Fuldagarna

Ni vet fuldagarna. Dagarna då en drar och sliter i sig själv. Petar och synar. Hittar fel och göder även det mest inslumrade självhat. Vad kommer de här dagarna ifrån? Egentligen. Personligen upplever jag inte att de kommer utifrån så mycket längre, inte som de gjorde det när jag var yngre och fick kommentarer om min kropp. Fuldagarna varade i veckor på den tiden. Det är i princip aldrig någon som säger något om min kropp längre, och gör någon det brukar jag mest få höra positiva saker. Saken är att jag hör inte det, för det är nämligen min kropp och det är faktiskt skitsamma om någon annan tycker den är dittan eller dattan. Det är dagarna då jag inte själv tycker den är tillräcklig som jag vill komma åt - framför allt vill jag veta var kärnan sitter. Reda ut om det är resultatet av en risig självbild eller om svaret kanske finns i 5 tips för att få platt mage* till midsommar eller möjligen i smalhetsen på mitt jobb. Det här dagarna är det uppenbart att helt okej inte duger, trots att helt okej är hela skalan jag behöver i vanliga fall. För längesen bestämde jag mig för att sluta lyssna och inte bry mig mer. Och det går rätt bra för det mesta, eftersom jag tycker att det är vettigt med husfrid i min egen hjärna. Det gör till exempel att jag lugnt väljer bort att skaffa mig en platt mage till midsommar, för det skulle innebära så mycket trista inskränkningar i mitt liv. Det skulle också innebära en hel hög med tvångsmässiga tankar om mat och träning. När och vad. Hur, hur ofta, förbud och allmän kolhydratsångest. Ganska fort skulle det döda allt som är sunt, likväl allt som är kul.  Jag tycker absolut att det är roligt på gymmet, jag älskar att känna mig mer och mer stark, men jag vill ju inte bo på friskis. Dessutom tycker jag livet verkar himla tråkigt om det bara ska bestå av keso och broccoli, 50 djupa squats och aldrig vin+skratt med mina kompisar.  Så är det, och därför offrar jag med glädje den där platta magen, den kommer ju ändå aldrig kunna göra mig lycklig. Så var sitter då egentligen fuldagarna? Är de mina egna tankespöken? Resultatet av gammalt självförakt? Är det PMS?  Eller är det så illa att alla tusentals år av indoktrinering kring vad som gör en kropp ful eller fin som ändå tvingar sig igenom alla mina lager för utestängning? Jag vet inte. Jag vet bara att fuldagarna måste bli mötta av ett access denied nästa gång de försöker ta sig in i mitt tankesystem.


*Den platta magen i texten är bara en symbol, haka inte upp er på den.