Sen

Jag har kommit på varför sen är så satans svårt att föreställa sig. Det är dels för att nuet är nog för vem som helst och dels för att man inte har en jävla aning om ens sen finns. Ändå åberopar jag sen jämt. Jag gör saker sen, vi tar diskussionen sen, jag följer den där malande rösten i huvudet/magen/hjärtat sen. Det är inte så noga för nu är nu och framtiden är ju bara en diffus massa att stoppa saker på lager i.
Signe var här, vi lagade en mustig gryta och botade lite söndagsångest. Hon höll en bland annat monolog om män och kablar. Män är tydligen himla bra på att gömma sladdar, själv har jag stora kabelnystan på golvet och jag sa förstås att jag ska köpa bättre förlängningssladdar snart. Jag sa nog imorn, men jag menade naturligtvis sen.

Och nog är det lite tryggt att aldrig riktigt veta om sen verkligen finns.