Bilder från det förflutna

Igår tackade jag nej till allt som en lönelördagsnatt i Stockholm erbjuder och tillbringade istället kvällen i soffan. Helt ensam hemma och det betydde självklart musikmaraton. Med ena benet på ryggstödet låg jag och lyssnade på väldigt hög och väldigt bra musik. Sen samlade jag mig och skrev en recension (den kommer dock inte dyka upp här). Ibland slår det mig att det är så förbannat svårt att skriva och framförallt att skriva bra. Då kan man ju fråga sig varför jag envisas med att vilja ha det som yrke, fast det är ganska simpelt egentligen. Det är helt enkelt roligaste som finns, i alla fall när man får ihop orden och flödet, annars blir det lätt ganska saftig ångest.

Idag dök det upp en bild från det förflutna på facebook. Hultsfred. 2003. 19 år gammal. Ganska berusad och i armarna på någon som en gång betydde hur mycket som helst. Jag konstaterar som vanligt att jag såg för jävlig ut back in the days. Jag tänker att om den där lilla tjejen bilden hade vetat hur livet senare skulle arta sig hade hon då handlat annorlunda? Varit snällare, hårdare, modigare i sina beslut? Nåväl. Allt var roligt så länge det varade och tiden går, han som en gång betydde så mycket spelar ingen roll längre, mitt hår är numera bara brunt och nitarmbanden på bilden vilar i den goda matjorden i Danmark. Fint så.

Här finns en ny playlist.

Teknikdåren

Jag har köpt mig en ny telefon eftersom min gamla härstammade från stenåldern och fungerade ungefär lika bra som vilken bit flinta som helst (att ringa med alltså). Nu är jag uppdaterad och åter en del av det digitala samhället. Det sjuka är att på tre dagar har jag skaffat nya behov och nya vanor. Allt har naturligtvis med telefonen att göra. Aldrig tidigare har jag övervägt om eller ens tänkt att jag behöver ett bildredigeringsprogram(!) till min telefon. Tillgång och efterfrågan i dess ädlaste form. Det är otroligt fånigt hela grejen och jag känner mig själv väldigt väl. Det här kommer sluta illa! Snälla stoppa mig innan jag köper ekolods- och fiskmätarapps för 15 kronor stycket på fyllan.

Söndagsensam.

Det är söndag och ibland på söndagar så blir jag väldigt liten och ynklig. Plötsligt känner jag mig ensammast i hela världen, trots att jag inte alls egentligen är det, men ändå - känslan av det. Det jag inte förstår är att jag är varken mer eller mindre ensam på till exempel torsdagar, men det är bara på söndagar känslan av att vara en på en öde ö kommer. Varför i hela friden är det så? Upplys mig.

Imorgon kommer i alla fall Frankie hit. Hon ville ha semester, men jag tvingade med henne på lite jobb också. Av den roliga sorten förstås. De närmsta dagarna kommer således bestå av fikor, skratt och konstiga fotografier. Dessutom har jag styrt upp nyårsafton redan. Skönt.

Och vips så är det inte så ensamt längre.

Still love you Fanfarlo

Jag älskar Fanfarlo fortfarande, lika mycket som i somras märker jag. Den här låten ett fantastiskt trumpetsolo, xyolofon och körsång som kittlas på hela min rygg. Lyssna, lyssna, lyssna!

Rör du så dör du

Min kväll har gått i feberns och ilskans tecken. Jag är så arg att febern förmodligen har gått upp några grader, jag kokar inombords. Såhär ligger det till - jag blir en tiger när någon behandlar mina syskon illa. I det här fallet min syster. Jag har lust att trycka upp tröjor med texten "Rör du, så dör du", men jag är inte dummare än att jag förstår att det skulle vara lite väl creepy och överbeskyddande. Och dessutom skulle det bli fruktansvärt fula tröjor, när skulle jag använda den liksom? Men budskapet, tanken är lika fullt existerande som mitt svettiga nattlinne.

Inga tankar, tåg och livet- ett litet helvete

Ibland kommer jag på mig själv med att tänka att det var si och så längesen jag tänkte på någon specifik person. Det jag inte inser är att i samma sekund som jag tänker att jag inte har tänkt på den så är tankarna hos den personen och nedräkningen tills nästa gång jag kommer på mig med att inte ha tänkt börjar. Varför håller jag på såhär? Kanske läge att citera Decartes.

Idag gick en mobilpratande kille förbi mig, han sa att tåget var försenat och att livet är ett helvete. Så kan man väl också se det antar jag. Tycker bara att tågförseningar är ganska lätta grejer att hantera. I alla fall i relation till många andra, värre saker.

Kyläckel

En brun och degig gurka, 10 stycken matlådor med grönmögliga rätter som förmodligen en gång i tiden varit delikata, mjölk med utgångsdatum i september, vitluddig ost och för länge sedan bortglömda smörgåsar. Det här är ett litet axplock av vad som åkte i sopporna när min kollega städade kylen i lunchrummet. Jag satt där och försökte äta lunch samtidigt. Försökte - för det är så gott som omöjligt att äta något när ett avsnitt av Rent Hus utspelar sig mitt framför ögonen på en. Jag ville kräkas. Det är ju inte så konstigt att det luktar illa i kylar.

Ironville

Tvärvägsrelaterat band med Arcade Fire-komplex. Riktigt bra tycker jag (frågan är om jag är lite väl partisk eftersom jag älskar båda banden jag refererar till). En fin tecknad video också , missa inte katterna med glasboll på huvudet.

Jag tar mig an den storasysterliga plikten

Jag hotar min lillebror, jag säger att han aldrig kommer få en tjej om han inte sträcker på sig. Han gör som jag säger för en sekund, sen sjunker han ihop igen och konstaterar kort att det finns många Quasimodos. Varför tar han mig inte på allvar? Tror han att jag slänger mig med tomma hot? Eller litar han inte till min kunskap? Eller tycker han att jag kastar sten i glashus? Eller menar han helt enkelt att jag inte är ett lysande exempel på framgång hos det motsatta könet? Problem nummer två är att lillebror har växt om mig med flera decimetrar och det försvårar våra slagsmål. För mig alltså.

Eric på film

Christian länkar en video, gissa om jag blev förvånad när Eric dök upp på skärmen.

(Om man inte förstår det roliga så är skämtet att Eric ofta och gärna pratar om cookies, dessutom kan jag skönja vissa munlikheter).

Tid och iskallt regn

För mig kom hösten redan i juli, men i början av veckan kom det verkliga November med allt som det innebär. Regn, slask och brutalt mörker. Jag är tröttare än någonsin och enda sättet att få mig ur sängen är att lova mig en timmes sömn när jag har klarat av jobbet. Den här veckan har jag tillbringat på plottershopen och där lever man på kontorstid. Kontorstid innebär tidiga mornar och tidiga mornar är starkt förknippade med dödsångest för min del. De första timmarna är det som att jag befinner mig under vatten, blubb, blubb låter det när folk pratar, det tar lång tid innan jag inser att jag är den tilltalade. Det allra bästa med kontorstiderna är flextiden. Alltså behöver jag inte passa en exakt tid och då blir mornarna inte lika kravtyngda. En sak jag verkligen inte förstår på det där kontoret är dock varför de äter lunch så himla tidigt, det blir ju väldigt mycket dag kvar och jag hinner bli både hungrig och utmattad innan eftermiddagen är till ända. En annan grej som jag gillar med kontoret är att det känns lite som en myrstack, överallt pågår det något och därför gör det inget om det är kö till kaffeautomaten, då får jag nämligen tid att blicka ut över aktiviteten.

Fikade med Wilda efter jobbet och hängde runt i det ganska öde köpcentret i Liljeholmen, det var trevligt. Wilda får mig att må bra och så berättar hon alltid roliga saker. Sen åkte jag hemåt och promenaden i regnet hem tog nästan livet av mig. Väl framme vid min dörr böjde jag mig ner efter nyckeln, en liten, men ack så iskall droppe hann falla från balkongen och ner innanför min jacka, den rann längs smärtsamt längs hela min ryggrad, jag tänkte; nu ger jag upp. Min enda tröst var att jag var hemma och att jag hade nyckeln i min hand. Det var den lilla lyckan.

I won't care for you like I really supposed to.

Sunksöndag och det som kliar under huden

Livet, helgen och grubblet. Till sist blev det söndag och jag var inte sen att acceptera faktum. Sunkat runt i pyjamas, hästsvans och raggsockor hela dagen, sett repriser på tv varvat med webbtv och en och annan film. Under alla lager slafskläder kliar mitt sinne och jag får väl helt enkelt lov att konstatera att jag är inte nöjd med den jag är just nu. Men jag kan bättra mig. Jag ska bättra mig. Tack Idol-Olas Backstreet boys sjungade körslagskör för den insikten. 20 skånska karlar med tindrande sängkammarblick à la boyband är tydligen det som krävs för att jag ska inse att det är dags för skärpning. Dags att bli snäll, mjuk och fin. Cynism och bitterhet är sooo last year (eller i mitt fall, so last month).