Lucka 17: Ylva

Festinator, Sockerlaxen, Ylvette. Ylva har så fruktansvärt många namn. Vår vänskap började i Norrköping i sena tonåren. Vårt umgänge var minst sagt vilt i början, vi härjade runt och levde rövare. Grejen var att vi båda var lite tilltufsade av livet när vi möttes och jag tror vi liksom behövde varandra. Ibland behöver man någon som förstår utan att egentligen gegga i det. Och så var det.  Någonstans mellan alla knäppa nätter och sakerna som skavde fann vi varandra. Det vi gjorde allra mest var att lyssna på musik, köpa skivor, gå på spelningar, gå på klubb, lyssna på musik, prata, prata om musik, dansa, köpa fler skivor och åka på festival.  Ylva och jag är faktiskt också gifta. Det var en himla flådig ceremoni på Drottningatan under studentveckan, vi knäböjde på trottaren och en bekant sa tager du och vad vi svarade minns jag inte, men förmodligen något i stil med ”You know it, I name it” alternativt valfritt Håkan-citat. Vi har rest i Asien, vi har druckit öl i London, vi har skrikit oss hesa på Hultsfred och Emmaboda ett antal gånger. Vi har legat på midnattsgatorna och försökt oss på telepati. Det finns så väldigt många saker jag älskar med Ylva, och jag är så himla glad att hon ännu är min vän. En av mina stora sorger här i livet är att vi under senaste 8 åren nästan aldrig har lyckats bo i samma stad. Det gör Ylva till en av de där personerna som jag ständigt längtar efter. Längtar efter henne i kombo med mozzarellamackor, samtal och all världens indie. Till sist vill jag säga: ÄLSKLING, Jag lyssnar bara på dina skivor! 

Lucka 16: Matilda S

Wednesday, amish, döden. Ett litet mantra som dyker upp lite här och där. Någon kanske undrar vad det är? Det är faktiskt min och Matildas hittills ofödda (förlåt, jag ska fixa!) modeblogg. Det finns nog ingen som delar samma fascination för dystra, strama kläder som Matilda och jag gör. Wednesday Addams, amish, döden är helt enkelt våra stilikoner. Nu vet ni det. Matilda har funnits i mitt liv superlänge. Mestadels på avstånd, men då och då har våra vägar korsats via gemensamma vänner. På senare år har vi till slut funnit varandra och det är något jag väldigt glad över. Matilda är nämligen en himla smart och så klurigt rolig person, jag blir typ golvad varje gång vi umgås. Ibland är jag dock rädd för att prata ihjäl henne, men hon säger alltid bara saker i stil med ”fortsätt”. Jag har aldrig haft tråkigt med Matilda och det är alltid väldigt spännande att aldrig riktigt veta vilka vägar hennes tankar kommer ta. Hur hon egentligen tänkte när hon hade mage att flytta tillbaka till Uppsala, förstår jag däremot inte. Ibland tänker jag på en kubbturnering på något midsommarfirande som förvisso slutade med blodvite, men innan det handlade väldigt mycket om hur jag och Matilda hetsade vårt lag till vinst. Samtidigt som någon annan helig jävel propsade på att själva deltagandet skulle vara det viktiga. Pyttsan. Alla vet fattar väl vad som är det viktiga med att tävla? Just det - vinst. I efterhand fattar jag att det verkliga första priset var den där knäppa stunden med Matilda.

Matilda provar om ett ringbrynjeaktigt draperi kanske är en outfit för döden

Vi insåg tackolov att det var mer GoT i tid, innan vi slet ned det.

Lucka 15: My

Den här personen har jag levt tätt intill i många, många år. I början var jag rädd för henne för att jag tyckte hon var hård och barsk, men jag var också skraj för att jag kände mig ovärdig på något sätt, hon var så himla cool. Idag är hård, barsk och cool inga adjektiv jag skulle välja att använda för att beskriva My. Jag skulle snarare bara säga att det är en av de viktigaste personerna i mitt liv. Oavsett allt. My är liksom lite av varje, hon är både en sorts familj, min frugis och en av mina absolut närmsta. Kollar man igenom den här bloggen så inser man att den är fylld av texter om My och mig. Om ledsna dagar, om glada dagar - helt enkelt handlar de om det liv vi lever. Texter från tiden när jag bodde i Mys kök ett tag, via allt allmänt härj till hyllningar av låtsaslivets allra mest fantastiska stunder. Du må ha bisarra matvanor Darl, och det är ju en himla tur att vi faktiskt inte är vad vi äter. För du är inte havrebollar och snickersglass, du är renaste, finaste guld. En dyrgrip i skattkistan. Hursomhelst. Det jag vill säga är att jag inte kan eller vill tänka mig ett liv utan dig.

My fyllde 30, vi firade med skumpa. Vad annars?

Lucka 14: Farmor

En person som jag verkligen borde tacka för min kreativitet är min farmor. Hon har liksom alltid fått mig att tänka lite utanför den självklara boxen. Hon har aldrig direkt varit en lekkamrat, men hon har alltid tillhandahållit verktygen för lek. Allt i från en korg med sjalar via en trasmatta att göra koja av till våra storslagna pepparkakshusbyggen. Vi snackar alltså pepparkakshus med spetsgardiner och glas i fönstren. Inga konstigheter med det, men efterhand är det ju helt sjukt gulligt att anstränga sig så, för att göra ett något så tillfälligt helt perfekt. Hela grejen gjorde iallafall mig och mina syskon väldigt glada. Farmor är än idag den (trots att jag tydligen är vuxen och borde kunna läsa mig till svaren) ringer när jag behöver veta saker. Jag litar liksom helt enkelt mer på hennes visdom än på något som står i någon himla bok. Om någon vet huruvida något har jäst klart eller ej, hur man vet att kroppkakor har kokat klart och så vidare så är det ju faktiskt farmor. Jag är tacksam över alla svar min farmor tänkt ut åt mig. Ja, alla utom ett då kanske. När jag var liten var bland det värsta jag visste när farmor sa ”din vilja står i skogen och växer” när jag ville något. Till saken hör att jag var en fruktansvärt envis unge - jag ville alltid något. "Nej" var ju ett ganska stort nederlag under de premisserna om vi säger så. Ibland funderar jag om den där viljan fortfarande står kvar där i skogen och växer, för om den gör det lär den ju vara stor som en 900 år gammal ek vid det här laget. När jag tänker på all denna tid och oändliga mängd kärlek som min fina farmor genom åren strösslat över mig och mina syskon blir jag helt mjuk ända in i det allra mjukaste i mig. 

Farmor matchar outfitten med katten Ziggy Dolores. So stylish är hon.

Lucka 13: Marianne

Ni har förmodligen aldrig hört mig prata om Marianne, men om jag säger Hulken så ringer nog en hel liten arsenal av klockor i skallen på er. Den enkla förklaringen är ju förstås att Hulken är Marianne. Eller om det är vice versa. Skitsamma. Hulken må kanske framstå som stenhård, men det är inte hela sanningen. För hon har faktiskt ett hjärta av marshmallows. Men hon kör liksom sitt eget race, ingen trampar på Hulken och inte en jävel trampar på hennes nära. Då ryker huvudet. Punkt och slut. Jag älskar Hulkens raka puckar, det finns inget som någonsin är inlindat eller fluffat med, vare sig det gäller mjuka eller hårda saker. Jag antar att det kanske är det finska sättet att angripa tillvaron på, eller så är det bara Hulken som är sån. Hursomhelst är det väldigt skönt, för det gör saker så himla ärliga. Hulken har fiskat upp mig från livets botten ett antal gånger. Hämtat mig, låtit mig leka med hennes barn, lagat mat åt mig och sagt de sanningar jag behövt höra. Som den där gången dagen innan min gudson Diesel kom till världen. Hulken var som en mycket uttråkad, strandad val och det gick vågor på hennes tår för att hon hade så mycket vätska i dem. Mitt hjärta var av på mitten, men hon tvingade ändå ut mig på skogspromenad mitt i allt det där. Så där satt jag på ett stubbe i skogen och hulkade, riktigt fulgrät, medan Hulken traskade omkring över bergknallarna och försökte få sin förlossning att starta. Vi måste sett så roliga ut. Det tog en del tid för det där sargade hjärtat att läka, men den där eftermiddagen i skogen var ändå någon sorts start. Och vänskap är ett rätt så starkt bandage. Tack för det darling Hulken. 

Lucka 12: Johanna

Detta är en mina fyra fruar,  just vi gifte oss i HootchyKootchys Vegas på en massvigsel. Vi bytte läppstift och lovade varandra att vara vänner till livet skiljer oss åt. Det har det inte gjort tackolov (pch må det aldrig ske), även om vi ofta lever åtskilda på grund av livet och faktumet att Johanna ofta är ett troll på tomteland utanför Mora. Just det. Låt inga barn läsa detta, eftersom de tydligen kan få men för livet av denna vetskap.  Johanna är även den enda person som mig veterligen har varit rädd för mig. Ja, hon var faktiskt det, tro’t eller ej! Inte för att jag skulle vara elak, utan för att jag skulle vara för rolig. I själva verket är det jag som borde varit rädd för henne. Det så totalt hämningslösa guld. Herregud vad vi har lekt genom tiderna. Improvisationslekar, utmaningar och diverse vad har verkligen präglat vår vänskap. Som den där gången när vi slog vad om hur länge ett apotek hade öppet, Johanna kände det var rimligt att  satsa 18 tequila och en årslön… Det var ju en jävla tur att hon vann, om vi säger så. Jag är så himla imponerad av drivet Johanna har, hon ville bli skådis, blev skådis och jobbar hur mycket som helst för att uppnå sin dröm. Ett sorts positivt tunnelseende mot mål. Jag beundrar verkligen förmågan att följa sin övertygelse hela vägen. När jag ser henne på bio eller så vill jag bara vråla ”Allesammans! Det där är min fru och jag är svinmallig över henne”.

Meddelande till allmänheten

Imorn får ni öppna tre luckor på en gång (lugn i bussen Matilda och Lena) ! Livet kom emellan och jag ägnar helgen åt att baka kola och bjuda på middag! Men ni väntar ju på något riktigt göttigt så håll ut.

Lucka 11: Alex

Ni vet när man blir helt varm i hjärtat bara av att höra någon prata? När Alex vrålar ”Jag veeeeeeeeet!” så bubblar det liksom i mig. Varje gång. Och Alex pratar mycket. Och veeeeeeet mycket så det är ju inte så lite lyxigt det. Alex är en knäppskalle av allra bästa sort. S J Ö V I L D som hela havet stormar stundtals. Dricka öl med Alex är alltid ett extra festligt äventyr, det kan sluta lite hur som helst efter att ölkurvan har gått käpprätt utför efter tre bärs. Alex har nämligen ett minst sagt öppet sinne om man ska uttrycka det milt, vill man uttrycka det korrekt bör man mer gå på brutalt spontan. Med betoning på brutalt. En gång hjulade hon till exempel genom en bar på grund av ett vad om en tequila. En annan gång hade hon på sig jättestora, jättefula glasögon utan glas en hel förmiddag på jobbet på grund av ett annat vad. Hon har gått vilse i Sankt Anton, men som tur var är hon scout och kramade ett träd till hon blev räddad. Alex har också helt fantastiskt bra musiksmak (och filmsmak). När är en låt är fab kan jag säga ”Hur bra är inte den låten då?” och få tillbaka ett ”jag veeeeet!”. Så går det runt - och jag blir varm i hjärtat om och om igen.

Lucka 10: Matilda

Ett annat himla bra sätt att lära känna folk är att bli tillverkad i samma livmoder och sedan växa upp tillsammans, precis så är fallet när det gäller min eminenta lillasyster Matilda. Hon är knasig, varm och på en del sätt en av de mest fördomsfria människor jag känner. Hon har ett vidöppet hjärta på ett vis som verkligen långt ifrån alla har. En egenskap som jag hoppas att cynismen i världen aldrig lyckas ta ifrån henne. Jag känner inte heller någon som kan bootyshake:aa på samma sätt som hon. Matilda är liksom ett flöde och själv blir man mest ett gammeldags kylskåp i jämförelse. Det gör det både fantastiskt roligt och jävligt hemskt att dansa bredvid/med henne. Matilda lider dessutom av någon ovanlig variant av afasi som gör att hon blandar ihop exakt alla ordspråk hon tar i sin mun. Det gör det stundtals olidligt att umgås med henne, man riskerar att dö av skratt och en sällsam förundran.  På samma sätt som jag med Gabbe känner jag ju såklart precis samma sorts glädje och lyxighet att få dela uppfostran, historia, värderingar och humor med Matilda. Herregud, vad tråkigt mitt liv vore utan min gulliga lillasyster. Jag önskar dig allt fint som finns i hela världen. 

Lucka 9: Jimmy

Av alla historier om hur jag känner människorna i den här kärlekskalendern är nog detta min absoluta favorit. En gång i tiden fanns det ett nattöppet café i Norrköping, det hette Café Blue Night. Där hängde jag och Natta en hel del eftersom vi ännu var för unga att gå ut på krogen. Någon kväll där började vi skicka lappar till ett par popsnören som vi tyckte var gulliga. Det kan ha varit så att Natta skrev något perverst på denna lapp och sedan även bifogade sitt nummer. Ett nummer som dessa små popsnören flitigt började nyttja. Jimmy var den ena av dem (och Victor var den andra). På det sättet började alltså vår vänskap för cirka 12 år sedan.  Det har varit blivit 12 år av knäppa kvällar, roligheter, men också av djupaste allvar. Lite sådär som livet gärna blir och är om det får fortgå.  Jimmy har vuxit upp från den lilla 14-åriga poppojk han en gång var till, att bli en av de mest briljanta personer jag känner. Genomklok och urspårad, ja, precis sådär som jag vill ha mina vänner. Tanter älskar honom. Jag älskar honom. Ja, ni hör ju själva vilken skatt han är.  Om jag får som jag vill kommer Jimmy bli tvingad att agera toastmaster den dag jag får för mig att gå lös på tvåsamheten genom att lova saker för tid och evighet med en ring på fingret.

Till sist en öppen vädjan till allmänheten - snälla, kan någon ha en fet maskerad så att Jimmy och Matilda S får klä ut sig till Asterix och Obelix? Detta är alltså för även min skull eftersom jag kommer skratta mer än jag någonsin gjort av denna syn.

Jimmy matar en Unicorn med öl på en Slayerspelning. 

Lucka 8: Caroline

Första gången jag träffade Carol föll jag helt pladask för henne. Vi hade pratat i max fem minuter innan jag tänkte ”att här har jag en vän för livet om jag sköter mina kort rätt”. Och detta har hittills visat sig vara sanningen. Såklart att livssakerna kommer emellan ibland, men då finns vi ändå där någonstans mellan alla lager. Det är tryggt och fint. En väldigt härlig sak med Carol är att hon och jag hyser exakt varma kärlek för allt som är lurvigt, mjukt och gulligt. Katter, hundar, getter, kor - you name it, vi älskar dem alla. Fick vi bestämma skulle vi varje dag somna med sängen full av teacupmini-grisar, och kattungar. Innan Carols son Alfons föddes kom vi överens om att vi skulle göra vårt bästa för han skulle bli en djurälskare, och enligt vad jag har hört så tror jag att det projektet går rätt bra. Ett annat projekt vi lyckats väl med är det supersmarta paxsystemet. Hur vårt umgänge utan det hade sett ut är det ingen som vet. En sak vet jag dock, hade jag inte träffat dig hade mitt liv i Stockholm varit väldigt annorlunda, förmodligen väldigt mycket tråkigare. Utan dig skulle jag aldrig få bli både rädd och lycklig varje gång du visar skrämstanden. Dessutom älskar jag att du helt plötsligt ringer mig för att fråga om vem som helst kan ha läppstift och efter dagen det ständigt bär det, efter 36 år utan.
Också förlåt för att jag tappade dig in i TV-bänken när vi gjorde flygplanet 04.15 nånting på efterfesten till ditt 30-årskalas…

Just den här dagen hittade vi jätteroliga glasögon som ögonen blev totalt gigantiska i. Det var kult! 

Lucka 7: Farfar

Tänka sig att just jag fick så himla bra farfar. Världens bästa faktiskt. Han har gett mig så väldigt mycket trygghet och samtidigt galet många roliga stunder. Han har tålmodigt suttit och frusit när jag som liten var en smärre säl, och helt enkelt bara skulle hoppa 45 miljoner gånger till från bryggkanten. Denna ständiga totalvägran att komma upp ur diverse sjöar, trots russinfingrar och blå läppar. Story of my life. Farfar och jag har gått på cirkus, fixat med saker och senare i livet var det ofta farfar som hämtade mig från högstadiediscon mittinatten. Så himla snällt, egentligen. Dessa enorma mängder omtanke jag har fått, trots att jag i perioder har varit riktigt jävla skitjobbig. Sorry för det.   Alltid när jag tänker på min barndom utspelar sig många av mina tydligaste minnen på ”landet”, det vill säga Farmor och Farfars landställe. Det bästa som kunde hända var på den tiden att min familj åkte hem, men att jag fick stanna kvar, och detta var bannemig den totala lyxen. Det var så himla mysigt att vara där själv, få äta frukost på berget, sen spela svälta räv och kasta gris med farfar. Jag förstår idag inte hur han inte till slut fick spatt på att spela alla dessa partier svälta räv. Det är ju ett så fruktansvärt tråkigt kortspel, iallafall för vuxna. Men det säger ju liksom en del om vem min farfar är, hur mycket tålamod han har och vad han lätt gör för dem han bryr sig om. 

Farmor och farfar var lite skrattiga på farmors 80-årsdag.

Lucka 6: Camilla

Alltså, den här människan. Min så älskade, älskade coach. Från början var tanken att hon skulle coacha mig i crawl, men nuförtiden lär hon mig lite allt möjligt. Till exempel har vi tillsammans lärt oss (den hårda vägen) om vad man bör och framförallt inte bör prata jättehögt om i en bar när man är på semester i Kroatien. Att det tydligen är möjligt att det finns andra som pratar samma språk i närheten. Eventuellt är det små rara pensionärer som spelar uno och det ni pratar om kanske verkligen inte alls passar sig för allmänheten. Jag älskar att prata bort hela kvällar med den här personen och jag älskar våra ökända tantsemestrar. En riktig favorithobby i mitt liv är att ringa coachen för att prata igenom helgen och livets mysterier på söndagseftermiddagen, coachen är nämligen en mycket skicklig telefonpratare till skillnad från väldigt många andra. Och jag gillar det, väldigt mycket. Det finns få personer som vet så mycket helt bisarra saker om mig som Camilla. Och det finns nästan ingen som ger så raka tydliga svar och så pass kloka råd. Värdefullheten i det alltså. Varje gång vi lägger på luren tänker jag ”Fan, jag älskar dig så mycket”. 

Lucka 5: Astrid

Enligt Attraktionslagen är det viktigt att känna tacksamhet för det man har och det man får. Har man en Astrid i sitt liv så lovar jag dig att man är både glad och tacksam för det - ofta.  Inte för att jag vill att du ska någonsin ska behöva leva upp till något rykte, men LYLLO alla som får ta del av dig, din gränslösa, smarta humor och dina kloka tankar. Jag hoppas du fortsätter trilla ner som en guldklimp i huvudet på folk - jag hoppas de är värda, och kloka nog att fatta vad du är. Vad du faktiskt är gjord av. Menar alltså inte finsk sisu och kycklingkorv.  Vi två träffades på Medieskolan när vi skulle göra något projekt över klassgränserna. Jag var ganska sjövild på den tiden, Astrid var definitivt ganska ännu mer sjövild på den tiden så vi fann väl varandra där någonstans. Sen växte det. En gång i livet när mitt hjärta var fullständigt förintat till köttfärs fick jag världens finaste brev av Astrid. Tankarna i det drog sakta, men säkert upp mig från botten och jag är dig evigt tacksam, för denna lilla, men ack så stora gest. Gaffeln hänger på min bokhylla än idag, som en ständig påminnelse om vår vänskap och att något bättre är på väg de dagar livet känns motigt. Men det finns ett litet, litet moln på vår himmel, jag är nämligen jääävligt nervös inför den dagen du får för dig att köra utpressning mot mig. Finns det någon som sitter på ett nedrigt litet bildakriv från mindre smickrande tillfällen är det nämligen du.

Pöllister och Astrid. Vem som är förlängningen av vem vet ingen.

Lucka 4: Mormor

Min mormor är ju dessvärre död, men det betyder ju inte att hon inte fortfarande påverkar mig eller finns med mig på olika vis. Hon är fortfarande en viktig person i mitt liv och kommer alltid vara det. Faktum är att jag i krångliga situationer ofta frågar mig ”Vad skulle mormor göra?”, allra oftast rör de här sakerna hur jag ska bete mig för att vara en någorlunda bra människa. För det var nämligen hon. En sådan som med rätta bör kallas en god medmänniska. Hon var varit död i snart tre år, men jag tänker fortfarande på henne så gott som varje dag. Ett tillfälle från min barndom som jag minns extra tydligt är när mormor (och jag i släptåg förstås) skjutsade hem en rätt så alkoholsargad man från stan, när jag efteråt på barns vis frågade varför - svarade hon helt enkelt ”jag visste ju var han bodde”. Det var inte krångligare än så och jag köpte det svaret. Min mormor var ju självklart ingen ängel, hade hon varit det hade hon aldrig kunnat vara så härlig. Hon älskade bland annat att göra hyss, perversa skämt föll henne på läppen och ibland smygsöp hon hjortronlikör eller punch direkt från flaskan i kylen. Ganska ofta tänker jag att ett sätt att hedra hennes minne är att använda mig av det hon har lärt mig. Så jag försöker göra det (det ska erkännas att jag är sjukt dålig på korsord dock, en riktig skam för släkten faktiskt). Det händer att jag fortfarande hör henne skratta inuti mitt huvud, det gör mig lika glad varje gång och jag skrattar alltid tillbaka. Jag hoppas att detta aldrig upphör. Varje gång någon tycker vi är lika blir jag alldeles till mig, för mig är det nämligen världens finaste komplimang att ens vara i närheten av det som en gång var min fina mormor.  

En av de vackraste bilderna någonsin. Mormor på sin bröllopsdag.

Lucka 3: Natta

Eller låt oss kalla henne vid hennes rätta namn - Dj. Frankie, eller Frank, eller Franks eller Drakenstien. Vi har känt varandra sen slaget i Waterloo. Nej, det har vi inte, men väl sen första dagen i gymnasiet och eh…det är ju minst lika längesen. Under långa perioder bodde vi på den tiden i min pappas lägenhet i Målgränd och levde på slaskpasta och varma mackor. Vi var uppe hela nätterna och kollade Kvinnofängelset och SPUNG. Satt framför ZTV för att få se diverse heta basistmän flimra förbi. Innan vi gick och la oss passade vi ibland på att skrämma skiten ur tidningsbudet genom att säga hej i brevinkastet precis när hen släppte ner tidningen. Musik var väldigt mycket vår gemensamma drivkraft på den här tiden och vare sig Hultsfred eller Emmaboda gick säkra från oss och vår bandspelare ”Di Schnider”. Aldrig ska jag glömma dansbandsblandbandet som Natta tillverkade, eller när vi bjöd folk på "chips" gjorda av knäckebröd. Vi har levt sida vid sida från att vi var otroligt alternativa, häftiga tonåringar som fikade upp alla våra pengar på Världens Bar till vi växte upp och blev de lagom omogna, men relativt vuxna människor vi är nu. En av mina bästa grejer ever med att umgås med Frankie är att skratta till jag får kramp eller diskutera hur vår framtida emigration från detta vinterland ska genomföras. Alltså, när ska vi ge upp det här? Vinter passar oss ju inte! En annan mycket gullig grej med Frank är hur hon alltid beter sig som en finsk matmor med siktet inställt på att mata en väldigt, väldigt mätt när man är på besök. Knäckemackor med ost och gurka och godis + kakor är vanligen den lilla menyn och sen undrar hon om man är säker på att man inte vill ha något mer, sådär en eller fem gånger. Det bor mycket kärlek i det där tycker jag. Frankie är en av de absolut roligaste och mest klarsynta personer jag någonsin träffat. Skarp är en mycket passande beskrivning. Om jag hade råd skulle jag ge dig alla gulliga hundar i världen darling Franks.  

Och bilden har jag helt enkelt snott för att jag älskar den.

Lucka 2: Alicia

Denna fantastiska kvinna lärde jag känna för ungefär ett år sen. Ni vet när man träffar en person och de med tiden sakta, sakta vecklar ut sig som en blomma och helt plötsligt vrålar hjärnan ”IT’S A KEEPER!”. Precis så gick det till, och idag räknar jag Alicia - Ali P som jag föredrar att kalla henne - till en person i min närmsta krets. Idag kan jag inte ens föreställa mig en tillvaro utan hennes knäppa SMS som trillar ner vilken tid som helst på dygnet. Kan inte föreställa mig en värld utan en Ali P som blir arg på grejer och jag vill definitivt inte leva utan våra knäppa proscecconätter. Dekadens och flärd ska det vara. Klänningar, läppstift och systerskap. En natt i somras under bubbelvinets inflytande fick Alicia för sig att visa hela sin skönhetsprocedur på mig, inklusive syra i ansiktet och ansiktsborstar. Det var helt underbart och freaky, och oj så ömt jag vårdar det minnet. Sen såg vi Fantastic Mr. Fox tills vi somnade. Jag tycker hursomhelst att du är underbar, världens bästa Ali P. 

Lucka 1 : Gabbe

Den unge mannen på bilden är Gabbeslabbe. Min lillebror som är någon sorts storebror fastän han är hela nio år yngre. Vill man retas med honom passar det bra att kalla honom mästerhipstern eftersom han gör allt från snickra verandor till att baka sina egna hamburgerbröd. Han maler dessutom sin egen köttfärs och rakar sig med kniv. Ska något göras, ska det göras från grunden. Han samlar på dyra, snygga skor och skäller ut en om man inte sköter sina egna. Vilket somliga, inga namn nämnda, förstås inte gör. Grejen är att Gabbe inte bara är min bror, utan även en av mina bästa vänner och det finns verkligen få personer som jag har så roligt med som jag har, när jag och Gabbe är i farten. Ibland blir jag så himla mallig över och nöjd med vilken sund och bra person Gabbe växte upp till att bli. Antirasist, feminist, vänlig och allmänt vettig, det går ju inte att begära mer. Att dessutom dela historia, uppfostran, värderingar och ha exakt samma skeva humor är liksom för mig så väldigt lyxigt. Jag hittade BUBS i Stockholm första gången idag btw.

snygga outfits, jag vet! 

Min julkalender

Jag gillar inte julen. Alls. Men det finns en himla massa personer som är viktiga för mig. Så jag tänkte i 24 avsnitt berätta om dem, som ett litet tack för att jag har äran att ha dem i mitt liv. Som ett tack för lånet av det som utgör min dyrbaraste skatt. Luckorna är såklart helt i slumpmässig ordning, förutom möjligen den sista. 

Rätten att få vara hela sig själv

Jag är nästan alltid glad. Nästan. Samtidigt finns det inget som får mig att känna mig mer missförstådd än när folk säger "Du som alltid är så glad". Jag är också en person med tusen spektrum, även jag blir ledsen och trött, uppgiven eller helt enkelt bara lite allmänt opepp - som alla andra. Hade jag varit en ledsen person hade det ju inte varit någon som hade ifrågasatt mig när jag väl faktiskt hade en bra dag? Ingen hade sagt "Men du som alltid är så ledsen?". Jag har generellt väldigt mycket energi, men ibland brister det för mig och då tar orken slut. Kan den då inte bara få vara det till jag har byggt upp ny kraft? Varför måste jag försvara min rätt till trötta, dåliga dagar? Varför kan de bara inte få finnas? Nästa gång jag känner tyngden av pressen på att pleasa allmänheten genom att be om ursäkt för att jag blir sur, jobbig och krävande - alltså en person med alla sorters känslor - tänker jag bita mig så jävla hårt i tungan. 

Konsten att vinkla sanningen

Det är inte som att jag far med osanning, men det finns ju olika sätt att svara på samma fråga. Det gör det. Bilderna ovan är tagna med cirka två sekunders mellanrum och ingen av dem är mer sann än den andra. Egentligen.

Inget pris för bästa biroll

Det är så märkligt att se en del människor som en gång ockuperade hela min hjärna sakta försvinna och endast bli till dimmiga skuggor i det som nu är mitt förflutna. Dagen då man inser att saknaden är borta, att tankarna inte vandrar åt deras håll på egen hand längre. Att alla tankar på dem var aktiva val som jag inte längre gör och allt som nu är kvar av dem, är den roll de spelar när jag återger berättelsen om mitt liv. De har gått från att vara kärlekspersoner till att bli någon sorts tidsdokument, parenteser och sidospår i vem jag en gång var på vägen hit. Känns helt sjukt att människor kan suddas ut ur en på det här sättet.

Bortom äggens inverkan på mitt liv

Kan vi fira med tårta eller något? För första gången på väääldigt länge vill jag inte döda någon i samband med äggfesten, mitt alldeles egna lilla fullmoonparty som äger rum i min kropp varje månad. Alltså, helt plötsligt kan folk stå i vägen i rulltrappan utan att jag börjar rota i handväskan efter lämpligt basebollträ att slå ner dem med. Folk kan till och med säga idiotiska saker för jag klarar äntligen av att låta det gå in genom ena örat, ut genom det andra. Jag behöver liksom inte ens sitta på mina händer för att stoppa mig själv från sakta strypa fanstygen! Dessutom har jag inte ens nästan börjat gråta för att det har varit lång kö på ICA när jag varit stressad. Bara det liksom. Det är som att en ny värld har öppnat sig för mig, en ny värld där ni nu lever åtminstone en liten aning säkrare för en stund. Men låt bli att pusha detta för mycket, snälla försök iallafall stå på rätt sida i rulltrapporna, gå inte superlångsamt framför den som har bråttom och begränsa mängden idioti som du låter rinna ur truten. I gengäld så låter jag er leva den här gången. Allt detta tack vare en liten, liten kapsel hormoner som nuförtiden finns placerad någonstans i min kropp.

Liten dos sanning

"Det här med att du inte har någon direkt baktanke - mer än att ha roligt - förvirrar dem. De letar efter haken, för det måste ju finnas en hake, eller hur?" - Carol.

Helt plötsligt satte Carol ord på varför en del saker har blivit rätt intressanta och märkliga på sistone. Klart att det är så. När någon beter sig lite för mycket utanför boxen, då bara måste något vara fel/konstigt/ohanterbart. Konventionerna och allt det där. Så nu och då funkar tydligen inte normalt beteende länge. Klart det måste finnas en hake! Haken är att det inte riktigt finns någon hake. Så. Nu vet ni det. 

Patience is a virtue and mine with you is wearing thin

Vad skulle kunna passa bättre till mina tankar än lite kvinnliga hämnare? Revolverkvinnor beväpnade med stämsång, sväng och svärd. Tackar, tackar liksom. Älskar den här låten, framför allt det stompiga riffet.

Det handlar inte om anknytningsproblem, fråga igen*

Du missförstod mig helt när du frågade om mina förhållanden och jag svarade något väldigt löst och luddigt. Mitt svar berörde dock ärlighet, respekt och lite tankar kring monogami. Mina svar är alltid ärliga, men innehåller självklart inte några sanningar som jag ännu inte mött. Den lilla twisten vet jag inte riktigt om folk uppfattar alla gånger, börjar seriöst bli tveksam angående det. Såhär är det, jag svarar ju luddiga saker för att jag inte riktigt vet, för att jag fortfarande behöver tid att vända stenar och fundera. Det finns liksom inte fler svar än de jag redan yppat, inte än i alla fall. Nog skulle jag släppa många av mina små lustiga lekar, kanske bli mer tillgänglig, kanske öppna bröstkorgen på vid gavel -  om bara någon som fick mig att vilja det dök upp. Det kunde jag också sagt, för det är lika minst lika sant som allt det andra. Den enda sanning jag inte nämnde är den om att jag är rädd. Helt jävla livrädd för att något/någon ska göra ont sådär ont igen, på det där sättet som det hittills oundvikligen har gjort när kärlek bryter mig i bitar. För till slut, efter tusen stålbad och resor till fjärran destinationer i mig själv har jag nämligen äntligen blivit nästan hel. Kanske för första gången sen jag var liten och jag är väldigt glad över detta. För som jag har kämpat och slagit mig blodig för det här - för att till slut lyckas laga mig själv. Och därför jag tänker helt enkelt inte spela mer och inte på det där sättet med mig själv som insats. Jag tänker börja älska någon igen framöver, kanske ganska snart, vi får se. Men! Det gör jag gör medan jag bidar min tid borde du respektera, inte läsa in saker mellan raderna kring, och aldrig någonsin använda dig av. Så. Fråga dina frågor igen, jag lovar att svara så ärligt jag kan.

* Låt nu bli att tolka detta som att det handlar om dig. Tänk på hur en katalysator fungerar istället. 

En annan värld, tack.

Döda mig om ni vill, men jag kommer på mig själv med att längta efter snö, och förlåt, men det händer nästan varje dag nu. Jag vill se stora, fluffiga flingor falla från svarta himlar mot marken. Jag längtar efter den där tysta, mjuka världen som snön skapar, längtar efter att ljuset ska svagt och mjukt igen. Gråväder gör mig matt. Alla moment där jag kommer svära, frysa och våldsamt deklarera att nästa år är det jag som inte bor i det här förbannande islandet längre, förtränger jag ännu. Fantiserar om att glida omkring med mössan neddragen med vintermusik i öronen om natten på Söder för att hinna med sista tåget. Men jag vet, jag romantiserar, glömmer saker, som att jag kommer börja grina om bussen inte kommer för att det är snöstorm. Glömmer att min kropp hatar att frysa. Glömmer att jag är gjord för att vara barbent och lätt.

Den här videon är otroligt fånig, men innehåller konfetti så allt är förlåtet.

The Head And The Heart "Cats and Dogs" from Ryan McMackin on Vimeo.

Att processa

En så satans regnig måndag. Höst, mörker och den här väldigt fina covern hela dagen. Om, om och om igen. Ända till hela jag blir till ett emotional landscape. Min kropp av toppar, dalar och fria vidder. Orkaner av rastlöshet och eviga skylines bakom ögonlocken. När jag blir statsminister kommer måndagarna vara det första jag avskaffar. Bara så ni vet. 

Perfektionen nedan.

Clean Bandit - Dust Clears from patarakina on Vimeo.

***

Jag har tänkt ganska mycket på kärlek de senaste dagarna. Jag har tänkt på vad kärlek är, och framförallt på vad det inte är. Tänkt att ord inte är nog, att kärlek alla gånger måste vara handling. Att leva och manifestera det som bor i bröstet, även det allra mest mikroskopiska. Kärleken upphör att existerar när du för ofta gör saker som talar emot dina ord. Kärlek är själviska likväl som osjälviska val. Alla dessa val. Välja varandra, ibland låta gå. Välja att stampa ner glöden i mattan om det är vad som krävs, hur ont det än gör, hur mycket än hela huset kommer brinna upp. Jag har tänkt ganska mycket på kärlek de senaste dagarna, jag har tänkt på vad jag vill att kärlek ska vara. Funderat på vad jag inte kan leva utan och vad jag inte kan leva med. Så svårt, så simpelt. Samtidigt. Svart, vitt och hela gråskalan.

När det kommer ifatt mig

Tänker att jag ska ringa morfar, för att det är söndag och det var längesen vi pratade nu. Tänker att jag ska ringa morfar - och sen minns jag att vi inte kommer prata med varandra något mer. Inte mer än när jag drömmer om honom på nätterna. Min morfar är död, men jag hör hans röst i huvudet ganska ofta. Ibland nästan varje dag. Det här med livet och döden och livet och döden är svårt. Knepigt att tänka på och ganska jättekrångligt att hantera ibland. 

If the sky was falling over us, if the ground below us turned to dust, would you come to me?

Det här blev en del av min helg. Sättet som den här låten svävar på, jag vet inte, men det gör nåt med mig. Den petar på det där mjukaste i mig, helt enkelt.

Hat är inte vägen

Idag kan vara en bra dag att minnas att det bara är en slump att vi föds där vi föds. En slump vem våra föräldrar råkar vara. En slump om vi föds i fred och frihet eller i något helt sammanhang. Jag tycker ett rätt bra sätt att uttrycka ödmjukhet inför de privilegier som denna märkliga tillfällighet i mitt fall förde med sig är att visa solidaritet. Sorgligt nog blåser kraftiga bruna vindar i det här lilla landet just nu. SD får 12,9 % av svenska folkets röster och kalla kårar river längs min rygg. Jag förstår inte, jag gör faktiskt inte det. Varför har 781120 medborgare gett ett gäng rasister som slåss med järnrör och hittepå-statistik 49 mandat i vår riksdag?  På vilket sätt tror de deras politik kommer ge just dem fördelar? Exakt vad tror de här personerna blir bättre av ett samhälle ännu mer präglat av vi och dom, rasism, hbtq-fobi och misogyni? Vad är det som säger att den här lilla plätten land bara är vår, bara för att vi råkade födas här, av någon som också bara råkat födas här? Snälla, berätta för mig om vilken värld ni egentligen vill leva i. Varför väljer ni det här? Jag förstår att det handlar om missnöje och kanske oro, men berätta för mig om vad har vi att förlora på öppenhet och tolerans. Till sist en liten påminnelse - det land som SD drömmer om har ju faktiskt aldrig funnits, det kommer aldrig heller att finnas. Vi är så många som kommer slåss emot det. Tiden rör sig framåt, inte bakåt. Vi ska skapa nya saker, vi ska komma fram till bättre alternativ, men vi måste göra det tillsammans. Lyssna, försöka så gott det går, men inse att hat är inte vägen. Hat är aldrig vägen.

.

Tittar på dig där du ligger under mitt täcke i soffan. Jag vill att du ska veta att det här inte handlar om snällhet. Det handlar om min uppriktiga kärlek och att jag helt enkelt inte skulle kunna leva med om något hände dig. De här looparna av kriser skär sönder saker i oss och jag vet inte vad jag kan inte göra mer än att öppna öronen, öppna dörren, öppna hjärtat. Finnas. Säga att du kommer få solen i ögonen igen och att elefanten på din bröstkorg kommer flytta sin tyngd. Tids nog. Tids nog kommer du tro mig.

Tillfällen och ödets ironi

Det finns verkligen tillfällen då min hjärna borde säga nejnejnej för i helvete! Inte challange accepted. Försöker så gott jag kan att förstå mig på den här skeva hjärnan som bor inuti min skalle. Den senaste tiden har den börjat gå lös på väldigt konstiga saker. Saker som gör att jag ser händelser i mina tonår från ett annat håll. Sakta börjar jag förstå att inget var svart eller vitt, då heller. Visst, jag borde kanske vara mer respektfull. Men jag tror inte jag vill det och den här hjärnan är alldeles för nyfiken för att inte få leva i sitt eget tempo. Come what may för jag vill veta. 

00.00

Så var det detta med dragningskraften. Tänk att det bara går att bestämma sig för att man vill ha den och så får man den. Att det är så extremt enkelt är ju nästan fånigt. Okej, det är en ganska avancerad ekvation som ska gå ihop kring självrespekt och egokärlek innan man får det att funka. Men, när det väl gör det så faller liksom bitarna på plats och det blir så simpelt. Inga trolleritrick, bara öppenhet, och så vips - rader av spännande händelser. På sistone har jag börjat känna mig så levande. Det liksom pumpar liv i mig. Spritter och bultar, som när man badar väldigt varmt och hör sin egen puls i öronen. Fast på ett bra sätt. Jag sa det till My i lördags, jag sa att det känns som att jag verkligen lever nu. Dragningskraften drar alltså till sig livslust på ett sätt jag aldrig någonsin hade räknat med. 00.00 har jag i två års tid önskat mig samma sak och jag börjar bli helt övertygad om att det kommer. 

Möten utan möten

Du sitter snett mittemot mig i fyran på andra sidan gången. Jag åker framåt, du bakåt. Du lyssnar på något och stirrar ut i tunnelbanetunnelmörkret. Nästa Mariatorget. Jag vet inte varför jag smygtittar på dig, men något med dig känns vagt bekant, kanske har jag sett dig i periferin förut, kanske är du bara lik någon annan. Det jag egentligen tittar på är dina vackra läppar. Underläppen är fylligare än din övre - din mun ser mjuk ut. Jag undrar vad du lyssnar på och hoppas det är något fint. Nästa Slussen. Du slutar stirra ut, samlar ihop dig för att gå av. Ett par sekunder möts våra blickar. Sen är du borta, men ändå kvar i min hjärna ända till nu. Jag undrar varför vissa syns på det där sättet, vad det är som gör att man lägger märke till någon i fyra stationers tid medan nästan alla andra bara flimrar förbi trots att de är alldeles bredvid hela vägen från Telefonplan till Centralen.  

Tack till vänfamiljen

När hjärtat lägger sig som en ledsen hund i botten av bröstkorgen och hjärnan är överbelastad av dubbla känslor, då är det bra fint att ha en vänfamilj att luta sig mot. Det här rör sig om de klokaste personerna som finns i hela min lilla värld. De får mig att skratta och tänka hela tankar. De öppnar famnen, lyssnar, kramas, lånar ut ett gosigt hundplåster och steker pannkakor ända till allt som känns lugnar sig. Det är alltid såhär i min närmsta krets och jag är oändligt tacksam. De här personerna är mitt livs viktigaste och dyrbaraste investering. Vänfamiljen är min absolut finaste skatt. 

Ett sorts hejdå

Igår dog min morfar och ytterligare en dörr till barndomen slöts bakom mig. Det är sorgligt och konstigt det här med personer som varit viktiga för en som försvinner lite i taget för att sedan aldrig mer finnas. Aldrig mer är ju så extremt omfattande att det knappt går att tänka på. Jag har därför inte riktigt orkat att närma mig aldrig-mer-tankarna än, det är en för djup brunn att stirra i just nu. Jag tänker istället på min morfars förevigt bångstyriga hår med fönvåg och snedbena. Tänker på ljudet av hans släktforskningsmaskiner och på att mormor ofta sa att man skulle kunna steka och servera honom en bit trä utan att han skulle notera det.
Det som är allra mest märkligt är hur lugn jag är kring det här, jag som alltid annars läcker känslor som ett såll åt alla håll är för stunden bara fylld av tomhet. Tomhet och en känsla av att jag verkligen behöver besöka skogen.

Midsommaren.

Midsommar alltså. Min allra bästa högtid. Jag vet inte varför jag älskar det så mycket, men det har säkert med min eviga sommarlängtan att göra. Det har säkert en del med min förkärlek till att vägra att gå och lägga mig att göra också. En natten på året som det är helt rimligt att aldrig tänka på refrängen. I år testade jag ett helt nytt firande. 20-30 personer i ett stort hus i skärgården. En sjuk bar, tusen miljoners dansmoves på en gräsplätt, mänskliga pyramyder, knäppa samtal, massor med kärlek och roliga människor. Jag avslutade kvällen med att ringa Coachen som låg och sov på övervåningen för att be henne att ringa mig dagen därpå. Det var en sån kväll helt enkelt.
Nu ber jag en stilla bön till låtsaslivsgudarna att låta resten av sommaren bli precis, exakt lika knäpp. Om den blir det så lovar jag att bli en vuxen person som beter sig om en vuxen person borde framåt hösten.

"Varför skrattade min kollegor så mycket åt skyltarna i Flen?"

Min gulliga lilla kusin har en master i EU-rätt, men ibland visar det sig att hon har en del kunskapsluckor. Idag fick jag till exempel förklara vad flänsost är. Helt vanligt, inget konstigt med det, vänlig som jag är berättade jag naturligtvis. Kände mig väldigt mycket som en förälder i tagen med att berätta om blommor och bin. 

Ticktack.

Ibland snurrar ekorrhjulet för fort för mig. Tror inte jag är gjord för den här sortens tillvaro. Och jag tror det som får den stora rastlösheten att verkligen spinna loss. Rastlösheten får mig att fatta märkliga val och tänka halvklart, två saker som jag direkt avskyr. För jag vill vara skarp, men rastlösheten gör mig suddig i konturerna för alla som ens hinner se mig swischa förbi.

Fuldagarna

Ni vet fuldagarna. Dagarna då en drar och sliter i sig själv. Petar och synar. Hittar fel och göder även det mest inslumrade självhat. Vad kommer de här dagarna ifrån? Egentligen. Personligen upplever jag inte att de kommer utifrån så mycket längre, inte som de gjorde det när jag var yngre och fick kommentarer om min kropp. Fuldagarna varade i veckor på den tiden. Det är i princip aldrig någon som säger något om min kropp längre, och gör någon det brukar jag mest få höra positiva saker. Saken är att jag hör inte det, för det är nämligen min kropp och det är faktiskt skitsamma om någon annan tycker den är dittan eller dattan. Det är dagarna då jag inte själv tycker den är tillräcklig som jag vill komma åt - framför allt vill jag veta var kärnan sitter. Reda ut om det är resultatet av en risig självbild eller om svaret kanske finns i 5 tips för att få platt mage* till midsommar eller möjligen i smalhetsen på mitt jobb. Det här dagarna är det uppenbart att helt okej inte duger, trots att helt okej är hela skalan jag behöver i vanliga fall. För längesen bestämde jag mig för att sluta lyssna och inte bry mig mer. Och det går rätt bra för det mesta, eftersom jag tycker att det är vettigt med husfrid i min egen hjärna. Det gör till exempel att jag lugnt väljer bort att skaffa mig en platt mage till midsommar, för det skulle innebära så mycket trista inskränkningar i mitt liv. Det skulle också innebära en hel hög med tvångsmässiga tankar om mat och träning. När och vad. Hur, hur ofta, förbud och allmän kolhydratsångest. Ganska fort skulle det döda allt som är sunt, likväl allt som är kul.  Jag tycker absolut att det är roligt på gymmet, jag älskar att känna mig mer och mer stark, men jag vill ju inte bo på friskis. Dessutom tycker jag livet verkar himla tråkigt om det bara ska bestå av keso och broccoli, 50 djupa squats och aldrig vin+skratt med mina kompisar.  Så är det, och därför offrar jag med glädje den där platta magen, den kommer ju ändå aldrig kunna göra mig lycklig. Så var sitter då egentligen fuldagarna? Är de mina egna tankespöken? Resultatet av gammalt självförakt? Är det PMS?  Eller är det så illa att alla tusentals år av indoktrinering kring vad som gör en kropp ful eller fin som ändå tvingar sig igenom alla mina lager för utestängning? Jag vet inte. Jag vet bara att fuldagarna måste bli mötta av ett access denied nästa gång de försöker ta sig in i mitt tankesystem.


*Den platta magen i texten är bara en symbol, haka inte upp er på den.

Hat beviljas ej

1:a maj är arbetarrörelsens internationella högtidsdag. För mig är det lika med upp till kamp och upp med näven. Solidaritet och röda fanor. Polismyndigheten i Jönköping tolkade detta på nytt spännande sätt redan förra året och gav nazisterna i Svenskarnas Parti demonstrationstillstånd samma dag även i år. 1:a maj alltså. Sen hjälpte de dem att genomföra marschen och uppmanade vanligt folk att stanna hemma. Jönköpingsborna slog tackolov dövörat till och vägrade låta nynassarna marschera ostört genom deras samhälle. Kyrkklockorna ringde för att varna för fara första gången sen 1939.  Jönköpingsborna satte sig i gatukorsningar, för att hindra tåget och för att visa på sitt motstånd. Polisen skjutsade i väg folk som var där för att de ville visa att de tror på människors lika värde. Skyddade dem som inte tror på det. För mig är detta helt bakofram och alla dessa beslut är fullkomligt oförståeliga, speciellt när de kunde bara stämplat ett beviljas ej på ansökan från början. Det hade inte ens varit svårt. Det hade dessutom varit en betydligt billigare lösning än alla extra poliser på plats.

Jag blir helt matt av idiotin i att nazister och rasister ständigt försöker gömma sig i yttrandefriheten, trots att de tydligt visar att de inte förstår vad den består av, eller vad den även begränsar. De fortsätter tro det finns någon slags första klassens människor. De delar upp människor i raser, trots att det bevisligen endast finns en enda människoras. De fortsätter göra värdeskillnad grundat på hudfärg, religon och sexuell läggning. De fortsätter hetsa mot folkgrupper.
Jag betalar gladeligen min skatt, har aldrig någonsin klagat över en krona som gått in på skattekontot. Mitt enda önskemål är att de ska användas till att skapa ett samhälle som är någorlunda okej för oss alla. Av alla de kronor jag årligen betalar i skatt vill jag dock inte att ett endaste öre någonsin går till polisbeskydd åt nazister. För rent krasst är det inte att skydda demokratin, att skydda dem som hatar andra så pass mycket att det till och med bryter mot yttrandefrihetens principer.

Saker jag tänker på om nätterna del. 205

Ibland måste jag bara kolla om du är kvar. Men det är du ju inte. Eller?

Lite om Famy

Just nu kan jag inte få nog av det här väldigt skramliga bandet. De påminner mig om Wu Lyf, Interpool och sjukt nog även Broder Daniel. Tamburinen i den här låten är helt omöjlig att dansa till, men körerna skulle göra vilken huligan som helst avis. Videon är tyvärr totalt usel, men låten är desto bättre.

Not for all the tea in China, men ändå.

Låt: All my little words

Bli duktig i tid

För ett tag sen fick jag syn på det här på IKEA och det har sen dess skavt lite i mig. Själva möbeln säkert är en rolig leksak, men namnet på den får det att krypa i mig och jag har funderat på varför.
Duktighet är krångligt för att det är ett oerhört kravfyllt mått på prestationer. Duktigheten är ett trångt litet fängelse och jag upplever att konstant det tvingar ofta människor att uppnå olika sorters perfektion. Om man tränar 15 gånger i veckan är man duktig, om man äter nyttigt är man duktig, om man har ett fint, välstädat hem är man duktig. Utöver det ska man så klart vara duktig även på jobbet och samtidigt duktigt utveckla sin förmåga att trolla med knäna. Toppa detta med väluppfostrade, nysnutna barn för extra duktighetspoäng. Jag upplever att allt det här till stor del drabbar kvinnor, och i kombination med siffrorna på vem som faktiskt gör mest av det obetalda arbetet, blir det i min värld problematiskt att döpa ett minikök till just "Duktig". För just mer duktighet tror jag faktiskt inte vi behöver, jag förstår inte varför vi prompt ska skapa ännu fler duktighets-kämpar som ska få magsår under pressen av att uppnå en godkänd, skyhög nivå av duktighet. Dessutom är det ju faktiskt inte särskilt duktigt att diska sin disk, dammsuga sitt hem och laga sin mat - det är mer något som bara måste göras. Själv brukar jag kalla mitt minikök för "Jag ska diska om en liten stund, först måste jag läsa ett par kapitel i min spännande bok, slösurfa lite och har jag förresten några kakor?".

Runt, runt, runt.

Vet inte vad det är med mig, men jag saknar tiden i trädkojan ibland. Sen tänker jag att jag är en idiot som ens tänker så och sen snurrar det, stramar och kryper. Runt, runt, runt. Klockan blir fem och ljuset gör det så svårt att sova. Världsproblemen kvarstår medan min hjärna och mitt hjärta försöker övertyga varandra om vem som har mest rätt samt vad som ska göras åt saken.

I get the news I need on the weather report

En sak som alltid får min kärlek till Stockholm att bränna till är när våren kommer. Jag älskar hur vårljuset får husen på Södermälarstrand att nästan byta färg, älskar hur pendlarna vrider sina ansikten mot solen på utomhusperrongerna, älskar när vi börjar prata om att mötas ute. Vintern rinner ur oss och bildar små smältvattenpölar vid våra skor. Jag känner hopp för att mina steg blir så mycket lättare utan vinterjackan på. Sen står jag där med solglasögonen upptrycka på näsan. Suger i mig av våren, trycker på play och höjer. Det här har varit min vårlåt i 12 år, kanske för att orgeln låter som våren får mig att känna.

Ordmärkaren

På sistone har jag iakttagit det här fenomenet på Twitter: Ofta vid diskussioner om feminism (med folk som inte fattat grejen) dyker ofta "har fått för lite kuk/behöver få kuk" upp som en förklaring/beskyllning/lösning till att en del människor (i det här fallet kvinnor) är trötta/arga/bittra på mansnormen. Den som då väljer att fortsätta (den oftast allt mer tröstlösa) diskussionen kommer snart möta ännu en dräpare, ofta i form av ordet hora. Inte för att märka ord eller så, men...eh...hur tänkte ni där då?

Och förlåt, jag vet inte, men jag har så väldigt svårt att tro lösningen få-mer-kuk™ skulle kunna få min önskan om att leva i en jämställd värld att avta. 

Månberga

Ibland, rätt ofta, ser Solberga ut som något ur en saga. I alla fall när man ser det från ovan. Det är den stora fördelen med att bo i ett fyrtorn - att jag alltid får de allra bästa himlarna rakt in i sängkammaren.

Farväl Debban

Härrom eftermiddagen promenerade jag och min lillebror förbi Slussen, förbi Karl Johans Torg och jävlar vad det högg till i hjärtat på mig när jag insåg platsen för det som en gång var Stockholms bästa klubb, numera är ett lager för diverse byggsaker. På fasaden sitter ännu Debasers skylt, men att glansdagarna nu är över framgår tydligt. Debaser har alltid haft den kommande ombyggnaden av Slussen hängande över sig som någon slags dementor, men var det någon som på riktigt trodde att det skulle ske det här decenniet? Jag tycker det här är sorgligt och jag sörjer fortfarande Debban. Många av mina allra bästa spelningar och utekvällar hittills i livet utspelade sig där. För jävlar vad jag har skrattat och dansat mig svettig på det nötta betonggolvet. Hånglat med någon som varit söt för stunden i hörnen på bakfickan med svart, isigt vatten utanför fönstret och vinterstockholm som fond. Stått i kö ända från övergångsstället till uteserveringen, härjat och lekt. Ljugit med Johanna, njutit, längtat efter någon som inte varit där och slagit vad om en årslön + 18 tequila. Ett tag var jag där så ofta att jag (och cirka alla andra) brukade skoja om att Debban var mitt hem. De senaste åren har jag inte varit där fullt lika ofta, men jag önskar att jag hade fattat att det verkligen var över på riktigt. Då hade jag tagit farväl ordentligt, med flasköl, You can call me Al och en kyss på dansgolvet. 

Vaken

Det är natt igen. Långt bort smäller någon raketer, de verkar inte tröttna trots att tre månader passerat sedan nyår. Det är luktar vår i Solberga och jag funderar på att flytta eller stanna. Tänker att en tvåa är lite väl stort för en person, men att min nuvarande etta är på gränsen till för trång och det skulle vara fint att ha ett litet kök som jag till exempel kunde baka i. Allra mest funderar jag på hur det hade varit om allt hade varit annorlunda. Jag är trött på hur saker ser ut, men jag vet inte vad jag ska göra för att förändra. Flytta? Springa marathon? Byta linje?

Tack till världens bästa gymtanter

Ibland, vissa mornar på mitt gym är hela omklädningsrummet plötsligt fullt av små tanter. De har just gympat till Frank Sinatra och rusiga berättar de om att få bättre självförtroende av att veta om att exempelvis balansen är som den ska. Jag älskar hur de här tanterna helt frankt tar över hela bygget. Jag byter om bland tanter som har celluliter, hängbröst och glada munnar, och jag älskar det. Deras liv är så bort långt från perfektionistiska fitness-selfies och påtagligt mycket verkligare.  Det får mig att tagga ner lite. Får mig att sluta tänka på hur min kropp ser ut och desto mer på allt jag kan ha den till. Får mig att inse att tränar gör man inte för att vara att duga (i mina och andras ögon) idag, tränar gör man för att kunna göra det även när man är 70. För att få kroppen att hålla och för att ha självförtroende nog att stå på ett ben när man tar på sig skorna någon dag i framtiden. 

Tack, men nejtack.

I förrgår stod jag utanför en bar, blippade med min telefon och väntade på en kompis. Det tar ca. två sekunder innan en lätt överförfriskad man vill veta vad jag heter, hur gammal jag är, om jag är gift och var jag bor. Jag i min tur är vare sig sugen på att konversera eller svara på hans frågor fortsatte att än mer stint stirra ner i min telefon. Jag svarar mitt namn när han frågar om det, men sen tycker jag att det är nog. Och när jag inte vill svara på hur gammal jag är så börjar han gissa helt frankt gissa. Och han gissar högt. Han gissar fel. Jag tröttnar. Jag rättar honom.

-Nä, alltså jag, jag fyller 30 nästa gång.

-Du är 30 år!

-Ah. Om ett tag.

-30 år! Är du gift?

-Nej.

-Du är inte ens ung, varför är du inte gift? 

- FÖR ATT JAG INTE VILL! 

En fråga. Kunde jag inte bara fått stå där och glo ner i min telefon? Förtjänade jag verkligen att bli både störd och förolämpad? Jag brukar oftast svara att jag har pojkvän/sambo/make för att få bli lämnad ifred, men jag önskar så mycket att jag kunde uppnå det utan att behöva bli räddad av lögner och min behändiga låtsaskille. Önskar att mitt - tack, men jag vill inte prata - faktiskt räckte. 

Mina känslor för Jills Veranda

Redan när jag hörde om Jills Veranda första gången för typ ett halvår sen tänkte jag att det här kan nog bli rätt bra. Nu sex avsnitt senare, inser jag hur fel jag hade, det blev nog inte bra - det blev ju helt jävla fantastiskt. Antalet gånger jag har blivit fullständigt golvad av en tv-serie går att räkna på ena handens fingrar, trots att jag både ser mycket väldigt grejer och dessutom gillar TV extremt mycket. Det ska liksom mycket till för att komma åt det där spröda området i mig där saker går rakt in och verkligen känns, men här hände det gång på gång. Väldigt mycket av den musik jag lyssnar på har sina rötter i både bluegrass och country, och jag gillar ju grejen att leta bakåt i skivbackarna. Dessutom har jag lite dille att förstå varför saker låter som de låter. Jag tycker Jills Veranda genom att rota i fattigdom, livskriser, kärlek och politik har gett mig exakt det. Det blandat med mänsklighet, superfint foto och nerv har gjort att jag älskat varje avsnitt för sig. Jag älskade Titiyos möte med Linda Martell. Grinade. Älskade Kakans häng på frisörsalongen, samt hennes odödliga kommentar "Nej, jag har träffat rätt sorts kvinnor" till Tea-Partykvinnan som hävdade att Kakan bara hade träffat fel sorts män hittills. High fivade vilt här hemma.  Jag älskade när Skizz och Jill överraskningsspelade Crazy Girl i regnet i trailerparken. Grinande. Älskade när Jill och Marit hängde runt på ett pickingparty i Appalacherna. Alltså, hur svängigt var inte det? Älskade när Kristian och Jill åkte bil minst hundra gånger genom Nashville. Och hästarna, herregud, hästarna! Grinande stora delar av det avsnittet. Älskade hur Magnus Carlsson var allmänt starstuck på hela Nashville (till och med på Johnny Cashs gamla brevlåda) och hur sinnessjukt fint var inte det musikaliska mötet med Doug Seegers? Grinade. Njöt och grinade igen för att det är slut nu. Inga fler avsnitt att se fram emot, även om jag hoppas så himla mycket att det blir en säsong till.

"Hmpf, internationella kvinnodagen, om det ska vara jämställt, borde det inte finnas en mansdag också?[insert suck och stön]"

Detta hör jag olika varianter av varje år den 8:e mars. I år hörde jag det på tunnelbanan på väg hem, förra året hörde jag det ca tre gånger på jobbet. Jag har två saker jag vill skrika i örat på dessa idioter:
1. Jomen du, det finns ju en officiell internationell mansdag. Den infaller 19/11 varje år. Ha en fest vetja.

2. Har du funderat över att det på varje år går det cirka 365 (jo, det är rätt siffra) inte så värst jämställda mansdagar? År ut och år in, världen över. Men sura du över att folk vill fira/uppmärksamma/högtidlighålla den 8:e mars, jag förstår att det känns förjävla orättvist.

Det är det här som är att vara efterklok.

Undran: Om alla fick sina andra chanser, hur många skulle verkligen bättra sig runda nummer två? Inte så väldigt många, verkligen långt från alla är min gissning. Det är ju lite underligt att man då så ofta hör folk prata om de teoretiska möjligheter som skulle veckla ut sig som en fallskärm om de bara fick en chans till. Trots att alla möjligheterna rent teoretiskt förmodligen var möjliga redan vid första chansen. Mer och mer ter sig livet som en ändlös rad av stensaxpåse-aktiga chansningar, så jag klunsar, klunsar igen.

Körkortet.

I onsdags tog jag slutligen mitt omtalade körkort. Trodde inte mina öron när uppkörningskontrollant-tanten sa att det var godkänt. Jag blev så fruktansvärt glad, har kämpat så jävla mycket för det här kortet, hållit mig både taggad och skött det hela mycket disciplinerat under betydligt längre tid än vad mitt tålamod egentligen räcker till. Lättanden att inte längre behöva slita för det här har burit mig resten av veckan. I torsdags körde jag för första gången bil ensam genom söderort, det kändes både oerhört olagligt och samtidigt helt naturligt, en mycket märklig kombination av känslor. Jag trodde liksom inte på det och hade därför pdf:n med mitt godkända protokoll öppet i mobilen för säkerhets skull. Men i fredags så kom själva körkortet och det verkar ju stämma, det står mitt namn på kortet och det är jag på bilden. Nu på nätterna drömmer jag om att jag gör saker så att jag förlorar körkortet, det har varit allt från rattfyllor till fortkörningar. Körkortsprojektet har helt klart traumatiserat mig.

Blanka papper

Ibland vill jag skriva brev till en del människor som bara försvann ur mitt liv, men fortfarande fattas mig. Egentligen vill jag mest bara säga: vi börjar om och så gör vi allt som blev fel förra gången rätt. Det är ungefär det min magkänsla har talat för hela tiden, för de verkliga människorna. De som verkligen kändes etsar sig fast och det handlar inte om att inte kunna förtränga. Det handlar om att jag är arg på det som behagade att glida mig ur händerna för sedan att landa mellan stolarna. Alla vi var ju egentligen värda mer. Sista gången jag träffade en av de där personerna var jag rätt syrlig/hånfull mest för att jag kunde, och för att jag vill straffa för att den här personen för att hen hade valt ett så satans dåligt val. Och jag var sur, länge. Ändå vill jag ofta häva ur mig att vi suddar ut allt gammalt och börjar om på blanka papper. Deal?

Det är trots allt inte inte mina kromosomer som definierar mig

Jag är faktiskt inte särskilt stolt över att vara kvinna. Hade jag blivit född som man hade jag inte varit särskilt stolt över det heller, av den enkla anledningen att det på intet sätt är min förtjänst. Oddsen var väl cirka 50/50 och det var nog rätt mycket slumpen som avgjorde, jag vet inte - jag började ju liksom existera först efter att det hade skett. Nu blev det som det blev, och på många sätt är jag ju glad över att det, men det är inget självändamål för mig att att vara kvinna. Och vad innebär det ens att vara kvinna? Hänger det på kromosomerna? Hänger det på fittan? Hänger på hur man känner sig? Det är faktiskt inte så lätt att veta för det rör sig ju inte om någon superhomogen grupp. Jag har så svårt att relatera till att känna mig som en kvinna, för jag känner mig ju bara som mig - som Malin. Oavsett så känns det viktigare att försöka vara/bli en någorlunda bra person. För mig och för andra. I det där med att vara en någorlunda bra person ingår det för mig att försöka motverka ojämställdhet. Att på de sätt jag kan, försöka bidra till att alla ska ha möjlighet att få vara de människor dom är. Att få vara den man är, utan att diskrimineras,  vare sig ekonomiskt, rättspolitiskt, socialt eller i representation inom såväl bolag, som i media.
Jag försöker göra min del till exempel genom:
- Att använda min rösträtt.
- Att säga nej till rasism och sexism i bland annat mitt lunchrum.
- Att försöka läsa texter och artiklar, författade av många olika sorters människor, för att därigenom försöka undvika en helt endimensionell syn på världen.
- Att försöka passa mig för att ta tolkningsföreträde.

Feminismens mål är att självupplösas när den inte längre behövs och det känns surt att säga, men det verkar som att det är ett tag kvar tills det händer. Och det lär inte hända av sig självt, inte utan utveckling och definitivt inte utan att någon kämpar för det. 

Jag vs hjärnspökena 3-45

Det finns en del saker som får mig att tvivla på min egen förmåga så in i helvete, på sistone har jag helt enkelt hållit mig ifrån de situationerna för att låta mig bli att ifrågasätta ihjäl mig. Saken är den att jag vill ha saker från de här områdena nu, men jag vill också slippa behöva må som mul- och klövsjuk ko på vägen. Hur löser man det då? Hur fintar man sig förbi sina fula hjärnspöken? Har ingen jävla aning, men jag måste hitta lösningen för att nå nästa nivå av nöjdhet. Och vill folk bosätta sig på Mars, som att universumet i huvudet inte vore tillräckligt oändligt. 

Blev lite frireligös när jag sparade ner den här bilden, hoppas ni klarar er bättre.

Musik + kraft

Hur är det möjligt att minnen kan fästa sig hårt i musik att jag börjar grina när en låt jag inte hört på cirka två år trillar över mig. Som att öppna dörren till den överfulla garderoben och så står man där i sina osorterade kläder och ser sig om omkring, medan trumpeten hummar vidare om hur det kändes då.





















och då kan det hända att jag saknar dig lite.

Tankarnas hem

Ibland brukar jag tänka på hur min hjärna skulle se ut om den var ett rum. Förmodligen skulle det vara ett ganska litet rum, med ganska så rymlig takhöjd. Någonstans inträngd i ett hörn skulle en säng med alldeles för många täcken, tusen halvsköna kuddar stå. Och ett periskop skulle göra så att jag kunde iaktta världen, även från sängläge. I ett annat hörn skulle ett smärre Mount Everest av saker som jag håller på med, och ska fortsätta med/göra klart om en stund* trona. Från taket skulle en miljon glödlampor hänga och de skulle börja blinka i otakt, oroväckande ofta. I en överfull garderob skulle alla nästan perfekta klänningar hänga, du förstår - det är inte meningen att de ska vara perfekta, inte ens i fantasin (men där kan man ju ändå shoppa fritt utan att oroa sig för att förstöra moder jord).
Längs en vägg skulle noggrant alfabetiskt sorterade pärmar med alla mina hittills insamlade kunskaper och erfarenheter stå. När jag ville använda något av det skulle det bara vara att leta på bokstav. ÄH. Vilket skämt, så skulle det såklart inte alls vara. Alla kunskaperna, alla erfarenheterna skulle ligga överallt, antecknade på lösa blad, huller om buller, i vingliga travar lutade mot väggarna. Men skulle jag behöva använda något av det skulle jag ändå veta var jag skulle leta. Ungefär - jag lovar att det var här jag såg den sist! Ett herbarium för musik skulle rymma alla mina bästa låtar, mina ödestrummor och alla de svängigaste refrängerna. En annan av väggarna skulle vara ett  relativt stort svart hål. Min ilska, ångest och frustration måste ju faktiskt också ha någonstans att bo. Överallt, högt som lågt skulle porträtt på alla jag tycker om hänga i snirkliga ramar från förr. Om jag en dag skulle bli dement så antar jag att det skulle vara precis som i filmer där väggarna krymper. Kanske skulle jag somna där i sängen och till slut sugas upp i tomma intet av det svarta hålet.

*En stund är uppskattningsvis från fem minuter till fem år.

Den enkla kroppskontrollen

Hur svårt ska det vara? Kroppsdelar som inte på nåt sätt sitter fast i kroppen under ditt huvud är inte dina. Pilla inte på dem utan lov. Lov är något någon annan ger dig, inget du själv tar dig. Superenkelt. Punkt. 

För att göra det ännu enklare har jag utvecklat ett enkelt test för att kolla vems kropp det är:

Har du känsel i låret du har lagt handen på - om du har lagt handen på ett lår? Om svaret är nej, så är det troligen inte ditt lår. Alternativt har du blivit akut totalförlamad och det är såklart inget att skoja om. Sorry. 

Till midsommar kommer jag vara ett monster

Fram till midsommar kommer jag tävla mot mina syskon. Tävlingen går kort och gott ut på att bli mest vältränad till midsommar. Hur vi ska lyckas med det är helt och hållet upp till var och en av oss (jag tänker lyfta tunga vikter och springa i uppförsbackar). Det kan ju tyckas fånigt att tävla i det här, men jag behöver verkligen komma i ordentlig form igen och ingenting i hela världen motiverar mig så mycket som möjligheten att vinna. Och eftersom jag är en fullkomligt urusel förlorare så detta kan vara den bästa piska jag någonsin uppfunnit. Så nu kommer jag bli stark och uthållig igen. Vill du satsa pengar råder jag dig att satsa dem på mig för jag kommer vinna det här! Ha!

Arg/trött. del 6052

En sak jag stör mig väldigt mycket på är när folk säger "tänk på att det kunde vara din mamma, syster eller dotter" när det gäller till exempel våldtäkter eller misogynt beteende i största allmänhet. Det är väl skitsamma vem det kunde ha varit, själva grejen är väl att ingen ska behöva bli utsatt för det. Inte fan behövs känslomässiga morötter i form av plågade systrar för sätta ner foten? Snark. 

Tips med anledning av förra inlägget

Till dig som av slumpen är eller kommer bli ledd till någon i den grupp med människor som jag räknar som mina vänner så vill jag bara säga pass på nu! Nu gäller det. Det du har framför dig är av renaste guld - bättre finns inte. 

Relationsekvationer och den Stockholmska friheten

Ibland händer det där - folk träffar varandra. Någonstans som en konsekvens av slump, omständigheter och gemenskap träffar folk varandra. Det är fakta. De möts och kanske börjar prata, någonstans där händer det ibland något i folk, ibland föds nämligen det där världsberömda intresset. När det väl finns kan det ibland hända att folk gillar att träffa varandra så pass mycket att de bestämmer sig för att träffas igen. Och igen och igen och igen. Den där drinken på tu man hand förvandlas sakta till storhandla på Ica Maxi, för bland gillar folk att träffa varandra så pass mycket att de till slut bestämmer sig för att bo ihop och skaffa gemensamma kaffebryggare, djur, soffor och barn. Och det är ju hemskt fint när det blir så (om det är så man vill att det ska bli vill säga).

Men det är ju liksom ganska sällan som det blir så i den lilla världen som jag lever i. Skälet till det är enligt mig till stor del den Stockholmska frihetens fel. Har du inte hört talas om den Stockholmska friheten förut är det ett luftslott som finns i rastlösa singlars hjärnor. Trots att ingen vare sig vet vad den friheten består av eller vad de ska ha den till, är det många som verkar övertygade om att det vore dödsstöten att bli av med den. Ett sätt att bli av med den där friheten är att träffa någon och binda sig. Och det är det inte alla som är redo för, för det är så mycket just nu och jag känner att jag behöver segla solo och liksom deala med det. Snark. Ahja. Min teori lyder såhär:folk är inte rädda för att binda sig och bli av med friheten - folk är rädda för att missa något bättre. För folk tror alltid att det finns bättre, för så funkar Stockholm. Det finns alltid bättre. Bättre restauranger, bättre ställen att bo på, bättre band att upptäcka och bättre intressen att sugas upp av en stund. För att sen byta. Till något bättre. Så den Stockholmska friheten består alltså egentligen av friheten att jaga något bättre. Och någonstans där faller det som redan var bra ur medvetandet.  Hur ska man kunna veta vad som är bra på riktigt om man aldrig har tid att stanna och känna efter? Det här måste gälla även människor, eller hur? Bra, dåså, sluta hetsa så om den där himla friheten. Gör det nu, det är liksom inte ens säkert att det är friheten som gör dig fri, det kanske rentav är den som håller dig bunden. Bunden till en tillvaro där du inte ens längre kan se vad som faktiskt är bra nog på riktigt.

2014 och jag är igen.

Hej. Det är jag igen. Det har nästan gått ett helt år sen jag hällde mina tankar här, men jag har haft annat för mig. Ett tag var jag så oerhört trött på formatet blogg, men nu längtar jag tillbaka hit. Nu kanske jag återigen har något att skriva. Så vad har hänt sen sist? Joo, jag har blivit ännu mer arg på världen. Jag har nästan tagit körkort och planerar att snart kunna ta bort det där nästan, vi får väl se om Trafikverket håller med uppkörning nummer tre. Jag har jobbat en del med saker som jag älskar och en del med saker jag hatar. Jag har längtat bort och jag har längtat hem, min eviga kamp för att hitta just min väg fortsätter och jag hoppas att 2014 är året då bitarna faller på plats. Det känns som att jag alltid lägger ett 20000-bitars pussel och alltid när jag tror att jag börjar se vad bilden föreställer så ringer telefonen och jag tappar bort mig. Seriöst, jag är rätt less på att tappa bort mig. Så det här året ska jag ge mig så mycket som jag kan av det. Under 2013 började jag känna mig väldigt vuxen, efter att levt i exil i tonåren alldeles för länge. Det känns rätt bra. Jag känner hopp.