Jag tänker på alla stadier av tystnad som finns runt mig. Hur den går runt, runt, runt. Hur jag ständigt tvingas tyda, läsa och förhålla mig till den. All tystnad som talar, tystnad som maktmedel, tystnad som bekräftelse på gissningar. Jag är trött på att försöka lista ut vad alla nivåer av tystnad betyder, när den så enkelt kunde kläs i ord, en handling som skulle göra processen betydligt effektivare. Jag är en utmärkt, och samtidigt fullkomligt urusel tankeläsare, men hur ska jag nånsin få veta hur nära eller långt från sanningen jag är, när jag alltid bara gissar? Jag är exakt lika trött på min egen tystnad, hur jag bara skärmar av. Blir onåbar, kryper in i mitt känslomässiga Fort Knox. Såhär är det: du får komma till mig med dina ord, det är inte mitt ansvar att läsa dina tystnader. De känslor och sanningar du gömmer i det du inte säger kan omöjligt falla på mig, innan du väljer att dela med dig. Sluta tvinga mig till detta förfan. Och vice versa.
