Saker jag är bra på:

1. Hitta på dumheter och projekt. Fyfan vad kreativ jag är ibland. Helt sjukt.
2. Ha roligt. Fyfan vad bra jag är på det, men jag får ju också god hjälp av stans finaste freaks.
3. Härja.

Allsång i svanken

Ett säkert tecken på att man börja bli lite till åren är att man vaknar lite halvt förvirrad till reprisen av Allsång på Skansen. Och fortsätter titta. Men som jag skäms, vad är det som sker i rutan - Hoffmaestro spelar sin enda låt (den där Highway Man, som är så sjukt dålig) och står och guppar som ett gäng förvirrade rednextyper. Eric Saade i sin lägger in lite wailiga yeaaahyoo i sin allsångslåt. Dessutom skämtar han om att han inte kan den! Oh My God! Fjortistjejerna med en kaka brunkräm i ansiktet och Eric på kinden gråter och jag tänker men kära hjärtanes då. Jotack, jag har också varit jättejättekär i idoler, jag minns minsann fortfarande hur det var att kyssa posters (bara Taylor innan jag skulle sova, de andra fick en klapp på kinden). Men som sagt, det är uppenbart att jag börjar bli lite till åren när jag förfäras över vad som sker på Skansen. Det där med ålderdomen jag förmodligen ha glömt redan imorn, eftersom det vankas fredag och då kommer natten återigen vara min.

Strange you never knew

Svartvitsommarpop och öppet nattfönster. Fint så, även om jag anar hösten. Den har börjat brännas lite i huvudet.

Ah tototo såsåså

Det här är jag och Jimmy i ett nötskal. Jimmy blev förövrigt så rörd att han började grina av det här lilla bygget.

Och hämden smakade ljuvligt - precis som förväntat

En arrogant herre hade den goda smaken att lilla gumma mig idag. Då drog jag ett djupt andetag, log mitt bästa expeditleende och sa: Om jag var du, skulle jag ändå prova byxorna i en storlek större, man vill ju inte att det ska strama liksom. Det tyckte han att jag hade rätt i. Väldigt praktiskt när man kan vara ärlig, dryg och göra sitt jobbigt samtidigt.

Dagens musik

Jag har älskat den här låten så länge. Den låter tyvärr som Enya eller nåt i början, men sen glider den iväg till shoegazeland. Fint.
Det är ingen video. Tryck play och pilla naveln bara.

I händerna på Astrid

Tänk att du råkar gå på efterfest hos en av dina vänner. Vi kan kalla henne Astrid för sakens skull. Ponera då att du råkar somna i en olidigt smal soffa med Astrids ragg från längesen (bara för att slippa undan en liten flintis som jagar dig, inget annat) och sen sover där på max 30 cm i typ sju tummar. Då skulle man kunna misstänka att ryggont blir den naturliga konsekvensen av äventyret, inte att ena axeln helst skulle vilja trilla av. Surprise skriker synden. En annan väldigt störig sak är den okända mängden utpressningsfoton (på mig alltså) som den här tjejen som vi kallade Astrid sitter inne på. Väldigt obehagligt. Framförallt eftersom hennes hjärna är en grogrund för diverse vansinnigheter.

Och så lite dravel om kärlek

Jag har ett ganska märkligt sommarjobb den här sommaren. Kan dock inte berätta så mycket om det. Hursomhelst. Det här jobbet handlar väldigt mycket om kärlek och att folk bryr sig så otroligt mycket om varandra är en ganska fin sak att tänka på precis innan man somnar.

När det overkliga blir verkligt

Plötsligt händer de där sjuka sakerna som får tidningarnas hemsidor att uppdateras en gång i sekunden. Ibland händer de där sakerna som man inte tror ska kunna hända. Att någon spränger sig bredvid ens jobb mitt i julhandeln. Att någon flyger in i tvillingtorn i USA. Att en terrorist spränger byggnader i Oslo och sen skjuter ihjäl ofattbart många människor på en liten idyllisk fjordö. Det ska inte hända. Men så sker det ändå. Jag vet inte riktigt vad de är för fel på den här sortens personer, jag förstår mig inte på grejen att ens övertygelse är så stark att man har rätt att döda andra i kampen för den. Vad är det i ditt huvud som säger att det är ok att straffa dem som tycker olika med döden? Det gör knappast världen bättre. Nej, jag har aldrig förstått mig på fanatism eller kraften den ger folk.

Den här helgen har jag följt nyheterna, läst varenda grej som länkats på Twitter, men ändå inte kunnat ta in det här. Det kanske blir så när verkligheten visar sig vara det overkligaste du någonsin hört talas om. Sen kommer ilskan - jag blir så bestört och förbannad. Vad har du för jävla rätt att göra såhär. Anders Behring Breivik - jag tror inte din kristna Gud är så värst imponerad av ditt korståg och förödelsen du har förorsakat. Jag och många med mig vill inte ha med dina sjuka idéer att göra, vi struntar i ditt manifest.

Till sist (och hela tiden) tänker jag på alla som aldrig får hem de sina. På dem som förlorade så brutalt många vänner. På dem som slogs för sitt liv, gömde sig i skogen, hjälpte skadade och simmade över fjorden. Och på dem som inte överlevde.



Mitt inlägg om självmordsbombaren i Stockholm.

Sommarstugefantasier

I perioder fantiserar jag ohälsosamt mycket om sommarstugor. Jag tänker mig att vi flyttar långt ut i skogen. Till ett torp, där man kan gå barfota och få ont i fötterna av att trampa grus. Jag tänker mig att vi har en trädgård med träd att hänga hängmattor i och att det bara är några meter till den där sjön som jag vill bada i hela tiden (botten där är förstås inget obehaglig alls). Jag kommer såklart få lappsjuka redan tredje dagen och rastlösheten kommer bli det som tvingar mig till stordåd. Fantastiska och fullständigt vedervärdiga idéer kommer födas. Jag tänker mig att jag dricker lite för mycket rödvin på verandan med mina vänner ibland, men att det är lugnt och andra kvällar somnar jag i hammocken redan vid klockan 19.00, för att senare vakna sjösjuk och somna om på min solsäng under julihimlen. I min fantasi lever vi på jordgubbar och mellanmjölk hela sommaren och när mörket och hösten sänker sig över min sommaridyll så får jag knappt inte någon ångest alls. I den här fantasin har jag också alltid helt sjukt lång semester.


Jag vill gärna poängtera att bara för att jag drömmer om sommarstugor ibland så jag inte en förlorad själ - jag vill fortfarande se världen, bo i stan, campa, äventyra och helt enkelt bara härja runt.

Evighetsonsdagen

Om man ändå kunde spara dagar och nätter i någon sorts bank för att hämta energi där sen när man sitter och snörvlar i November. Igår var en sån dag, en sån som jag vill spara för plocka fram inne i mig i när jag behöver den någon gång framöver. På dagen var solen och de höga varma klipporna våra, rolig klättring och sen försökte vi locka en larv med köttbullar. Vi åkte vilse/fel en sväng och suckade åt eländet (fast Elias svor ganska högljutt också). Och jag hade såklart makten över musiken. Dagen fortsatte, blev kväll och middag, rödvin och Debaser och natten slöt sig om oss. Ibland vill man inte att natten ska ta slut. Hela stan blev öde och våran. Det var lite som i 28 dagar senare, fast utan zombiesarna förstås. Vi erövrade Gamla stan. Inte en enda turist eller Morahäst målad i blågult så långt ögat nådde längs Västerlånggatan. Vi var liksom helt allena och sevärdheterna ser lite annorlunda ut på natten. Folköl på broarna och under statyerna. Precis när Stockholm åter började vakna lämnade vi Vita Bergen. Vi kände oss lediga, fria när vi såg folk morgonjogga och spatsera till jobbet. Det var ungefär då vi gav upp den. Vår asbra, evighetslånga onsdag.

Och bildarkivet fick också sitt. Det blir så när man får för sig att öva modebloggsposer mitt i natten vid en random spegel efter man har klängt lite på Stockholms smalaste gränd. Ja. Ni fattar. De allra bästa bilderna har jag sparat långtlångt inne i min hjärna.

"Det finns badmöjligheter"

Idag ska jag på klätterutflykt med Elias. Vi har bytt berg ganska många gånger nu, det blir spännande att se vilket vi verkligen landar på till slut. Hursomhelst. För att få mig att gå med på att byta berg ännu en gång lockade min kära vän mig med något som alltid fungerar. Nämligen; En sjö. Det går att bada. Fint vatten är det också. O.s.v. Det är förjävligt när folk känner en väl och vet lite för mycket om ens svagheter och passioner. Man blir liksom inte särskilt svårövertalad.

Back to Sagotermerna

Det gör mig himla mjuk i hjärtat att alla är glada och att alla är brunbrända sommarmänniskor på mina sommarbilder. Själv ser jag ut lite som ett troll för stunden, men det är ok, för jag är ett lyckligt troll. Och imorgon ska solen lysa. Det ska den fan göra.

En liten historia om självförakt

Häromkvällen fick jag en liten tjej att kliva tillbaka in från fel sida av räcket på en bro. Jag har haft ganska ont i hjärtat sen dess. Funderat mycket. Vad är det för människor det här samhället skapar? Människor som straffar sig själva. Konstant. Människor som för sitt liv inte kan se sitt eget värde. Människor som aldrig lär sig bekräfta sig själva, som aldrig riktigt förstår hur bra de är.
Jag känner så många duktiga flickor, de kan trolla med knäna och är förbannat tjusiga, men ägnar alla sina sömnlösa nätter åt tänka på hur lite de duger.

Jag har också ägnat bisarrt mycket tid åt att förakta mig själv. Till ingen som helst nytta. Det har bara kostat mig enorma mängder energi. För ett tag sen frågade mig en vän om jag hatade honom. Det var nog på skämt, men i mig gjorde det ont. Dels för att jag kände mig som en extremt dålig vän, dels för att jag aldrig har hatat honom. Tvärtom - det är ju mig själv jag har hatat. Dagarna efter det tänkte jag mycket på kontentan av samtalet. Och bestämde mig för aldrig mer. Aldrig, aldrig mer. Jag är 27 år och jag önskar att någon hade sagt åt mig att allt mitt självförakt var värdelöst redan för 15 år sen. Min ångest må vara kemisk till stora delar, men mitt självhat är något jag har byggt upp alldeles själv. Oändliga spiraler av negativa tankar. Ska jag skämmas över något, så är det hur illa jag har gjort mig själv.

Under det senaste året har jag lärt mig en del om att vara lite snäll mot mig själv. Att det är det inte mer mig något att pressa mig själv långt över gränsen och sen gråta av stressen. Jag har lärt mig att jag är värd bättre.

Och jag önskar att alla dom som funderar på att hoppa inte skulle behöva inse sitt värde - jag önskar att de redan visste.

Traktorcentrum

Det är när man ser skyltar av det här slaget som man förstår att man är på landet. På riktigt. Jag är helt säker på att jag skulle älska Traktorcentrum. På ett sånt ställe är det nog helt i sin ordning att gilla väldigt stora maskiner.

Lite pop

Slutet är sjukt bra. Missa inte.

I don't blame you

Igår blev jag uppraggad av en mäklare som bet mig i kinden, sjöng "En helt ny värld" och sen bad om mitt nummer, men ändå misslyckades med att ge mig sitt. Han sa att jag var jobbig som fan, men såååhäääääääääääääääääääääääääääääääär fin.

Har jag sagt att jag har lite svårt för karlar? Har ni mage att klandra mig?

Men det var en rolig kväll, det var det.

Att välja lite

Jag har rymt. Till skogen. I en hel vecka har jag bara gjort saker som gör mig lugn och glad. Vilat, klättrat, umgåtts. Nu gror en ganska brutal beslutsångest i mitt bröst. Planen är att jag ska börja bege mig till Storstan igen framåt tisdag, men jag vill verkligen inte åka hem bara för att åka hem. Bara för att jag borde. Bara för att jag borde åka hem och vara lite hemma och träffa lite vänner. Även om jag såklart älskar dem. Såhär är det - jag är rädd för verkligheten. Allt som är som vanligt är bra och fint och sådär, men jag orkar inte vara i det när jag faktiskt kan göra/vara i helt andra saker. Som jag ser det har jag nu fyra alternativ.
1. Stanna kvar (Det skulle vara fint).
2. Åka hem (Det skulle vara fint).
3. Hyra en stuga långtlångt borta ett par dagar. (Det skulle vara fint).
4. Något helt annat.(Det skulle vara fint).

Dessutom är det bisarrt att längta hem och vara skraj för att åka dit samtidigt. Så.

Bra känslor

Jag tror jag har skapat en klätterapa. Jävligt bra känsla.

Soundtracks.

Vad jag lyssnar på ikväll? Gråtig jävla country och hardcore som får vem som helst att tappa rösten. Alison Krauss och At The Drive In alltså.

Den absolut sorgligaste låt jag känner till här med Alison. Riff att dö för med ATDI
Det här var ju en ganska bra sammanfattning av de senaste dagarna. Blääääääääää.

Papperstallrikar ger mig inte samma tillfredsställelse

Ibland önskar jag att mitt porslin inte vore så jävla ovanligt och gammalt. För om det vore massproducerat IKEAgods hade jag kunnat drämma ett par tallrikar i golvet vid behov och sen fixat nya (inte så ekonomiskt, men papperstallrikar ger inte önskad effekt). Just idag finns det behovet av att förstöra något. Krossa en tallrik eller döda en krukväxt. Någon sorts aggression bara gror och gror inom mig och jag fattar inte ens varför. Jag hoppas på skogens lugnande inverkan. Imorn ska jag och min bror prova att grilla ägg. Det kommer bli grymt. Kanske inte så delikat, men ändå spännande.

Astrid, klättring och kroppsbygge

Vad var det jag sa? Att ledsamheten skulle väck. Nu är den också borta. Tankens kraft och jada jada. Det som vände på steken var lite att Astrid ville prova klättring och det nekar jag ju inte någon. Och som hon klättrade, och klättrade och klättrade. Efteråt sa hon när kör vi igen? Bästa bästa. Hon var som jag var första gången jag klättrade. Undrar om hon har ont i armarna idag? Själv kunde jag knappt skriva för hand.
Till saken hör också den att Astrid var alldeles nytatuerad, i armhålan och egentligen inte kunde lyfta armarna över huvudet.
Sen gick vi hem och åt kroppbyggarkäk och planerade för hösten.

Såhär ska jag träna resten av året. Eller ungefär så, jag får ju byta lite inbördes om det passar bättre.

2 Styrketräningspass
2 Klätterpass
1 Kondition (klättringen kan också räknas som kondition).

Känslan och tidsbristen

En annan sak som tydligen inte är ett dugg förändrat heller är hur jag känner mig när jag är ledsen. Det var ganska längesen jag kände något ditåt, men jag antar att trötthet, frustration och nojjor tillsammans skapar just ledsamhet. I morgon ska det dock vara borta, gått över. Puts väck ska det vara. Det är sommar och jag har helt enkelt inte tid med sånt här. Hör du det hjärnan?

RiotJoggning

Den här gamla dängan är en så sjukt bra springlåt, en timme på repeat medan jag var ute och kutade gör att jag nu hela tiden hör "I'm outta fuckin time!" i huvudet. Det som gör en låt till en bra springlåt är egentligen bara några få saker.
1. Den måste passa dagens mood och ditt syfte med löpningen. Ska man springa sig blank i skallen eller mysjogga lite i skogen?
2. Den måste ha tempo. Det måste finnas driv som piskar dig framåt (för det mesta lyckas man ju inte hänga fast en tusing eller en snygg karl i ett metspö framför sig).
3. Den måste ha en text som gör att man känner sig som en rockstar i en musikvideo, även om man mest är en svettig liten gris.

Arrangerat

Kanske heter jag egentligen Malcom. Eller Arnold. Eller Baby Blue. Eller Dorotea. Eller Älskling. Eller Origel. Eller Sundance Kid. Eller Elaka Måns.

Mailrensning

Då jag för tillfället/återigen har lite sömnissues (som vi kan skylla på vädret, fullmånen eller valfri sinnesrubbning) blir det lite ofta långtråkigt såhär dags. Alla normala jävlar har gått och lagt sig för att dreggla ned sina dunkuddar osv. Själv läser jag böcker och lyssnar på skämsiga gråtlåtar. Fast ikväll sorterar jag min mail. Jag önskar att jag aldrig ens hade tänkt tanken att man kunde göra det. Hur som helst. Jag konstaterar att mina mail i stort sett bara innehåller fyra ämnen; olika sorters jobb, klättring, nyhetsbrev från klubbar och bortglömda lösenord. Det verkar som hela internet är fullt med lösenord som jag glömde för längesen. Ganska oroväckande detta, den här mängden ettor och nollor som jag sprider omkring mig. Huvudvärk. Dessutom är det kusligt att jag är 27 år och tydligen redan dement.

Här kommer grabbarna - the movie

Den här videon kollar jag på varje dag. Den är filmad i bilen på väg till vårt midsommarfirande. Lägg gärna märke till mängden mat som florerar. Angående Östgötskan och hästgarvet så är det som det är med den saken. Och Jimmy då? Där har vi en kille med reporterskills.

Semesterlängtan

Jag längtar så efter min semester. Är helt jävla slut, min hjärna verkar helt ha glömt att jag vek en hel månad åt vila och miljöombyte för inte alls längesen. Jag längtar hem till skogen helt enkelt. Är så trött på tunnelbanor, asfalt, turister, ekorrhjulet, och allt det. Jag är trött på att det alltid är måndag direkt efter mina roliga helger. Kan det inte bara vara lördag jämt, eller åtminstone torsdag?
Så jag gör som när man gjorde när man var liten och börjar packa redan nu. Rep och karbiner och klänningar till att börja med.

Smältdegeln

Först intensiv glädje och en nypa förvirring. När jag fantiserade om att sluta hålla andan, fantiserade jag inte om det här. Jag tänkte mig att det skulle vara annorlunda. Det var annorlunda också, men på ett annat vis än vad jag hade tänkt mig. På ett helt nytt vis. Jag hade längtat tillbaka så många gånger att det var som att resa i tiden. Jag reste tillbaka och till framtiden. Samtidigt. Allt nytt och allt gammalt i en smältdegel och det enda nya i sammanhanget var att jag gjorde som förnuftet sa. Och egentligen är ingenting i min värld förändrat. Skönt.

Gisslandramat på Cracktorget

Såhär kan det gå när mina vänner glömmer saker hemma hos mig. Vips har det utvecklat sig till värsta gisslandramat. Det här kan mycket väl vara lite övermodigt med tanke på att jag glömt ett skärp hos ägaren till kavajen.

Sommardokun

Jag och Frida håller på att göra en dokumentärfilm. Så i natt begav vi oss ut för att fånga det där vi alltid lever i och på sidan av. Vi filmade gatumusikanter, alkisar, gatukökspersonal, Bellmans hus och så vidare. Det här kommer bli så fint när det är klart. Dessutom blev det världens roligaste kväll, en sekvens där vi blir tipsade om att det ska finnas mycket fjortisar på Södra Station och vi faktiskt gick dit och letade kommer sent att lämna mig. Först när gryningen slickade Söders någorlunda öde gator begav vi oss hemåt. Toppade hela helgen med att ta igen mig tillsammans med Carol hela dagen. Det var jag väl förtjänt av.
Här filmar Frida lite.