Recykle självrespekt

I Indien funderade jag en del på mitt eget värde och var mina gränser går. Idag smällde det för att jag var tvungen att försvara just det där. Min gräns går där jag känner att att jag inte längre respekterar mig själv, när jag inte är rakryggat pallar att stå för vad jag känner, när jag tvingar mig själv att andas lite mindre för att inte störa någon annan. Jag vägrar vara en sån som ska finnas när det passar, då finns jag hellre inte alls. Lika villkor är egentligen min enda förhållningsregel. För kanske första gången till den personen det gällde sa jag allt det där (jag borde ju sagt det för ett år sen). Nu efteråt känns det ganska fint att ha vunnit tillbaka en liten hög av all självrespekt han en gång kostade mig. Tiden borta verkar helt enkelt ha låtit mig komma i kapp mig själv i alla tankar och det är så töntigt skönt, underbart och befriande.

Att vara hemma.

Jag har varit hemma en vecka nu. Sista dagarna i Indien ägnade vi åt shopping och heavy magsjuka. Det var ganska skönt att komma hem och inflygningen över Stockholms skärgård fick mig nästan att känna mig nykär. Kom hem till Solberga och hela mitt hem var omgjort till ett lokalt grustag, obeboeligt såklart. Därför har jag flyttat hem till My och nu bor jag här ett tag i hennes kök. Det är mysigt, vi är så gifta att det nästan är skrattretande. My verkar ha en telepatisk kontakt med mitt äggsug till exempel. Jag har inte varit särskilt frisk sen jag kom hem och igår bestämde sjukvårdsupplysningen att jag skulle till akuten. Så fick det blir och väl där hällde de i mig en liter dropp och hela min arm blev kall, men sen blev jag rätt pigg. Så nu är jag kanske på banan igen. Hoppas. Det har varit fint att komma hem och träffa alla fina gamla korvar igen. Jag är på något sätt väldigt på det klara med allt vad jag har. Det är tankar jag uppskattar.

Hela livet sag ut som ett tag / Hello mumbai.

Vi lamnade runkmannen at deras oden och akte tag i 40 timmar. OCh det har med tagakningen visade sig vara en mycket trevlig erfarenhet. Inte for rumpan visserligen, men dock for hjarnan. Vi pratade med en del folk (halften engelska, halften kroppsprak), det ar roligt for det ger perspektiv och det ar ju inte sa dumt att motas. Matilda och Tessans (sakert helt syndiga, skamfulla) kortspel drog till sig en del uppmarksamhet. Vi larde en femaring att svalta rav och en elektronik student slog sig ner i varan kupe for att kolla pa. Han hade ocksa en forklaring till det eviga fotograferandet, enligt honom ar det nagon form av inverterad resa. Istallet for att resa sjalv, fotar man dem som ar pa resa. Det var dock inte kortspelandet som var den stora behallningen, det var kommersen pa stationerna. Varje gang taget stannade sprang tusen forsaljare pa och salde allt fran te till bocker. Och sa holl det pa sadar. Vi drack te for 5 rupies (70 ore) koppen och spelade musik for vara kupekompisar. De sag valdigt tveksamma ut till Fleet Foxes och de flinande nar de insag att var hindi endast omfattar hej,tack, blomkal och potatis. Nu ar vi i Bombay. Det paminner om London. Ett annu skitigare, mer sondervittrat London. Vi har lyckats ga vilse for det ar sa stort, men det loste sig. Det ar en ganska intressant stad, fattigt, rikt, verkligt, skevt och sa en hast och vagn pa det och vill jag inte kopa tusen bangles och en bulle med chili i. Puh. Och for forsta gangen lultar det som jag tanker mig att Indien borde lukta.

Cheraibeach och runkmannen

Jag laser mail hemifran och grater lite i smyg, men tyst nog for att killen i grannbaset inte ska hora. Att jag ar varldens blodigaste ar ju inget nytt for er, men han behover ju inte fa veta. Mina tankar ror sig mycket mot mitt vanliga liv. Jag tanker ganska mycket pa att vanta och att jag nog faktiskt inte kommer tillata mig att nagonsin trana efter nagon igen. Orkar inte forvrida mig pa det satt som det alltid slutar med. Orkar inte uppbada nagon anstrangning om den inte ar nagot vard. Framforalllt. Jag har nog inte rad att slosa med mig sjalv pa det sattet mer.

Till nagot annat. Vi befinner oss pa ett stalle som heter Cherai Beach. Turistsasongen gar mot sitt slut, ibland kanns den har platsen lite som en spokstad. Vi har flera kilometer strand bara for oss sjalva. Naja. Nastan. Varje gang vi badar har vi mer eller mindre uppenbar publik och hade jag glomt att det har ar mannens varld sa minns jag nu. Tva karlar har behagat att runka i narheten av oss de senaste dagarna. Tack for den. Manshatet vaknar. Jag blir sa javla forbannad. Vi klar pa oss, haller oss undan. For det mesta funkar den strategin. En annan marklig grej ar alla smygfotograferingar och givetvis alla som inte ar i smyg ocksa. Dagligen kommer folk fram och vill ta bilder pa oss, var vi an ar, vad vi an gor. Ingen kan forklara vad de vill ha bilderna till. Annars ar det fint har, strand pa ena sidan, Backwaters pa andra och sa ar det valdigt tyst. Tystnad existerar i vanliga fall inte i det har landet.
En dag till har. Sen en 40-timmars tagresa till Bombay, ska bli mycket mycket spannande.

Saker som indier verkar gilla

1. Bygga saker och dopa dem till nagot med Tower
2. Stalla stolar pa rad och riktat mot det som ar grejen. Vid havet ar stolarna riktade mot havet och sa vidare.
3. Farg. Ju mer kulort desto battre. Om man kan mala sitt hus i bubbelgumsrosa sa gor man det. Inga konstigheter. Roligt att jamfora med Sverige dar man maste fa tillstand for att mala sitt hus i en avvikande farg.

Fran att angora en brygga i Allaphey till overleva en serpentinvag i Munnar

Vad har vi gjort sen sist mantro? Ganska mycket faktiskt. Vi borjade den nya etappen med att aka buss och som vanligt gjorde vi allt helt fel, vi satte oss namligen langt bak i bussen. Langst bak i bussarna har sitter bara man. Vi var och gjorde alltsa dubbelfel. Turister och kvinnor som vi ar, men det gick ju bra det med. Hur som helst-efter nadde vi efter ett antal valdigt svettiga timmar pa bussen var destionation Allaphey. Orientens Venedig. Den enda anledningen till att vi ens var i den dar lilla staden var egentligen det stundande husbatsaventyret. Sa dagen darpa blev vi skepppare och seglade i vag i husbat genom fantastiskt vackra Backwaters. Genom risfalt, forbi byar, under broar, over sjoar med avbrott for att ata. Vi blev upphamtade i kanot/barkbat och fick paddla genom en liten vattenby. Det maste varit en fantastiskt rolig syn eftersom turister pa andra husbatar skrattade och tog bilder. Jag bjod pa for det var valdigt fint att paddla dar genom sommarkvallen. Var kock pa baten var valdigt fortjust i sina kryddburkar och seriost - jag har aldrig svettats sa mycket av nagon mat i hela mitt liv. Jag var overtygad om att jag skulle smalta! Det gjorde jag inte som tur var och nasta dag fortsatte farden mot bergen, mot Munnar. Vi blev uppraggade av en indisk familj som ville dela taxi med oss. Ibland kanner man pa sig att det ar en bra ide att bara bejaka det som sker och det var det. Familjen kom fran Bombay och mamman undrade hur vagade vara ute och resa sa har ensamma och det slutade med att hon gav oss sitt nummer ifall vi behover hjalp i Bombay. Snallt. Munnar ligger hogt uppe pa ett berg, tre timmar pa serpentinvagar ar det enda sattet att ta sig dit. Ar det nagot som ger mig dodsangest ar det serptentinvagar med tillhorande stup pa sidan. Fyfan. Det var ganska lugnt med bil uppfor - om jag inte tittade ut sa mycket genom fonstret. Nar vi dagen darpa akte nerfor i Rickshaw var daremot inte en av de lyckligaste stunderna i mitt liv. Till slut satte jag handerna for ansiktet for att slippa se. Men aterigen overlevde vi. Munnar med omnejd ar helt sinnessjukt och det var verkligen lage att vara odmjuk infor moder jord. Det var sa sanslost vackert. Hoga berg, kladda med tebuskar och sa ett och annat vattenfall. Vi tillbringade aven ett dygn pa ett resort ute i skogen, matade en elefant och drack te pa ett presenningscafe brevid ett vagarbete. Till slut tog vi bussen nerfor serpentinvagarna och landade igar kvall i Fort Cochin. Vi kommer halla oss haromkring tills det ar dags att ta taget till Mumbai pa torsdag.
Fort Cochin ar gulligt, det ser ut som en korsning mellan Portugal och England. Jag har dessutom till min stora gladje fatt se mitt livs forsta kaneltrad. Nu ska vi kolla pa nagot palats och kaka lite frukt.

I just spitted out a filling

Jag spottade ut en plomb i Dehli och fick darfor lite hastigt och lustigt besoka en tandlakare har efter att ha dott i tandvark en hel natt. Det var ju frid och frojd forrutom att det inte var plombtandens fel, utan en javla visdomstand som tycker att det ar lage att se dagens ljus precis ljust nu. Men jag overlever nog. Pa smartstillande som man blir lite lagom groggy pa om inte annat. Ikvall ar var sista i Kovalam, imorn drar vi en bit norrut for att aka husbat och besoka teodlingar. Eftersom vi har rakat bli stammisar pa lite olika stallen har strandjobbarna full koll pa oss och vet allt om hur mycket vi har rakat betala for nagon valdigt overprisad fruktsallad. Har behovs ingen storebror. Frukttanterna vet allt. Det ska bli ganska skont att slippa alla annanasintriger nu. Ikvall ar vi inbjudna pa invigning nar en resturang oppnar en vaning till. Det blir nog spannande.
Hoppas ni dar hemma har haft en fin helg. Det har vi haft.

krampusshej

Though Life

Livet ar ju valdigt jobbigt just nu. Svara fragor som ska jag sola ryggen eller ska jag ata lite frukt plagar mig. Navars. Det ar lugnt. Allt ar sa lugnt att jag nastan blir stressad av det. Jag har dock rakat bli lite ovan med en av snubbarna som har strandsangar, bara for att vi har hittat en uthyrare som vi hellre hyr av. Fattar ingenting, han ar ganska lack, men jag far leva med det. Ett annan grej som ar mycket orovackande ar att jag snart har last ut alla bocker jag tog med (4 tjocka!)sa fler bocker ar ett maste. Dagens i-lands javisst. Annars mar vi ganska bra och jag har kommit till stadiet dar tankarna viner i skallen pa mig. Ibland kanns det nastan som att en del saker aldrig hande. Som att en del manniskor aldrig fanns. Sen langtar jag lite efter alla mina finaste ocksa, men bara lite sadar i smyg.
Lite Band of Horses och Beach House pa det har pa balkongen och we can call it a day.
Imorn ska vi surfa body board. Jobbigt.

Kostatus: Daligt om kor pa playan. Tyvarr, men vitval ar det gott om. Matilda fick for ovrigt hora att hon var lika rosa som fiskarna pa en resturang harromdagen. Jag skrattar fortfarande.

Kult i Kovalam

Av alla saker man inte vill hora nar man landar med ett flygplan sa ar "Malin! Det ser ut som Lost-on!" en av dem. Som tur var landade planet pa en flygplats, vi blev hamtade av vart hotel och har inte sett en enda isbjorn.An sa lange. Vi har alltsa hamnat i Kovalam som ar nagon sorts tropiskt paradis. Vi bor pa varldens minsta,trevligaste hotel tva minuter fran stranden. Jag behover val inte forklara min teori om att jag var sal i mitt forra liv igen. Ni far helt enkelt gissa vad jag gor om dagarna. Matilda och Tessan ar soldyrkare av rang. Tessan utfor nagot slags expriment i hur brun hon kan bli, det ska bli valdigt spannande, jag utgar fran att hon blir svart till slut. I mitt tycke ar det ju ganska varmt har, men jag fragade en av hotellagarna om det var kallt eller varmt i dag. Det var tydligen ratt kallt. Da log jag for mig sjalv och tankte pa att vara definitioner formodligen ar ljusar fran varandra. Ratt kallt for mig ar nar man hoppas det ar pa latsas som termometerjaveln star pa -20. Som tur ar gor den inte det har. Har tinar varenda frusen kvadratcentimeter av min lekamen och jag far en kansla av att jag haller pa att fylla igen haligheterna pa insidan. Med sol, annanas, pop och ljusa fina tankar. Vi stannar har ett tag.

Kostatus: I Kerala ar korna lite tjockare. Manniskorna ocksa. Framforallt tyskarna.