man sig hantera alltings förgänglighet till sist. Visst lär man sig att de som alltid trampar på folk aldrig hittar skäl att handla annorlunda. Till sist är jag glad för alla jag har. Det har jag ändå haft vett nog att lära mig.

Tack för ikväll pappa

För nio år sen upplevde jag det värsta jag har varit med om. En mardröm utsträckt på ungefär ett och halvt år. Jag har nog aldrig riktigt läkt ordentligt efter det där. Det är lite som att delarna växte ihop helt fel efteråt och jag förstår att man naturligtvis aldrig blir densamma igen efter ett sådant haveri. Det vore ju helt jävla wacko om man gick opåverkad, oförändrad den typen av händelser. Den här kvällen har jag tillbringat i telefon med min far, ett telefonsamtal på fem episoder och jag min lyckliga jävel fick chansen och den stora äran att återuppleva ångesten från de där mardrömsåren. Han gör som han alltid har gjort, för varför skulle han förändras?

Good to know

Om man kollar lite såhär i backen om man ser någon som man inte vill se så syns man inte. Åtminstone nästan inte. Och det är ju bra för då kanske inte den du inte vill se - ser dig. Detta beteende är nära besläktat med att se film genom fingrarna och leka kurragömma enbart genom att blunda.

Sen

Jag har kommit på varför sen är så satans svårt att föreställa sig. Det är dels för att nuet är nog för vem som helst och dels för att man inte har en jävla aning om ens sen finns. Ändå åberopar jag sen jämt. Jag gör saker sen, vi tar diskussionen sen, jag följer den där malande rösten i huvudet/magen/hjärtat sen. Det är inte så noga för nu är nu och framtiden är ju bara en diffus massa att stoppa saker på lager i.
Signe var här, vi lagade en mustig gryta och botade lite söndagsångest. Hon höll en bland annat monolog om män och kablar. Män är tydligen himla bra på att gömma sladdar, själv har jag stora kabelnystan på golvet och jag sa förstås att jag ska köpa bättre förlängningssladdar snart. Jag sa nog imorn, men jag menade naturligtvis sen.

Och nog är det lite tryggt att aldrig riktigt veta om sen verkligen finns.

Vitlöksinfernot och det som aldrig händer mig

Igår kom min kusin och hennes sambo på besök hela vägen från Hässleholm. Vi åt en vitlöksstinn middag på Bröderna Olssons och som den tvåbarnsmor min kusin är, var hon väldigt nöjd att för en gång skull slippa mata någon. Artig som jag är erbjöd jag henne naturligtvis att mata mig. Som pricken över i köpte skåningarna in vitlökskonjak efter maten. Det var inte helt delikat (UÄAKKK) men förmodligen ett fantastiskt bra sätt att hålla bacillerna borta. Det roligaste med vitlök är när man tror att man inte stinker och sen byter miljö och inser att man stinker så infernaliskt mycket att man skulle kunna få någon att svimma av ens andedräkt. Kusinen och sambon hade lyckats köpa likadana fleecetröjor, och jag konstaterade att det där med största sannolikhet aldrig kommer hända mig. För att en man ska ha likadana kläder som mig krävs det nog nämligen att personen i fråga är transa och dessutom har min smak på klänningar. Och sannolikheten för att det ska ske kan ni ju räkna ut själva.

Jag borde ringa lite oftare

Min mormor minns dagen jag föddes, själv minns jag inget, men hon pratar ofta om den där tisdagen. Historien ändrar sig lite beroende på vad mormor minns för dagen, men hur det än är så kommer den alltid på tal. Jag nämner aldrig att jag fasar inför den dag då jag kommer vara den som måste komma ihåg en dag hon inte själv aldrig kommer minnas. Mormor skickar mig ett par kort i veckan och jag känner mig usel som aldrig skriver brev till henne. Jag är så rädd att hon ska dö och det kan jag ju ge mig fan på att hon kommer göra.

Dricka folköl och byta låt var femte sekund

Ja, ibland är det man allt man tror man behöver, men jag har ingen folköl, bara väldigt många sekunder. Så jag byter låt ganska ofta och försöker komma på vem det nu var jag inte gillade sist jag sa att jag inte gillade någon. Strax kommer sömnen med alla samtal som jag för i hemlighet även för mig själv. Tur att jag har överlistat mig, trots att de här inspelningarna stundtals är mycket creepy.

Och sen kom jag på att jag saknar laxligan som fan.

Lite Sällskap

Filip och Fredrik har gjort det igen, deras "Lite Sällskap" är tveklöst den härligaste och roligaste dejtingserie som jag någonsin sett. Här finns inte så många trånade våp, smygkåta bönder och ett litet plus är ingen behöver dejta någon i mörker. Fast det är inte detta som gör den här serien så fantastisk, det som bankar till hjärtat är att de låter allt hända, precis vad som helst. Det är skönt att deltagarna skickar hem alla sina friare och istället startar föreningar mot porr, eller skickar hem alla sina karlar för att de har träffat någon annan, kanske rentav den rätta. Jag tycker om att produktionen tillåter allt och tvingar sig till att anpassa sig efter sina deltagare. Jag har funderat en del på Alex Schulmans krönika om lappen på Paradise Hotel som uppmande personalen att prata tyst för inte störa realityn. Jag tycker inte Filip och Fredrik stör inte verkligheten, de låter den hållas och utvecklas åt det håll den vill. Så funkar livet och därför älskar jag "Lite Sällskap". Det gör mig ont att sista avsnittet går redan på måndag.

Och till den som nu vill knäppa mig på näsan och tala om att serien är klippt och vinklat hejvilt, så vet jag redan det. Men med hjärta kommer man ganska långt och störst av allt är kärleken. Sägs det.

Dravel i sömnen

Ända sen jag var liten har jag pratat i sömnen, min mun verkar liksom inte nöja sig med att snacka dagtid. Nu har jag råkat hitta en app som spelar in det sägs under natten och äntligen ska jag få svar på något jag alltid undrat - nämligen exakt vad det är jag pratar om på nätterna. Jag har funderat på detta i säkert 20 år och jag är mycket exalterad inför att äntligen få veta. Den kommande veckan tänker jag därför spela in alla nätter. Säkert hysteriskt onödigt, men ändå roligt. I natt pratade jag hursomhelst om pappa.

Idag bjussade Åberg på middag och samtal. Hon öppnade dörren på ett sätt som fick mig att misstänka att hon väntade någon annan. Postkodsmiljonärsutdelarna eller så. Och jag hade ju inte ens ett litet päron med mig, men väl kameran i högsta hugg. Klick!

Tiden på 26 kvadrat

Det tydligaste tecknet på att tiden går och att dagarna växlar är att mina p-pillerkartor tar slut ibland. Det är där framför badrumsspegeln jag upptäcker att det redan är fredag fast att jag hela tiden egentligen trott det är onsdag. Jag äger ingen almanacka, alla viktiga datum minns jag ändå och förutom klockan i mobilen äger jag inte speciellt mycket tid. Den har jag hösten till ära sålt ut till ett multinationellt företag och jag vet ändå inte hur mycket tid man egentligen behöver. Det tydligaste tecknet på att tiden går och att dagarna växlar är att jag vaknar åt fel håll 04.53 ganska regelbundet och alltid tänker att det är dåligt för ryggen att mitt fönster drar så förbannat för att sen somna om några timmar till i min för evigt knarrande säng. Déjà vu, men än så länge är det ljust när jag vaknar. Jag har tagit ganska så många djupa andetag, gråtit i duschen och skrikit åt tiden 'Do your thing'. Det verkar den ha gjort för i badrumsskåpet har ännu ett kvartal passerat och om jag inte funderat så mycket på brödtext och saker på kamerornas näthinnor så kanske även jag hade märkt det.

Du och jag Håkan.

Lyssnar på Håkans nya skiva och som vanligt hittar han orden jag själv skulle vilja ha. Det har gått 10 år med Håkan nu, det är nästan halva mitt liv. 10 år är en lång tid och då är det väl inte så himla konstigt att han påminner om både sjukt underbara stunder och saker som har gjort outhärdligt ont. Jag får precis som vanligt en klump i magen av Håkan. Det är nog allt fint och allt trasigt som trasslat ihop sig och lagt sig som en sovande björn i bröstkorgen.

Såhär sjunger Håkan den här gången:
Man måste genom skam
Man måste genom dimman
Man måste dö några gånger innan man kan leva

Att klättra eventstege

Idag har varit en sån där dag med en öken i munhålan och en hackspett i huvudet, det blev visst lite blött igår. Vi var ju nämligen på Avenue 46:s releaseevent. Avenue 46 är som jag har fattat det sorts New Yorkspecialiserad resebyrå. Det var en rolig tillställning med ett litet stänk av kanske ett lite mer sotigt sex and the city och samtidigt väldigt långt bort från de skitiga rockklubbar jag föreställer mig. Tyvärr fick festen lite konkurrens från en stege inne på toan. En stege som ledde till en liten lucka som i sin tur var en nödutgång. Vi blev ju förstås helt tagna av det där, menar de seriöst att om de börjar brinna ska man vara nykter nog att springa in på toan, välja rätt bås och sen klättra ut på via stegen? Hur högt skattar de fulla människors intelligens? Hursomhelst var vi såklart tvungna att klättra lite på den stegen. Därimellan spånade vi på hur vi skulle kunna få ölspons, måste säga att vi har en del asbra idéer. Sen drog vi till Obaren och fick se en sällan skådat pinsam danstillställning, en tjej och en kille som enligt sig själva var discokungar och en fyllgubbe som hängde på så gott han kunde.

Carro hade tårta. Det hade inte jag.

Sömnklubbshumbug

Jaha. Nähä. Man får inte vara mörkrädd om man vill vara smal alltså. Den här sömnklubben roar mig mycket med rubriker som "Väckarklockans larm kan göra dig deprimerad". Vilken tur att någon forskade lite i det, resultaten känns otroligt revolutionerande. Jag däremot blir inte ett dugg nedstämd av min väckarklocka eftersom jag är fullständigt övertygad om att den alltid ringer på skämt. Därmed drämmer jag glatt till snooze och somnar om.

FAQ

Näst efter kanske frågor i stil med "Hur är läget?" finns det en fråga folk frågar mig otroligt frekvent, den lyder "Jobbar du här?".
Jag kan inte låta bli att undra varför i hela friden folk jämt frågar det, man kan ju få för sig att kanske namnskylten skvallrar om hur landet ligger, men icke. Skylten är uppenbarligen inte informativ nog. Jag börjar misstänka att folk möjligen misstar mig för att vara en tröjvikningsfetischist. Synd för mig att jag inte är det, för i så fall skulle jag befinna mig i himlen ganska ofta.


Imorn ska jag och Carro på ett spännande event på Berns och vi propsar på att bära tårta*, för det gör vi alldeles för sällan och då måste man helt enkelt ta tillfället i akt.


* En klänning som man ser smarrig ut i. Tårtor har alltid puffig fluffkjol.

Yougurt, tankar och döden

Signe och jag tog en fika efter jobbet. Jag åt frukostyougurt, cafékillen sa att de inte hade några regler för när man får äta frukost och inte, inte ens om klockan är över åtta på kvällen. Sånt gillar jag. Öppensinnade personer. Och yougurt med bär. Dagens samtal med Signe kom att handla om saker man överlever. Det sjukaste av allt är att jag har överlevt allt jag hittills har varit med om, även när jag själv inte trott att det ska vara möjligt. I slutändan dör man ju faktiskt fruktansvärt sällan. En ganska upplyftande tanke.

Igår var jag till exempel inte helt säker på att jag skulle lyckas ta mig hem i rusningstrafiken tillsammans med min nyinköpta TV som levererades i en låda i samma storlek som jag själv utan att bli nackad. Men se, jag överlevde även det. Hallelujha!

Daydreaming

Den här låten är så bra att jag nästan inte vet var jag ska ta vägen eller ens skriva om den. Istället bjuder jag på en av mina dagdrömmar. Den går bara ut på att nästa gång jag blundar och sen öppnar ögonen igen så vet jag precis vill och när jag ser mig omkring blommar åter syrenerna.

Förbehållslös kärlek

Eller hur man blir älskad av sin bror.

Jag: Gabbe, nu har jag köpt en TV!
Gabbe: Jaha? Vad bra.
Jag: Tror du jag behöver använda den här lilla grunkan som de skickade med? Vänta, jag ska läsa högt för dig ur bruksanvisningen.
Gabbe: Suck.


Man nästan hörde på 16 mils avstånd hur till sig han blev, om han kunde hade han säkert hjulat, för det kunde ju blivit en riktig all nighter den här TV-installationen. Men jag har faktiskt monterat en TV-fot och ställt in kanalerna helt själv och Gabbe fick aldrig ens chansen säga sin favoritkommentar "Har du provat att trycka på on?". Sådetså.

Lördag på vårt vis

Apan(min lillasyster Matilda) och Tessan lämnade Norpan för att kolla vad som sker om lördagarna i huvudstaden. Jag tog dem under mina vingar och gav dem lite av mitt Stockholm. Sen kom frugan och hjälpte till. En helt tradiotionell Debbankväll blev det således med ljug, dans och kärlek. Johanna ljög om att jag jobbar som clown och Matilda kallar mig konstant jävla pajas. När jag och Johanna på min lilla efterfest sedan gjorde en fantastisk tolkning av Baloo och Mogli stod det ganska klart för mig att apan eventuellt har en poäng. Nu ångrar jag bittert att jag lät småflickorna åka tillbaka till Östergötland, jag saknar dem redan.

Bästa sällskapet; Apan, Tessan, Frugan.
Jag och Frugan. (Nej, Pappa, fortfarande hetro).
Jag och Matilda får sällan kommentaren "Gud vad lika ni är. Ni måste vara syskon!" Undrar varför.

Tvätta bland tanter

Idag blev stora tvättdagen. För första gången någonsin får jag hänga i en tvätthall, jag är alltså inte van att tvätta tillsammans med andra människor. Jag brukar inte bry mig så mycket om vare sig tvättråd eller att färgsortera, det mesta jag äger är ändå svart. Nu hade jag den goda smaken att blanda ljusa och mörka underkläder, jag kände att tanternas blickar i ryggen, de tyckte nog att jag var en förtappad själ. Jag gick därifrån och skämdes under min alldeles för långa lugg, men jag får leva med skammen, för så jävla kul är det ju inte att tvätta att jag bokar på två extra timmar bara för att göra tanterna nöjda. Det roligaste av allt är att jag hade MVG i hemkunskap hela högstadiet. Tanterna skulle bara veta att jag nästan aldrig stryker. HA.

Tillägg: en stund senare i tvättstugan lovade en tant att vakta min tvätt om jag var rädd att den skulle bli snodd. Hon skulle ändå mangla alla sina lakan. Jag sa tack och stoppade mina sängkläder i tumlaren. Jag har nog aldrig känt mig så ofostrad och sunkig som just då.

Bloggosfären

Jag måste bara påtala att jag älskar folk som säger bloggosfären utan minsta tillstymmelse till ironi. Är det ens möjligt? Och i så fall hur är det möjligt att säga något som låter så roligt på vilken som dialekt som helst helt utan sarkasmer? Jag förstår inte. Personligen kan jag inte ta ordet i munnen utan att börja fnissa lite. Det är väl mitt undermedvetna som spökar och under tiden fortsätter jag glatt att ironisera över andra.

Tips: Testa att säga bloggosfären lite på Ernst Hugo Järegårds vis. Eller Peter Jihdes. Eller pistvakternas. Eller Pontiacs. Möjligheterna är oändliga.

Saker man inte säger till barn

Ylva hade varit barnvakt och barnet hon vaktade hade frågat om varför inte Ylva har någon kille. En sån där lätt fråga svara på. Särskilt eftersom man bör svara något som inte traumatiserar ungen för livet. Ylva och jag skrattade och hittade på några varianter - såhär svarade i alla fall inte Ylva.
- Jomen lilla vän, bara för att man själv är dödskär i någon är det inte säkert att den är det - eller fortsätter vara det tillbaka. När det kraschar känns det lite som att någon eldar upp dina inälvor inifrån, men det brukar gå över efter ett tag. Gråter det gör man tills tårarna är slut och samtidigt funderar man på vad som gick så fel. I kombination med det här brukar man antingen isolera sig eller konstant umgås med sina vänner. Ibland dricker man ganska mycket sprit och det kan hända att man går på krogen väldigt ofta. Det hjälper såklart inte, men det är roligare än att vara hemma. Sen går tiden och allt blir lugnt , men då kanske du har blivit lite rädd för sådana som skulle kanske kunna få dig att känna sådär stora starka saker. Du kanske helt enkelt inte varken vågar eller vill utsätta dig för att brinna upp på insidan igen. Sådär lilla vän, där har vi några skäl till att varför jag inte har någon kille.

Istället svarade Ylva,
-Jag har kanske inte riktigt hittat någon jag trivs med.

Jag älskar inte hösten

Till alla er som älskar hösten vill jag säga grattis - den blir säkert väldigt lång, men kom inte och berätta för mig hur härliga de gula löven är eller hur mysigt det är att tända ljus i tid och otid. Jag tycker löv gör sig bäst alldeles ljusgröna på träd i maj och vad är stearinljus mot solvärme i ansiktet på busshållplatsen? Ni som griper efter det sista halmstråt och tror att varma höstkläder är ett trumfkort kan aldrig ha gått hem en sommarnatt i bara klänning och kofta. Älska ni hösten om ni vill, men jag gör det inte. Jag kan inte. Vetskapen om att varje dag blir lite kortare, att mörkret snart är en svart grotta som vi ska leva och stå ut i månader innan ljuset kommer tillbaka och till sist känslan av att läcka energi, allt det tynger ner mig. Nu är det höst på riktigt och jag vill fly November.

Utklassad av Alvar

Ibland känner man ju verkligen sig som en medelmåtta. Ibland gäller det klädval, ibland gäller det helt andra saker, igår blev jag helt och totalt utklassad av Alvar på hans namngivningskalas. Han var uppklädd i sjömansdräkt och toppade det med världens bästa kalashumör. Min stora tröst är att jag iallafall inte slickar på mjukishundar. Alvar-Malin 12-1.

Oturstrosorna

Imorn tänker jag ha på mig mina oturstrosor, ja, jag har ett par sådana. Av förståeliga skäl undviker jag oftast dem, eftersom allt möjligt hemskt tenderar att trilla över mig när oturstrosorna är på. Men jag tänker utmana ödet lite imorn och mer otur än att börja jobba klockan 8 en jävla lördag går det nog faktiskt inte att ha. I alla fall inte om man är världens minst morgonpigga människa.


Risken att försova mig ökade nog just med kanske sisådär 220 %. Hoppla. Jinxat och klart.

Dressman och den totala förvirringen

Ok. Jag jobbar för ett konkurrerande företag. MEN. Snälla, snälla ni som gör Dressmanreklamerna - vad fan går ni på? I den senaste reklamfilmen snackar speakerrösten om fleecetröjor och kallar det för hela familjens favorit. Hur många familjer består av bara pappor i tre-dagars skäggstubb och bastinibyxor undrar jag då i mitt stilla sinne? Så vitt jag vet säljer nämligen Dressman bara herrkläder. Fast det är väl bara att plocka på sig fyra, fem fleecetröjor i lite olika storlekar, diskreta färger och positivt tänka att det är bra att treåringen får något att växa i.

Vinnarskalle

Som bekant är ju jag och mina vänner väldigt förtjusta i programmet "Halv åtta hos mig". I veckan ska vi därför göra vår egen version av det. Jag är först ut och jag börjar undra vad jag gett mig in på, som ni kanske vet har jag inga som helst matvanor, jag vet knappt om jag förmår att laga något annat än ägg. Men nu är det tävling och jag har en vision. Nu jävlar. Har tänkt ut allt (nåja) utom efterrätten, förslag på det belönas med guldstjärna och puss på kinden.

I ögonvrån

Jag grävde en grop för att stoppa allt som var (kvar) i. Ett berg av jord skyfflade jag över och krönte högen med en inskription till ära åt allt som lever i periferin. Själv undrar jag var gränsen för den går och när själva försvinnandet börjar. När vi vänder huvudet frivilligt? Först då?

Anttila och livet före döden

Riktigt hur det ser ut i huvudet på den här mannen vill jag inte tänka på. I ena stunden skriver han poppärlor med texter att dö för, andra gånger är det så smutsigt (roligt tycker jag) att till och med P3 censurerar. Duetten Magdalena (livet före döden) är lika oväntad som den är tänkvärd och fin. Det bästa med Anttila är att han är helt musikalisk oberäknelig.

Visst händer det jag tänker på dig ibland.

Överklagande av val.

Vilket härj, jag förstår upprördheten, men jag är mer inne på att rösta om hela valet? Det blev ju inte ett så tillfredställande resultat, ja, ni vet ju redan vad jag tycker om till exempel rasister i riksdagen.
Jag skulle också vilja överklaga alla resultat av val som påverkat mig på sätt jag inte alls önskat. Men det får man väldigt sällan, för att inte säga aldrig. Undrar om FP får sin vilja igenom? Det skulle förvåna mig föga om så blir fallet.

Ikea med Åberg

Idag har jag och Malin (ni vet hon med kukoturen) varit på IKEA. Det var mycket trevlig eftermiddag kryddad med samtal som skulle kunna få vem som helsts trumhinnor att krulla sig. Förrutom att Malin fick äta köttbullar och kolla fula köksstolar, fick jag också tag på mitt hett efterlängtade draperi och nu känns det som att jag har ett sovrum. Inte att förakta folks. Inte alls. Dessutom tvingade Malin mig att köpa en krukväxt - den första på mycket länge och förmodligen kommer den gå en helvetisk död till mötes likt alla tidigare krukväxter i mitt liv. R.I.P i förskott.
Såhär skirt och romantiskt är det hemma hos mig nudårå.

Tidsbesparande åtgärder

20 minuter innan jag ska gå till bussen (om det gäller en vanlig jobbmorgon vill säga) ringer min väckarklocka. För att verkligen få sova in i det sista har jag skaffat mig en del väldigt tidsbesparande rutiner för att liksom kunna snabbspola genom morgonbestyren. Såhär funkar det: först snoozar jag fem minuter för det känns så himla lyxigt. På väg in i badrummet sätter jag igång vattenkokaren som kokar te åt mig under tiden jag tvättar och parfymerar mig. Frukost äter jag medan jag klär på mig. Sen borstar jag tänderna, lyssnar på Ekot och därefter är det fötterna i pjuxen och iväg. Medan jag väntar på att hissen ska röra sig genom hisschaktet låser jag dörren. Skulle något gå fel i detta tajta schema missar jag förmodligen bussen. Sminkar mig, det gör jag på tunnelbanan och dör jag inte i förtid så är det rema rama undret.

Vad gör alla som tycker det är en härlig start på dagen att dricka kaffe i flera timmar innan de ska iväg egentligen? Det funderar jag ofta på.

Puh

En liten grej bara, jag hoppas vuxna män som citerar Nalle Puh förstår att de ber om hånade. I annat fall kommer de bli förvånade var gång det händer och tro mig - det kommer hända ofta.

Något djupt inne i mig vill bara sucka och slita av mig allt hår. Jag är så jävla arg och irriterad.

Bajsbrunt i riksdagen. Fyfan.

Jag lever ett bra liv. Jag klarar mig fint på de pengar jag tjänar. Jag är ung, frisk, arbetsför och fast anställd (just nu, allt det kan naturligtvis snabbt ändras). För min del skulle det kanske inte spela så stor roll vem som vinner valet, men jag tycker inte att man kan resonera så. Inte alls. Jag tycker inte man kan resonera "Jag" när vi faktiskt delar samhälle, miljö och framtid. Jag tycker egentligen inte att några som helst resonemang kring vi och dem håller, men jag skäms över er som gör skillnad på människor och som tror att det bästa folk vet är att ge upp allt de har; utbildning, släkt, språk för att komma till fantastiska Sverige för att leva på bidrag i miljonprogramsområden. Jag skäms över er som har släppt in ett främlingsfientligt parti in vår riksdag. Fyfan.

Det här är min röst och den enda glädjen med den här valdagen är att Miljöpartiet gör sitt bästa val någonsin.

Människohandel

Zigenarguld och skärp mot stjärtar. Vänner mot vänner. Inga konstigheter. Förutom när vännerna inte vill vara bytesvaror- då blir det jääättekonstigt. Jag lovar. Vilken märklig kväll, jag skrattar ihjäl mig och kom hem 05.58.

Arcade är mitt orakel

'Cause on the surface the city lights shine
They're calling at me, come and find your kind

Dagens ord

Min vän Malin har uppfunnit ett nytt ord. Kukotur. Om det stod med i SAOL skulle beskrivningen vara ungefär såhär:

Kukotur. adv. Att av outgrundliga orsaker inte bli beviljad komplett köttsligt umgänge under pågående redan intima aktiviteter flertalet gånger.

Om Malin själv skulle beskriva det kanske det skulle bli lite mer såhär: "Vafan Järnkalsongen släppte inte till den här gången heller!". När detta sker har man alltså kukotur.


Imorn tänkte jag diskutera ordklassen substantiv. Och om jag hade varit från Göteborg hade jag kanske valt att skriva om satsdelar istället (men nu är jag ju inte från Götet och dessutom läser min mamma här ibland).

Afternoon tea med ett spöke

Jag börjar misstänka att Wilda är ett spöke, helt jävla omöjlig att få med på bild är hon. Det är synd och skam. Hon är nämligen ett mycket tjusigt fruntimmer. Kvällssolen i Hornstull var också fin, kanelbullarna på Copacabana var stora som höghus och jag hade mina vuxenskor på mig. Bra afton med andra ord.

The Late Call

Självklart slår mitt hjärta dubbelslag av den här lilla strandutflykten. En modern kammarorkester med minipiano och stråkar värdiga Belle and Sebastian. Det här är höstens finaste hittills.

Just a series of blurs

Lika suddig som den här bilden är. Lika suddig är jag i huvudet. Lika suddig känner jag mig. Hur suddig jag egentligen är har jag inte någon som helst aning om, men det är verkligen ingen fara. Bara ett ganska märkligt sätt att vara.

Sömnlös in Solberga

Det här med sovandet eller snarare bristen på sovandet är ett jävla gissel. Jag vill kunna lägga mig ner och bara somna utan att stoppa i mig kemiska substanser som gör min kropp tung i stunden och min hjärna grötig dagen efter. Det är ironiskt nog väldigt tröttsamt att inte kunna somna av sig själv och just nu förstår jag faktiskt inte ens själv varför jag inte sover. Nästan ingen oro, inte så mycket grubbel och ändå är jag den mest sömnstörda människa jag känner. Jag kommer liksom bara inte till ro. Mina tankar svävar omkring och blir mönster i taket medan timmarna går. Hulken ringde imorse och hade en finfin lösning på problemet. Hon tyckte jag kunde flytta hem till henne och vara vaken med min gudson Diesel på nätterna. Han sover nämligen inte heller. Tack kära Hulken, jag ska naturligtvis överväga förslaget.

Jag har shotgun och du kör

En gång i tiden för hundra år sen, våren 2003 för att vara lite mer exakt lärde jag känna en kille som hette Gunnar. Vi pratade i telefon med varandra på nätterna. Jag längtade jämt efter de där samtalen och jag smög med mig pappas hemtelefon in på mitt rum, sen låg jag där i mitt lilla eskimåbo och bara pratade. De där samtalen blev början på en ganska speciell vänskap. En vänskap av Norrköping, bilåkning mittinatten och genom försommarkvällarnas Östergötland. En vänskap av världens bästa blandband, poppiga blandskivor, fönsterputsning och fikor på Världens bar. Livet fortsatte, åren gick. Jag och Gunnar var fortfarande vänner, fortsatte prata i telefon. Ända tills för några år sen då han gled iväg bort. Nu har det gått flera år sen jag hörde ifrån honom, sist ringde han berättade att han hade blivit pappa. Jag minns det där samtalet, det var på kvällen, jag minns chocken och jag minns hur glad jag blev för hans skull. Efter det åt Enköping, Västerås eller världen upp honom och jag undrar ju förstås var han har tagit vägen, hur hans liv är nu och varför han har valt att försvinna? Jag undrar om det är mitt fel att han gjorde det. När jag flyttade in här i Solberga hittade jag en inramad tavla och säkert 15 blandband som alla är signerade Gunnar, då flöt allt det här flöt upp till ytan. Jag kan bara konstatera att jag saknar min vän rätt mycket ibland. Någonstans har jag väldigt svårt att hantera det där med att stoppa honom i facket för alla som försvann.

En sammansmältning i Bullbody

Igår fick jag finfrämmande från Kungsängen. En liten herre i bullbody, två fina vänner och dessutom dök frugan upp. Jomantackar. Lite mastodontfika på det och helgen var komplett. Det är lite märkligt när ens kompisar får barn, helt plötsligt (nåja, normalt sett tar det väl sådär nio månader) man sitter och håller en liten perfekt person som i själva verket är en sammansmältning av ens vänner. Jättemärkligt på en del vis. Jag längtar allra mest till när Alvar börjar prata, så att vi kan diskutera livet han och jag. Therese inflikade vänligt att det eventuellt kommer dröja ett tag innan det sker eftersom Alvar bara är fyra månader än så länge och så små barn pratar inte så mycket. Jag får helt enkelt tålmodigt vänta och fantisera om vilka bra samtal vi kommer ha såsmåningom. Kanske kommer Alvar se mig som en vis dam eller om jag har otur som en hysterisk kärring. Behöver väl kanske inte nämna att jag mest hoppas på det första.

Pest eller kolera och oönskad post

Innanför min dörr, på min väldigt exklusiva dörrmatta låg ännu ett brev från Sverige Demokraterna när jag kom hem idag. Det är tredje eller fjärde utskicket nu inför valet. Inget annat parti har skickat mig så mycket information. Information som jag i det här fallet gladeligen avstår. Jag vill egentligen inte ens behöva ta i kurvertet för att bära det till papperskorgen. Som att jag skulle behöva mer information om dem. Jag är nämligen ganska läskunnig och vet redan allt jag (inte) vill veta om deras partiprogram. Partier som tycker så obehagliga saker och gör så vidriga kampanjfilmer gör mig beklämd. Jag vill inte ha deras propaganda i min hall och jag skulle skämmas över att ha ett parti av deras kaliber i mitt lands riksdag, ditröstade i demokratins namn av människor omkring mig.

Det ska bli skönt när det här valet är över tycker jag. Då kommer jag sluta få oönskad post, Centern kommer sluta vilja prata lite med mig på stan och jag slipper fundera mer på pest eller kolera för den här gången.

This time tomorrow

Jag har gärna min tillvaro precis som den är ett litet tag, aldrig veta vad som händer i övermorgon och bara träffa asbra personer.
Det där med att leva i nuet går alldeles utmärkt - när nuet är uthärdligt alltså.

Att bli omtyckt - NOT

Jag började dagen med att springa genom trapphuset - sju våningar- i högklackat. Det ekade rätt fint och klockan var 7.15 och idag är det lördag. Hade någon annan gjort så hade jag personligen strypt den personen. Ingen ströp mig dock. Det gjorde att jag lätt kunde fortsätta min härliga morgon genom att förpesta bussen med rödlökslukt. Lukten berodde på en halv rödlök i en plastpåse som jag hade glömt att stänga och jajemensan, jag fick sitta för mig själv på tunnelbanan också. FTW.

I don't do romantics

Jag blir förvisso lite till mig av den töntiga formuleringen "romtantisk höstdejt", eftersom den är så Harlekinen att jag vill skratta ihjäl mig. Läskigt mycket rulla i lövhög i finaste tweedkappan med baskern på sniskan. Jag blir inte lite så glad över att upptäcka att inte endaste av mina bästa platser är med på listan. Att de inte är med har förmodligen en mycket enkel förklaring - jag förstår mig ju inte på och tycker inte om normal romantik. Jag tänker bannemig inte gå på en endaste romantisk höstdejt, vare sig på Djurgården eller någon annanstans. Istället kan jag kontemplera i lugn och ro på något ställe som troligen är totalt oromantiskt. Men kanske, kanske är det romantiskt nog för mig.

Lindansaren

Idag såg jag dokumentären om lindansaren Philipe Petit som lyckades spänna upp en lina att dansa på mellan Twin Towers. Jag blev helt sanslöst rörd av hans driv och passion. Inspirerad rentav. Vill man så kan man. Ungefär så. Och trillar man ner så gör man det medan man uppfyller sin dröm.

"Det var som att han gick på molnen"

Ett litet smakprov. Se det. Se hela dokumentären! Så vackert och galet roligt.

Grannar

Den här krönikan får mig att le, jag fick ju nämligen grannar på köpet när jag flyttade från Kärlekshotellet. Därmed har jag också ganska lätt att relatera till det som står om att man inte vill veta för mycket om dem, även om det fint nog blev så att krönikören fick veta ganska mycket i det här fallet. Förut hade jag förvisso roomiesar att förhålla mig till, men det är en sak att bo tillsammans med vänner och en helt annan att bara dela hiss, väggar och sopnedkast med främlingar. Och jag oroar mig ofta för att höra saker som jag verkligen inte vill höra från grannarna. Stundtals får jag också påminna mig själv om att mitt golv är någon annans tak och att de under mig förmodligen inte är så intresserade av vare sig världens bästa basgångar eller av att höra mig göra tio höga hopp.

Skuld och Lättnad

För att fatta mig kort, för att förklara knepiga saker enkelt; när jag tänker på saker som inte blev känner jag skuld och lättnad samtidigt. Det är lättnaden jag känner skuld över. För att jag är lättnad över saker som inte blev, men samtidigt en märklig skuld för att det inte blev. Hur det nu hade blivit. Tacksamheten är också konstig. Allting samtidigt.
Ni ska inte tro att guldet i Dubai lockar mig. Jag drömmer om människor som tvättar sig om mornarna vid Ganges. Distans. Långt borta. Fantiserar om normala nätter. Normal sömn. Inte 12 timmars urladdningar eller fem skeva timmar med drömmar som surrealistiska tavlor. Men att sova normalt är en rutin som jag aldrig lyckas skaffa mig. Min vinst tillika min förlust.
Sol. Tåg. Kryddor. Starka färger. Starka dofter. Det är så jag tänker mig det och kanske verkar det som att fly. Så är det inte. Jag har inget att fly ifrån. Jag vill vare sig fly eller glömma. Men jag glömmer ändå. Vissa delar av det är redan glömt. Borta. Så måste det få vara och jag låter det vara så. Välkomnar det delvis. Jag glömmer inte utan skuld, men definitivt inte heller utan lättnad. Det är sånt här jag tänker på ibland, men bara ibland.

Sexy Outfit

Ok, jag förstår att det här kan vara i sexigaste laget för en del. Ni som känner att det blir för mycket och att ni kanske kommer ligga vakna hela natten för att fantisera om mina läckra fötter får helt enkelt blunda. De här snygga fotgrunkorna fick jag ialla fall av farmor idag när vi testade shoppingen i Vällingby Centrum. Bara mjau, jag vet, men kanskekanske kommer mina stortås stora hobby - att vända sig inåt de andra tårna - att göra lite mindre ont nu. Jag tackar ödmjukast.

Eric - The Pancake man

Eric är världsmästare på pannkakor. Det är inte jag, om man säger så. Det brukar mest sluta med en liten grötig klump i botten av pannan och med att jag är jävligt sur, tror detta till stora delar har att göra med mitt något begränsade tålamod. Alltså låter jag de som har skills sköta pannkaksbakandet. Här försöker Eric flippa en för att stajla och jag lovar att spänningen var olidlig.

Deep Blue

Det är något med den här låten som får verkligheten att kännas jävligt verklig. Jag vet inte riktigt. Kanske är det ångesten som den river loss. Kanske är det den hårda, men lite uppruggade finishen. Eller så är det bara klinkklonkpianot som matchar mina steg. Arcade Fire i mitt hjärta. Jämt jämt jämt.

We watched the end of the century
Compressed on a tiny screen
A dead star collapsing and we could see
That something was ending
Are you through pretending
We saw its signs in the suburbs

Lyssna på högsta volym för bästa rus.

Bankbrädan

Den här fina prytteln fick jag av min bästa Johanna i födelsedagspresent. Nu behöver jag aldrig mer krossa flaskor i skogen (ja, det har faktiskt hänt och det var såklart asdumt med tanke på alla djur som bor där men jag hade inte en tanke på dem just då, förlåt). Nu kan jag istället banka tills grannarna ringer störningsjouren. Fast det är ju inte för att jag ska hantera min ilska och inre aggressioner bättre som jag har fått den, egentligen handlar det om något sorts internskämt sprunget ur finfina bokreferenser. Jag blir helt fnissig bara jag ser den, mest för att den gör mig så himla glad!

Moppen

Det här är inget jag berättar för att branda mig själv, det här är en liten historia om hur riktigt otroligt tråkig/osmart jag är ibland. Såhär var det, min farmor ringde och frågade vad jag önskar mig i inflyttningspresent. Och jag min jävla idiot svarar - en mopp. EN MOPP! Kan ni tänka er något tråkigare? Jag kunde ju ha önskat mig vad som helst! Fina gardiner (som jag varje dag tänker att jag borde skaffa) till exempel. Sen tog moppångesten överhanden och jag kände att jag behövde väga upp det, så jag slog på stort och önskade mig en vattenkokare också. Riktigt totalt tokcrazy urflippad önskning det med. Nu kan jag bara hoppas på att farmor kör en tråkbojkott och vägrar bruksföremål till hemmet till förmån för en bungy jump-utrustning för hopp från soffkanten eller något ditåt.

Barn vs. Vuxen

Ibland undrar jag varför det var så viktigt att bli vuxen att man började räkna sig som 19 redan samma dag som man fyllde 18. Sen blir man 20 och tycker att tiden går förbannat snabbt, samtidigt som man förskräckt inser att den aldrig kommer gå att stanna.

Mindre bra saker med att vara vuxen:
-Ingen lagar kvällsmat åt en och man måste själv handla käk för sina hårt ihopslitna pengar.
-Ingen annan kommer plocka bort kläderna ur soffan eller disken ur torkstället
-Ingen stoppar om en på kvällen och ingen läser gonattsagor.
-Man kan (eller man kan förstås, men jag personligen gör det ganska sällan i förhållande till hur ofta jag skulle vilja) inte lägga sig själv på golvet i mataffären och skrika om man är hungrig.
-Drömmer man mardrömmar måste man själv dammsuga bort alla monster under sängen.
-Att det tar sån tid att äntligen bli fem fingrar. Eller 20 år.


Det är ju tur att fördelarna väger upp nackdelarna, för jävlar vad många bra saker det finns med att vara vuxen:
-Man kan åka var man vill, göra vad man vill och inte åka hem förrän man själv tycker det dags och det är sällan någon ifrågasätter ens beslut att komma hem klockan 15.00 dagen efter man lämnade hemmet.
-Man kan äta ägg, knäckebröd eller gurka eller vad man vill varje dag i en månad-frukost,lunch,middag - bara för att det är gott eller för man faktiskt struntar i att laga mat.
-Man får köpa vilka skor man vill, skitsamma om de är praktiska, vattentäta eller varma (eller ehh jag fick ju faktiskt gummistövlar för en månad sen, så den här punkten är ganska svävande antar jag, men det är praktiskt med gummistövlar, det är det).
- Man kan vara inne i en vecka om man vill. Varför man nu skulle vilja det, men det är najs att själv bestämma över sitt behov av frisk luft.

Efter den här gedigna analysen verkar ju det bästa helt enkelt vara att få bestämma själv och det sämsta att inte bli omhändertagen 24/7.