Emile

Han jag är kär i får mig att tänka, känna och leva på sätt jag inte gjort förut. Min finaste sidor hade jag långt innan jag träffade honom, det är bara det att de blir så mycket starkare av honom. Jag tycker om den jag blir av honom.  Han är en sån som jag vill vara bra för. Mina vanliga dumheter, fegheter, rädslor finns såklart kvar, men jag har liksom fått ett behov av att vara uppriktigt innerlig. Det är knäppt för vi bor ju ihop, vi träffas liksom jämt och ändå kommer jag ofta på mig själv med att längta efter honom. Längta efter att han ska skratta eller dansa, eller tramsa eller bära runt mig upponer eller bara ligga med min hand på bröstkorgen bredvid mig i sängen.  Det finns så mycket som är fint med Emile - och jag tycker det är hisnande och härligt att en kan älska nån så mycket, men att hjärtat ändå rymmer mer. 

Saker en gör av kärlek

I lördags berättade My om en händelse som hon alltid trott att jag har kommit ihåg, men aldrig velat prata om. Sanningen är att jag har inte det blekaste minne från den här natten. Men det är väldigt fin berättelse om vad en gör för sina vänner, vad kärlek och omtanke innebär när en faktiskt omsätter den i praktiken. Och jag blev så jävla rörd och tacksam. Jag är så enormt tacksam för jag har den här typen av människor runt mig - jämt. Jag har valt min vänfamilj väl.
Det har gått 6-7 år sen det här hände och mycket av den perioden är dimmig för jag var ganska sjuk vid tidpunkten. My berättade om en natt för längesen där jag inte lät henne åka hem för jag hade så mycket ångest. Så hon låg bredvid mig, hela natten, jag vet inte om hon fick sova trots att hon skulle jobba dagen därpå. Hon höll om mig och hjälpte mig andas, låg puls mot puls för att få mig lugn. Lät mig försöka snappa upp vad normalpuls var i ett läge där mitt hjärta förmodligen hade kunnat ticka sig upp och ur min bröstkorg på alldeles egen hand. Sen kom morgonen, jag gick upp, klädde på mig och gick till jobbet, för sån är tydligen jag. Plikt och prestation. Den här kärleksgesten föll ur mitt minne, men jag är glad att jag fick den återberättad. Så tack My för alla gånger du har räddat mig från att tappa det helt. Du är fantastisk. 

Konsten att känna allt nu

Berlin var en upplevelse om vi säger så. Härrom natten skaffade jag mig minnen för livet i utkanten av en klubb nånstans i Västra Berlin. Ibland är övergiven båt exakt rätt ställe att ge sina kärleksförklaringar på. Så är det bara. Det har varit experimentell jazz, evighetspromenader, öl och falafel på gatan, klubbar med trädkojor, borttappade nycklar, fotoautomater och skavsår. Men mest av allt heaps of love. Jag vet inte vad som kommer hända med allt, för det finns inga garantier för något någonsin ändå, men mitt huvud är klarare än på länge. Jag älskar mitt knäppa liv och jag vet att jag älskar de där alldeles extraordinära personerna som gör tillvaron så total guldig allra, allra mest i hela världen. 

En sorts kompass

Tunn spröd frost över fönstren och in i vänster förmak vidare ut i aortan. En del dagar är den där tomheten mer högljudd än något annat. De senaste dagarna har jag känt allt, och verkligen ingenting. Jag har varit lika delar levande som fullkomligt avstängd. Jag har ont i bröstet för där växer murarna igen. Den här hösten tar på mig som höstar alltid gör och det var ett tag sen jag kände enbart ro. Jag är trött och min sömn tung. Däremellan dvala och jag drömmer om att köpa biljetter som jag tappar bort, för att sen köpa och tappa bort igen. Att jag vacklar just nu har sina anledningar, men jag är åtminstone alldeles frisk. Så jag visualiserar en katt som hoppar från en stenmur på min mammas gata och den landar på fötterna. Jag skapar målbilder med söndagsfrukost, honom, solsken, -5 och krispig snö. Om ett par månader har jag besegrat ännu en vinter. 

Om livet idag

Innan jag hamnade i det som jag är i nu levde jag ett besynnerligt liv. Och jag älskade det. Och jag hatade det. Jag hatade mellanrummen precis som nu. Hatade vakuum precis som nu. Hatade att jag alltid tyckte jag gav mer än jag fick. Fast vi måste sudda det där, för jag gav liksom alltid precis bara lagom för att mitt inre skulle vara safe och murarna hela - därför fick jag aldrig heller nåt mer. Men fan vad jag älskade att vara safe, att gambla precis lagom för att vara oberörbar, oförstörbar. Kände mig bara ensam på söndagskvällar. Livet var fint och bra ändå för det mesta. Relationer lär en många saker, speciellt om en har flera samtidigt och det hade jag, jämt. Och jag älskade det. Och hatade delar av det. Mest att dudes alltid kommer vara dudes förvisso (detta hatar jag mer än nånsin idag också).

En annan sak jag hatade var mitt jobb, som höll på att få mig att gå under av stress, malplacering och det där att aldrig någonsin bli sedd. Aldrig någonsin något som var utvecklande. Bara ett evigt ekorrhjul som åt upp både min själ och min kropp. Jag blir utmattad bara av skriva om det - jag hatar den där platsen av hela mitt hjärta. Det enda bra med det jobbet är alla fantastiska människor som finns där. Som finns och finns och finns. Som kramas och skrattar med en både på måndagsmornar och lördagskvällar. Men så ibland öppnas dörrar och jag klev ut genom den. Nej, nu ljög jag igen, jag hoppade världens längsta länghopp med risk att få jävligt mycket vatten över huvudet. Det här hoppet landade i att jag hamnade i ett sammanhang som jag ska vara i, där jag blir sedd och får ta både stort ansvar och utmana mig själv hela tiden. Twista min hjärna i hopp om att göra nåt bra för nån nästan varje dag, om jag vill. Fina jobbarkompisar svämmar hela bygget över av och jag har typ växt en meter de senaste månaderna. Idag avslutade jag en sak som jag har slitit hårt med och jag är så jävla mallig över att jag klarade det. Det hade jag aldrig trott för ett halvår sen. På torsdag väntar nästa grej och jag är så extremt nyfiken på vad det ska ge mig och mitt projekt. Vad det ska ge för ny riktning?
Kontentan av allt det här är att det är modigt, fint och bra att våga hoppa ibland, tvinga sig själv att knyta upp de där vitande knogarna runt sargen. Bara gör det, ta det där klivet ut när dörren öppnas. Kanske finns det mer lycka på andra sidan. 

Och imorn kommer tiden börja gå långsamt som fan

Alltså, jag längtar så mycket efter att vara i hans famn och att få skratta ihjäl mig med honom. Och vet ni vad - om knappt två dagar är jag där.  Tror dock utbudet av busskyrkogårdar eventuellt är väldigt skralt i centrala Berlin. Bilden är från en liten nätt cykeltur på sisådär 4 mil över Åland och jävlar vad jag älskade nästan varje millimeter av den dagen. 

Be still my heart

Detta arma hjärta som jag slänger runt med så hejvilt alltså. Men vad fan har jag för val egentligen? Det är ju bara att köra på om jag vill leva fullt ut. Borsta gruset från axlarna och reboota mig själv. Om och om igen när det behövs. Carl säger att jag är en av dem som har förmågan att alltid landa på fötterna. Så medan harhjärtat gör sina akrobatiska höghöjdskonster i bröstkorgen, säger rösten inuti åt mig att skärpa till mig och att minnas åt vilket jävla håll fötterna är (och det är definitivt inte samma hålla som alla känslor som ju är all over the place). Så länge jag gör kärlek helhjärtat och tar emot den kärlek som jag får med lika öppet hjärta så är allt lugnt.  

Ur ett ostigt hjärta

Det här med att från ingenstans bara träffa nån som bara råkar välta ens värld litegrann och drar fram sidor ur en som en kanske inte riktigt ens visste att de fanns. Som får det allra mjukaste i en att mjukna.

För ett tag sen träffade jag en sån person, tiden sen dess har varit ganska omtumlande för mitt känsloliv, men jag kunde liksom inte motstå det här. För han får mig att känna så många saker, framförallt får han mig att känna mig så väldigt älskad. Han får mig att äta lagad mat oftare än nån gång ibland, han får mig att låta bli att okynnesåka taxi, han får mig att vilja vara snäll och helhjärtad. Han får mig att skratta på ett sätt som inte så värst många andra har förmågan till. Så jag föll, jag föll med huvudet före för den här knäppa personen som alltid sjunger, som alltid har nån sjuk jävla historia på lager, som viskar I love you till mig på nätterna när jag är precis på gränsen mellan vakenhet och dröm.

Och ah - I love you too! Alla dagar i veckan.

Ur det opublicerade arkivet - 20120801

Att vara bra på maskerader, men sämst i världen på spel. Att vara ganska känslomässigt synsk, men samtidigt bli lagom lamslagen varje gång hjärtat bestämmer sig för att slå dubbelslag. Att ljuga om att man inte riktigt tror på kärleken längre, men samtidigt aldrig riktigt låta hoppet lämna kroppen är att vara världens mest hopplösa (hemliga) romantiker. Att tänka att i den bästa av världar kan vi vara bästa vänner och älskare - samtidigt. Att längta bort, men ändå landa i nuet. Att ta sig samman, men också förlora sig själv i lite vad som helst. Att bli förvånad var gång man faller handlöst, men ändå veta hur man tar sig uppför berg. Att vilja framåt, men fastna i sina egna oknutna skosnören. Att känna sig ensammast i världen ibland, men ständigt vara omringad av de bästa. Att inte riktigt veta vad man ska ta sig till, men ändå veta att det finns en variant som är för mig. Det är att vara jag. 

En vägran till att ta ditt emotionella ansvar

Och så var det detta med tystnadens profeter igen. Fyfan vad högt de pratar när de väl vägrar ta bladet från munnen! De inte sagda orden och ångesten som kommer med dem. Som sagt, jag vägrar ta ansvar för andra personers känsla för vad som är rimligt att lägga på nån annan person. Din tystnad är din att berätta för mig om - inte vice versa.  Jag hjälper gärna andra att bära sina bördor, men jag går sönder om jag behöver ta emotionellt ansvar som inte är mitt. Så är det med den saken.

Harhjärtan på pakethållare

Så vi cyklar genom sommarnatten och alla gupp känns i min rumpa, men lika tydligt känner jag hans doft när hans nytvättade tröja fladdrar in i mitt ansikte. Sommarnatten är så mild och jag tänker att jag tycker om honom. Verkligen, verkligen tycker om honom. Samtidigt börjar harhjärtat göra sig påmint. Det är så läskigt att nåt som är så fint på samma gång är så bräckligt. Jag måste vara rädd om det här, måste göra mitt bästa med det. Men det som händer, händer. Det är så som oddsen alltid ser ut. Och i slutändan vet jag inte ens vad jag vill, eller vad jag ens håller på med. Jag vet bara att jag inte är klar. För det har knappt ens börjat. Och jag vill vara mer i hans värld.

Och rätt vad det är kommer en bäver simmande

För några somrar sen upplevde jag en hel sommar på en och samma dag. Det var en ganska märklig upplevelse på många sätt och jag har aldrig trott att det nånsin skulle kunna hända igen. Men så kom den här helgen och den kanske inte varit riktigt varit en hel sommar, men väl en vecka. Tiden och jag alltså, mitt livs konstigaste förhållande. Det har iallafall varit en så himla bra helg, jag har bara hängt runt, skrattat och sett en bäver simma genom en sjö. Vi ska vara glada att det här inte är vare sig en mode- eller doftblogg, för jag har nämligen haft exakt samma kläder hela helgen. Det läskiga med att ha en såhär rolig helg är att mina mer oroligt lagda sidor vaknar liksom till. Men mitt förnuft säger att låt bara det som händer hända, det går ändå inte att styra tillfälligheterna och allt som bara blir - det är väl till och med lite av det som charmen med det hela. Så jag tänker bara ligga här i min säng och uppskatta allt som är fint. Det är så himla mycket som är det nämligen.

Att testa andra strategier

För ett tag sen skrev jag om att jag var rädd för att vissa händelser skulle göra mitt skal hårdare, men istället för att bara låta det hända testade jag en annan strategi. Jag testade att istället verkligen, verkligen tycka om. Att låta mig gå upp i den känslan. Det har väl som väntat inte varit helt vare sig smärt- eller friktionsfritt, men fan vad mycket fina saker det ändå gör med mig. Vad mjuk en blir, men även så väldigt sårbar. Det är läskigt och jag kämpar med det, men jag har bestämt mig för att min sårbarhet inte är värre än den jag blir av alla mina skal. Men fan alltså, det är läskigt att blotta bröstet när en är van att hålla garden uppe. Men jag tänker fortsätta. Jag tänker fortsätta att verkligen, verkligen tycka om och låta det vara som det är med den saken. För i slutändan är det faktiskt värt det.

Ständigt bla bla bla

Ibland vet jag inte riktigt vad jag ska göra med allt bara.  Jag sitter med massa saker i mina händer och bara jaha, vad ska jag göra med det här nu då? Var vill jag komma? Jag vet ju var jag vill komma egentligen, men det är lite krångligt att förstå hur bitarna ska sitta ihop och exakt hur en säger saker för att uppnå rätt sorts lagom. Ibland önskar jag att jag kunde få tjuvtitta in i framtiden och se vad som finns i mitt liv om ett halvår.

Det är handlingarna som räknas, inte dina ord

Så flyter de mot ytan, alla mina känslor. Mitt skal må vara lite tunt i konturerna just nu, men om ett par dagar kommer det vara tjockare än nånsin och det är kanske det sorgligaste av allt. Jag vill inte ha ett hårdare skal, jag vill inte ha strategier för hur jag säkrast applicerar min tillit. Jag vill inte göra kärlek och omtanke med förebehåll eller flyktvägar. Mest av allt vill jag inte resa i tiden genom de mest smärtsamma stunderna i mitt liv. Jag är klar med det. Jag är klar med sorgen, smärtan och ångesten. Vi lever bara framåt och jag är fast besluten att göra det som en hel människa.

Resultat av prat

Kommunikation är så himla fint, för ibland innebär den möjligheten att ställa saker till rätta, och i en del fall kan det innebära en chans att starta om. Att få möjligheten att starta om, bara göra om och göra annorlunda är så sjukt lyxigt. I just den här omstarten får jag möjlighet att vara den jag är, motprestationen innebär nåt sorts löfte om att öppna upp, släppa in och inte bara stänga av när jag känner mig trängd. Närvaro och mer kommunikation om det krävs. Det känns fint. Och lite modigt.

För att landa på minus

Jag blev ledsen ikväll. Så jag skickade en snap där jag bet argt i en kiwi. För det är ju det enda rimliga, förstås. Jag blev ledsen för jag hatar när folk bara inte kan tala ur skägget. Bara gör det, bara säg vad du vill och inte. Fega inte, ljug inte, smyg inte, ge fan i att låta mig lista ut vad du menar. Det är ju sällan inte hela världen att inte palla, men att inte vara ärlig med det är ett stort jävla ZZZ.

Livet med PMS

Det här med att leva med PMS. Att jag ständigt glömmer det mellan varven och sen blir irriterad för allt från att det ligger stenar på marken till att människor finns och främst för att de går långsamt. Oftast märker jag inte när irritationen kommer krypande och så vips är jag så förbannad att jag (nästan) totalt tappar det. Det är bara självkontroll som hindrar mig från att slåss eller kasta min dator genom fönstret. Och sen har vi tårarna, jag blir så PMS-blödig, det finns liksom inga gränser. För nån månad sen grinade jag åt ett pensionärspar som höll varandra i handen på tuben. Det hände liksom inte nåt mer än det, men jag blev så omåttligt rörd - det var bara så fint.  Så här håller jag på. Låter min kropp göra sin grej, låter min hjärna förgiftas av progesteron och hoppas innerligt att ingen dör på kuppen.

Tystnader och onämnda tvång

Jag tänker på alla stadier av tystnad som finns runt mig. Hur den går runt, runt, runt. Hur jag ständigt tvingas tyda, läsa och förhålla mig till den. All tystnad som talar, tystnad som maktmedel, tystnad som bekräftelse på gissningar. Jag är trött på att försöka lista ut vad alla nivåer av tystnad betyder, när den så enkelt kunde kläs i ord, en handling som skulle göra processen betydligt effektivare. Jag är en utmärkt, och samtidigt fullkomligt urusel tankeläsare, men hur ska jag nånsin få veta hur nära eller långt från sanningen jag är, när jag alltid bara gissar? Jag är exakt lika trött på min egen tystnad, hur jag bara skärmar av. Blir onåbar, kryper in i mitt känslomässiga Fort Knox. Såhär är det: du får komma till mig med dina ord, det är inte mitt ansvar att läsa dina tystnader. De känslor och sanningar du gömmer i det du inte säger kan omöjligt falla på mig, innan du väljer att dela med dig. Sluta tvinga mig till detta förfan. Och vice versa. 

Känslor, minfält, dangerzone

Glöm fjärilar i magen, jag har fan restless legs i hjärtat. Det sticker och kliar och bultar. Känslor är ett jävla minfält och hur jag än gör kommer jag nog sprängas. Fattar märkliga beslut som i slutändan blir känslomässigt ologiska. Jag säger saker som jag inte borde och svarar " jag vet inte" på alla seriösa frågor. Det är tyvärr mitt ärligaste svar.  Jag vet inte vad jag vill, eller ens vad det är som känns. Det är som att mitt centra för större känslor har varit avstängt och nu när jag försöker släppa på känslorna så blir det som att poppa micropopcorn på stormkök. Det poppar och far åt alla håll, det bränns vid. Försöker reda ut vad som är vad, vad jag vill och inte. Vad det är jag behöver eller om jag bara är uttråkad. Jag har blivit nån slags fantasi och nu behöver jag slåss för att få vara verklig.  Jag kan inte välja, för jag vill ha allt och inget, och allra mest vill jag vara nära, sen närmre.

Ur det opublicerade arkivet - text från 2011

Sibirien utanför får mig att tänka på en annan vinter, ett annat snökaos, all tid jag frivilligt tillbringade på stillastående pendeltåg för att åka till andra sidan stan. Det var på den tiden då jag hade ögonen öppna när tåget stannade in i Sundbyberg. Nu för tiden blundar jag alltid, men jag tänker lika alltid att jag måste sluta blunda där för det är ju hur töntigt som helst att blunda när en inte törs. I början av Sundbyberg tänkte jag ofta att vi umgicks för att vi inte hade något bättre för oss. Och jag hade ju verkligen inget bättre för mig. Och jag hade tydligen inget bättre för mig när jag föll som ett jävla träd för stormen Gudrun. Och jag hade inget bättre för mig när hjärtat blev ett 1000-bitars pussel. Och jag hade inget bättre för mig när hösten kom och jag saknade saker. Och jag har inget bättre för mig såhär dags. Så jag tänker lite på det här. För ibland måste man inte springa jättefort, ibland kan det som hänt må bra av att visa sig utanför garderoben. 

Varför ditt ja väger tyngre än mitt nej

Det är ju märkligt att nästan varenda tjej och ickeman jag känner kan berätta om minst en situation där en man inte respekterat hens kroppsspråkliga och/eller muntliga nej. Det har aldrig någonsin varit frågan om härkomst på den som gått för långt - det har däremot exakt alltid handlat om kön, strukturer och om baksidan med att vara ickeman i ett patriarkat. Försök inte få detta att handla om något annat än vad mansnormen gör med vårt samhälle, för det är dags att på riktigt erkänna vad den faktiskt orsakar. Att på riktigt se vilket sorts förakt mansnormen skapar och vad som i slutändan blir konsekvenserna av det. Det är med stöd av just det där föraktet och mindervärderingen random män tycker sig ha/tar sig rätten att olovligen ta på ens kropp, tala om att en är sur när en inte vill prata, kommentera ens utseende osv i all oändlighet. Mansnormen gör nämligen att mitt ickemanliga nej alltid är mindre värt än ditt manliga ja, av det enkla (men fullständigt obegripliga) skälet att jag är underordnad dig som är man. Båda min vilja och mitt liv är mindre värt än ditt. 

Bonasikatter och tapas.

Det var två dagar efter nyår och jag hade en liten lördagslivskris. Den var över när jag vaknade nästa morgon, men jag tänkte så mycket på livet och tillvaron den natten. Jag älskar mitt knäppa liv, men jag tror jag behöver nåt som får mig att växa, nu igen. Det är som att det kliar och knakar och jag vet att jag måste till next level. Nu. Frågan bara vad det är? Vad är egentligen nästa steg? Måste det vara logiskt? Jag tänker att ett steg är att välja bort personer som inte låter mig vara hela mig. De som väljer ut vilka delar de gillar och sen förnekar resten måste bort. I deras bild av mig blir jag en bonasikatt och det går bara inte. För jag kan inte bara vara glad och knäpp. Kan inte bara vara smart och fiffig. Kan inte bara vara ilsken och trött på världen. Kan inte bara följsam och omtänksam. Måste få vara hela, hela den jag är och det måste vara precis lika värdefullt som att vara nån slags mänsklig tapas.