Visst kan vi väl sitta i en ring i varsitt glashus och kasta våra stenar hur länge som helst. Fast jag har ju liksom tröttnat, och nog ser vi väl alla att dessa glasväggar för länge sen är grus? Visst kan vi sitta i en grushög för alltid och leta nya skärvor att kasta. Men jag har kastat klart, alla mina stenar är slut. Kanske är det nu vi medger att alla kan handla orätt och det faktiskt händer oftare än sällan. Kanske är det nu den den där kränkta stoltheten måste bort. Kasta manteln, se det som det är. Ingen är ofelbar, och när vi väljer fel kan vi bara försöka göra om - i förhoppningen att kanske nån gång göra rätt.
