I felt so crystal in the air

Det här är inte riktigt i linje med vad jag brukar gilla, men den här gamla XX-låten är så fin i den här Birdytappningen, den har gett mig ståhår på armarna i flera veckor nu. På en del sätt tycker jag att den är bättre än orginalet. Den är både mer desperat och mer sorgsen, det gör texten tyngre på något vis. Det bästa är  dock hur lilla Birdy uttalar gently och när hon tar i så att hennes röst raspar. Ljuset i videon är också väldigt fint. Väldigt blått.

Skattletare

Mycket av min tid på praktiken går ut på att hitta grejer, locations och människor. Ibland händer de mest sanslösa grejer till exempel som när en cowboy lärde mig kasta lasso för ett par veckor sen. Jag skrattade i dagar. Idag hände dock det sjukaste, en jobbarkompis ringde en tandläkare och tiggde en utdragen tand. Och fick den! Världen är en sinnessjuk plats och människor är bannemig fantastiska ganska ofta.

Raggsmoothien

För flera år sen dejtade jag under en kille som gjorde världens godaste smoothies. De var liksom i två lager och sanningen är ju den att om man ska vinna mitt hjärta via mat är frukosten måltiden man bör lägga sitt krut på. Kvällen efter den smoothien kysstes vi för första gången och sen vi sågs ett tag. När vi slutade ses brydde jag mig inte nämnvärt. Jag tänker ytterst sällan på honom, däremot tänker jag ibland på hans smoothies. Så hur jävla svårt kan det vara att göra en smoothie i två lager? Inte ett dugg faktiskt.

Gör så här och få en i fyra(!) lager:

Mixa alla frusna bär och frukter du hittar i frysen. Viktigt att allt är fruset så att det blir iskrispigt.

Mixa ner en mogen banan om du känner för det.

Droppa ner ett par droppar citron och rör om.

Häll upp en skvätt av mixen i ett glas.

Häll försiktigt vaniljyougurt på det lagret, den med tanten på tycker jag är god.

Och så gör du om det här till glaset är fullt (Nej, detta beror inte på hur man förhåller sig till livet - det här glaset är ett fullt glas. Välj ett litet glas om du bantar, vad vet jag. Bara lyd receptet nu).

Toppa med lite frön och sånt krafs om du vill.

Så, testa det här och bjud en kompis, syrran eller någon du vill hångla upp framåt kvällen.
Avsluta med att ta ett foto och dela med dig på nätet i provokativt syfte.

E-arglapp/Tänk på dina stackars grannar

När man bor i höghus innebär det ofta att man har grannar. Allra oftast tycker jag det är roligt och trevligt med mina grannar. Här bor ett gäng snälla tanter som lär mig saker om livet, till exempel har de förklarat vad man ska säga för att få hyresvärden att göra som man vill. Jag har också min östgötska granne som erbjudit mig både en av sina balkonger och skjuts nästa gång hon ska söderut (snällt!) och ibland pratar jag med min kloke vegangranne Simon. Det är liksom rätt trevligt i mitt hus. Lugnt och skönt kan man säga. Fast säg den lycka som varar, två elefanter har flyttat in våningen över mig och vad de håller på med den mörka delen av dygnet är ett stort förbannat frågetecken. De vandrar i alla fall maraton över mitt huvud på sina cementhälar. Ibland grälar de vilt. Det är lugnt, gräla på, men lite sån där respekt vore ändå lite charmigt, förlägg gärna era strider på dagtid, ett litet tips bara. Ibland flyttar de möbler på natten, andra gånger funderar man på om de slåss eller dansar. Jag har stått utanför deras dörr med fingret på dörrklockan och känt att jag inte vill störa, eller att jag inte kan med att vara så gnällig. Då har klockjäveln varit över 23. Jag har inte ringt på. Ännu. Man vill ju inte vara jobbig. Störa eller så eller råka be om att få kasta ut blyplatådojjorna från balkongen.  Det allra mest ironiska med det här är att mina elefantgrannar är ett pensionärspar och jag som klagar är en festprissig singelbrutta. Det är omvända världar och nya tider det. Det här är ett omen. Det här är vad som kan hända när ett par 40-talister går i pension (och på hälarna i innetofflorna).

PS. Jag är själv en ganska respektfull granne, till exempel lät jag inte en vän göra ett "experiment" med min säkerhetsdörr. Experimentet gick ut på att hen mittinatten skulle skrika innanför dörren och jag skulle lyssna om det hördes utifrån. Detta skulle bevisa för mig att det var lugnt att denne person pratade extremt högt i min lya. Men jag sa nej - TÄNK PÅ MINA STACKARS GRANNAR! Respekt bor här liksom.

Uppgraderingar

Jag vet inte vad det är som händer i en varje gång man känner att man måste uppfinna sig själv på nytt. Vad är det som får en att palla att trycka på omstartsknappen i botten igen och igen? Inser att jag har gjort så fel när jag har funderat på vem jag har varit när jag istället borde funderat på vem jag är på väg att bli. Det är ganska mycket mer förlösande, givande, befriande att tänka på vilken väg man ska välja nu, än på saker man valt fel förut. Det gäller allt. Den där karriären som till exempel spelar roll, det är väl skitsamma om man valt lite konstigt eller blivit för trött ett par gånger, tiden rör sig ändå framåt och med den kommer nya möjligheter öppna sig. Det gäller män jag har träffat som jag har grämt mig över att det blev fel med. Visst har det varit skitjobbigt, men det är mer betydligt mer konstruktivt att fundera på vad jag vill med nästa människa som berör mig på det där sättet. Vad kan jag göra annorlunda, istället för varför gjorde jag inte så. Visst vävs erfarenheter och nuet samman, men med lite eftertanke kanske jag med hjälp av dem kan stirra ut min kompass tills den visar mig verklig riktning. Och så lite slump, tur och flyt på det. Det är det som får mig att vilja uppgradera mig själv till nästa version av mig.
Ja, så ligger jag här i min säng en fredag, tänker på hur glad jag är och hur mycket jag vill uppåt, framåt, inåt. 

Jag och mitt arv

En 16-del av mina gener är samiska. Ganska ofta känner jag något slags behov av att vårda det arvet och nuförtiden handlar det också om hålla det mormor berättat levande. Min sameblod kommer nämligen från henne. Det här behovet av att ta hand om den delen av mitt ursprung tar sig lite olika uttryck, ganska ofta handlar det om kunskap - att veta vad historian innehåller till exempel. Idag tog det sig ett nytt uttryck. Det började med att jag, Camilla, en miljard hipsters och ett gäng lattemorsor åkte till Aspudden och gick på loppis. Det var kläder, skidor, inlines, hallgolv, använda Hello Kitty-tofflor, en hel del skräp  och nybakta bullar överallt. På många sätt var det en perfekt söndag att gå där med en vän och titta på folk. Och så på ett bord glimmade det till, ett litet halsband. Ett samesmycke i tenn låg där bland plastpärlor från Glitter. Jag fortsätte längs loppisgatan, men hann bara två steg innan jag kände att jag behövde rädda det där halsbandet. Jag behövde kolla om hon som sålde det visste vad det var. Det gjorde hon inte. 25 kronor senare låg halsbandet i min hand. Jag vet mycket väl att det där halsbandet inte är särskilt märkvärdigt, men jag stod bara inte ut med att låta någon sälja en liten bit av min historia som om den vore skräp. Jag var helt enkelt tvungen att göra en liten insats för att vårda mitt arv eller något i den stilen.

Videoplaylist

Du kunde lika gärna pratat om rymden.

Idag pratade jag om dig för första gången på väldigt länge. Inte bara om att du en gång fanns, inte sådär i förbifarten på det där sättet som jag brukar om någon frågar. Utan hela berättelsen om att jag hoppades på dig. Att vi hade så himla roligt. Att jag insåg att jag verkligen tyckte om. Alltså verkligen, verkligen (även om jag förstås inte fattade riktigt förrän det var för sent). För första gången på den här sidan av sommaren pratade jag idag om hur tomt det blev och om vilken plats besvikelsen tog. Den fick i och för sig aldrig så mycket plats, för allt som hände fick mig att tänka och handla fort åt alla håll samtidigt. Ganska fort började cirklar av goda saker snurra för jag vägrade vara kvar i det där människosaknarvakumet. Den platsen gör inget gott för någon och definitivt inget för mig. Jag tror inte faktumet att du slutade göra ont rätt snart handlar om att de känslorna inte fanns, utan att jag stirrade stenhårt på andra saker tills du bleknade och värken försvann. För första gången på länge berättade jag om hur arg jag blev när du dillade om att du var rädd för att vakna om 10 år och inse att du valt fel. Hur kan man säga så till någon inte ens kan förhålla sig till nästa söndag? 10 år är för mig lika oöverskådligt som ett helt liv. Det borde du vetat. Men det kanske var så mycket nu eller aldrig för dig, just det var du inte så noga med att förklara. Ibland dyker du upp om natten när jag drömmer, men idag var första gången på länge vakna jag ägnade dig mer än en flyktig tanke . Alltid när du dyker upp försöker min magkänsla säga mig något, men jag förstår inte riktigt vad den vill. Jag har inte heller riktigt brytt mig om att lyssna särskilt noga. Hittills. Får jag någonsin ett skäl att göra det, lovar jag att lyssna inåt - på riktigt. Det finaste är att jag en natt på bussen i somras insåg att jag är fri från de gamla kärlekarna. Du och dom känns bara inte längre på det sättet. Det här betyder förstås inte att jag aldrig saknar er, jag skulle gärna skratta med dig (och dem) igen någon gång.

Att vara kapabel

Livet just nu handlar väldigt mycket om prestationer. Fast det är annorlunda den här gången, prestationerna kräver inte att jag offrar hela mig. De tvingar mig inte till hål i magen och sömnlöshet. Istället göder de glöd i mig. Lust och sånt där. Jag tänker mycket, men inte ihjäl mig.  

Ett till sätt att lära sig något vettigt

För tillfället har jag praktik på ett produktionsbolag och lär mig massa saker om att göra TV. Det är jävligt roligt och jag är så väldigt glad över att ha fått den här möjligheten. Hela förra veckan var vi Finland och spelade in. Jag fick lära mig om kameravinklar, bildaxlar, båtkörning och en hel del om hur det är att vara scripta och alltiallo samtidigt. Hela veckan var lika lärorik som rolig. Vi mötte massa skojiga, vänliga människor. Vi såg Finland lite inifrån och jag fick liksom lite mer känsla för våra grannar i öst. En av de allra bästa stunderna var nog när vi var på en finsk tangoafton, det var så himla fint på så många nivåer. En annan fin stund var när jag fick lära mig hur man bäst trollar fram lite evig skog vid behov. Jag känner på mig att det kommer till användning igen någon gång.

Hursomhelst, en morgon vaknade jag av att någon i huset spelade den här låten nedan ganska högt. Sen tog det fram tills i torsdags innan vi kom fram till vilken låt det var jag hade hört genom både sömnen och dörren. Nu är det din tur.