För ett tag sen skrev jag om att jag var rädd för att vissa händelser skulle göra mitt skal hårdare, men istället för att bara låta det hända testade jag en annan strategi. Jag testade att istället verkligen, verkligen tycka om. Att låta mig gå upp i den känslan. Det har väl som väntat inte varit helt vare sig smärt- eller friktionsfritt, men fan vad mycket fina saker det ändå gör med mig. Vad mjuk en blir, men även så väldigt sårbar. Det är läskigt och jag kämpar med det, men jag har bestämt mig för att min sårbarhet inte är värre än den jag blir av alla mina skal. Men fan alltså, det är läskigt att blotta bröstet när en är van att hålla garden uppe. Men jag tänker fortsätta. Jag tänker fortsätta att verkligen, verkligen tycka om och låta det vara som det är med den saken. För i slutändan är det faktiskt värt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar