Det är söndag och ibland på söndagar så blir jag väldigt liten och ynklig. Plötsligt känner jag mig ensammast i hela världen, trots att jag inte alls egentligen är det, men ändå - känslan av det. Det jag inte förstår är att jag är varken mer eller mindre ensam på till exempel torsdagar, men det är bara på söndagar känslan av att vara en på en öde ö kommer. Varför i hela friden är det så? Upplys mig.
Imorgon kommer i alla fall Frankie hit. Hon ville ha semester, men jag tvingade med henne på lite jobb också. Av den roliga sorten förstås. De närmsta dagarna kommer således bestå av fikor, skratt och konstiga fotografier. Dessutom har jag styrt upp nyårsafton redan. Skönt.
Och vips så är det inte så ensamt längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar