Stambytet och min nya takhöjd

På slutbesiktningen bad den ansvarige byggmästaren om ursäkt för att de hade sänkt mitt badrumtak. Det är nu i standardhöjd (Eh?). Idag när jag stod i duschen kom jag och tänka på min nysänkta takhöjd. Det var ganska märkligt att han påtalade det hela för mig. Med tanke på:
1. Jag hade aldrig märkt det - om han inte hade sagt något.
2. Han hade ju ögon i skallen och borde ju ha insett att jag är ganska kort (162 cm för att vara exakt som i passet) och näppeligen skulle bry mig om något gällande standardcentimetrarna över 200.

Mycket intressant, varför bad han egentligen om ursäkt, försökte han vara rolig? Försökte han standardhåna min ringa längd månne? Eller rörde det sig om en helt vanlig upplysningsursäkt?
Hursomhelst, nästa gång någon vill gå husesyn i min lya ska jag upplysa om att det numer är standardhöjd på taket i badrummet. Jag hoppas också att eventuella gäster ska uppskatta presenttvålen som jag standardställde på det nya standardhandfatet.

Offentliga visslare

Bakom mig i kön på affären stod en man och visslade. Han visslade hela melodier! Är det något som jag inte förstår mig på så är det vissling. Inte ens i musik. Jag förstår verkligen inte hur man vågar vissla på offentliga platser, man kan ju bli nedslagen. Finns det något som irriterar många människor samtidigt så är det just offentligt visslande. Det märktes tydligt, folk i kön blev oerhört besvärade. Skruvade på sig, stirrade menande, men visselmannen visslade obekymrat, för att inte säga glatt vidare. De flesta skulle ju inte gå omkring och sjunga helt random, men vissla är tydligen något lite mindre galet. Jag är en ganska tolerant människa, men vid att bli påtvingad en visselshow bara sådär går min gräns. Vissla gärna hemma eller i skogen, men ta lite hänsyn till folk som inte är ett dugg intresserade av visselarior på Coop. Jag är mycket upprörd.

Festivalnostalgisk

När våren kommer vaknar mitt festivalsug, även om jag vet att jag gjort min sista tältfestival. Hittade ett gammalt Emmabodamixtejp i en låda och sen var hela surret igång igen. Jag blir enormt nostalgisk. Minns den spända väntan på bandsläpp och kommer ihåg hur roligt det var göra årets flagga. Det är konstigt att man bara glömmer hur jobbigt det där med att bära sin tunga packning, hur kallt det är på nätterna och hur upprörd man var för att man missade något man VERKLIGEN ville se. Tydligen har jag förträngt att jag oftast var kär i någon som inte var där också. Så var den gamla goda festivaltiden. Mina allra finaste festivalminnen har jag stoppat längst in i hjärtat, där ska de bo för alltid. Nuförtiden får min festivalkärlek sitt på andra sätt, på andra festivaler där man bor i säng och inte i tält.

I run at nights til I drop

Hittade lite bilder i mobilen från finrödmåndagen. Fler sådana, tack! Det är nämligen det ulitmata att ha söndagen på måndagen, eftersom både söndagsångest och måndagstristess uteblir. I måndags fyllde Björn år, så vi byggde en födelsedagsfåtölj (jag byggde faktiskt det mesta av den, hör du det Gabbe?), vandrade runt Stockholm och till sist drack vi öl på Mosebacke. Det var såklart rätt kallt på slutet, men på våren sitter man ute om man är en soldyrkande svensk. Även om solen i fråga har gått i moln.

Ska man behöva vara rädd eller?

En gång långt bak i tiden bestämde jag mig för att inte vara en rädd tjej. Jag vill inte inskränka mitt liv på det sättet som rädsla gör. Självklart undviker jag folktomma platser och sneddar kanske inte genom alla stadens parker på nätterna, men jag tänker inte gå fortare för att det går en man bakom mig på trottoaren. Dels för att jag tycker att jag har rätt att gå där utan att hjärtklappning och dels för att verkar otroligt fånigt att vara misstänksam mot varenda människa av motsatt kön. Den här inställningen att vägra vara rädd påverkar också hela min hållning, jag tror man är ett mindre lätt offer om man faktiskt inte utstrålar rädsla. Inte många gånger på alla dessa år, alla nattpromenader till trots har jag varit rädd. På väg hem ikväll kom dock den här hjärtklappningen när jag gick förbi en man som satt i en bil på en gatan här utanför. Det är en lång gata och den låg öde för natten. Han bara satt där, stirrade och när jag passerade följde han mig med blicken så att han till slut satt bakfram i sätet. Sjukt obehagligt. Sen blev jag förbannad. Först på honom för att han stirrade så och sen på mig själv för att jag tillät mig att bli skrämd. Till sist blir jag ledsen för att världen är en begränsad plats på natten, att människor förvägrar sig själva fina nattpromenader och annat endast till följd av rädsla.

Solsängen

Den hetaste inredningdetaljen i Stockholm den här våren verkar vara solsängen. När sommaren närmar sig sitt slut kommer alla ha en. Eller åtminstone vilja ha en. Jag är tidig på bollen och har såklart redan en fantastisk solsäng. Det bästa med den är att man inte behöver anstränga sig alls, det är bara att sätta på lite somrig pop, ta upp en bok och öppna fönstret.

Smeknamnabonanza

Kärt barn har många namn. Tydligen är jag ett väldigt kärt ett. I helgen kom jag att tänka på det här med att jag har fler smeknamn än Pippi Långström har mellannamn. Win! Namnen säger förmodligen mer om mina vänner än om mitt egentliga namn. Hursomhelst, här är alla smeknamn jag har och kommer ihåg att jag har haft hittills;
Malinmalinken
Malinkovich- Var det här kommer ifrån har jag inte den blekaste om, men det är min faster som säger detta.
Håkan
Drakenstein - Hänger ihop med Håkan, Turtles och Frank. Mycket lång, mycket intern historia.
My - Tidigt internetnick.
Sälen
Mallan- Ingen får kalla mig för detta, det finns dock en klick människor som vägrar sluta upp med det. Det går inte att få dem att ge sig.
MallanBrallan
Mollsan (Jag kallar upphovsmannen till detta för Gymmy the gym ho).
Laxbaby - Detta finns det oändligt många variationer på, vi i laxligan var skapligt uppfinningsrika.
Smek mig med chips - Mitt indiannamn.
Laxen
Bralin
Hot Pants Carros engelska version av MallanBrallan, very international.
Pluppi
Frugan - Minst fyra personer kan ta sig friheten att kalla mig detta. Bara My och Johanna gör det.
Grodström - Tack IKEA för tidernas roligaste felskrivning.
Frogström/Frogstream
Manshaterskan från Solberga
Grunkan - Kan ju absolut vara det fulaste genom tiderna.

Streck, stubbar och Stockholmsföraren

Jag ligger i min säng och läser förare. Det är märkliga uppförskartor, bara streck och konstiga uttryck. Man kan ju önska att det åtminstone fanns något litet kryss eller så, men nej - man får nöja sig med att stubbarna är utritade. Grejen är ju också att jag inte riktigt förstår mig på det här eftersom jag aldrig har klättrat utomhus och liksom inte kan sätta klätterlingon i relation till verkligheten. Inom ett par veckor kommer jag dock ha ändrat på detta. Så det så.

No way to fall

Ibland tänker jag på hur mycket livet går i vågor. Just nu är det så härligt att jag knappt vill sova eftersom det leder till att jag missar saker. Förra sommaren vill jag mest bara dö och försvinna. På vägen hem i natt lyssnade jag på en låt som på en del sätt var soundtracket till tunnelbaneresorna i somras och som jag har gråtit till den här låten. Den eller jag har förändrats. Slutligen förstår jag texten och nu gör den inte alls ont längre. Och eftersom många av mina tankar handlar om väggar och berg just nu - så heter låten vitsigt nog Breaking Walls.

Påsk - den moderna versionen

Vilken helg. Vilka fantastiska människor till vänner jag omger mig med. Mina vänner är de absolut roligaste människor jag någonsin har träffat, jag känner mig extremt lyckligt lottad. Det har varit middagar, påskfirande, och födelsedagskalas hela helgen. Efter fredagens skrattfest trodde aldrig mina magmuskler skulle hämta sig. Anton och Kalle var i stan, har inte träffat dem på 150 år och Jimmy lagade bästa påskmiddagen. Kalle uttalade sig om mitt och Jimmys sätt att prata med varandra såhär: Det ni säger är så internt att man undrar om ni själva ens förstår vad ni pratar om! Igår gick Carolines traditionella födelsedagskalas av stapeln. Det var också galet roligt. Stockholm är verkligen världens bästa vårstad. Premiären för häng på Debbans uteservering gick också igår. Det var precis lika kallt som vanligt. Jag längtar till sommarkvällar och sandaler, samtidigt är nuet så perfekt att jag undrar hur tungt bakslaget på det här kommer bli. Och till sist fick jag även träffa bästa Alex igen. Hon är tillbaka och det var lycka det.

Men nu är det över!

Om ni undrar hur lång tid det tog att få bort allt grus ur lägenheten så tog det drygt sju timmar (av ren glädje ungefär...) men nu är det över. Helt sjukt att det kan bli så mycket damm i en så liten lägenhet, men så var uppenbarligen fallet. Måste också erkänna att jag förmodligen ropade hej lite för tidigt när det gällde det där med att få vara i fred i sitt hem. Byggarna har nämligen kvar sina nycklar eftersom lite junk måste åtgärdas. Tur att det är ett gäng röda dagar på rad nu, då kommer ingen vilja måla något här. Skönt att se att byggare är också är dåliga på finputs, det upptäckte jag när jag öppnade ett skåp fullt av grus som de visste hade glömt tömma. Hurra sa jag och tänkte att den som spar han har och stängde åter den dörren. Grusdamm visade sig senare inte heller ha några som helst uppspeedande egenskaper, och alldeles för tidigt gick jag hem från grillningen. Jimmyjoe var grillkung och serverade bästa marinerade quornet på Dinosaurietallrikar dagen till ära. Victor var födelsedagsbarn och parken var full av folk som gjorde sitt bästa för att sitta ute (för det gör man på våren) utan att frysa ihjäl. Många gjorde även sitt bästa för att bli berusade och det verkade gå ganska bra på den fronten.

Klättring som TV-sport/Boulder Battle

Multitasking i TV-tittandet ikväll. My och jag kollar vår onsdagstablå på lite avstånd (himla tur att rätt person vann Mästerkocken), samtidigt ser jag Boulder Battle på Svtplay. Jävlar vilken bra TV-sport bouldring visade sig vara. Helt klart i klass med konståkning, minus glitter, plus krita.Riktigt spännande tävling som innehöll alla viktiga komponenter som sporter måste ha för att det ska funka via rutan. Man fick tillfälle att dra efter andan, imponeras, luras av deras skicklighet och medkännande dra efter andan när de trillade ner från väggen. Också roligt att för en gångs skull förstå hur enormt svår sporten i fråga är, jag menar hur svårt kan det vara att springa efter en boll? I slutändan är sanningen egentligen den att jag inte förstår mig på så värst många sporter överhuvudtaget, därför var det mycket bra av SVT att inte bara visa fotboll eller hockey. Jag är nämligen övertygad om att det finns fler som jag.

Nu är jag väldigt - just det- klättersugen!

I'm back!

Ordningen är återställd och jag huserar åter i mitt Solbergamansion. Och livet är fantastiskt härligt just nu. Jag har fått tillbaka min lägenhet, efter imorgonbitti kan jag återigen vara naken i mitt hem. Det är två månader sen det var möjligt senast. Eller det är klart att det har varit möjligt, dock alltid med hjärtat i halsgropen av skräck för byggare med egen nyckel. Tiden med grus i hela lägenheten är över och mitt nya badrum är verkligen jättefint. Det har visat sig att min goda smak även gäller val av kakel.
Jag håller på att lägga upp en ny livsplan och vi får väl se hur det går med den. Förövrigt älskar jag våren, den här våren älskar jag. Varenda grönväxtdel som sticker upp ur marken eller kläcks ur träd gör mig så töntigt lycklig. Det är för den här tiden av året som jag överlever hösten och den här våren är min, bara min. Imorn går parkgrillspremiären av stapeln. Snart börjar låtsaslivet. Man tackar.

Och det här med att jag inte så värst mycket hud kvar på fingrarna efter dagens klättring rör mig föga.

Om helgen

Låt mig sammanfatta helgen; jobb, rödvin, konst, nervstickningar, rom&cola, Jimmyjoe,
18-års hak, Eric Gadd, spontant manshat, påtända idioter, vaktpuckon, My, Lina, receptorer, öl, och känslan av att nuet duger bra.

Och när jag flyttar hem igen lovar jag att det blir roligare här igen. Until then - twitter.

Mys kök aka. Malins rum

Det här med att jag bor i Mys kök börjar bli stor humor. I fredags när vi hade fest drog vi väldigt många skämt på temat "I Malins rum". Jag förväntar mig att min ande kommer vila över köket även när jag har återvänt till mitt hem. Angående festen, den var rolig. Man kan inte låta bli att skratta när någon har tatuerat sig hemma hos någon efter jobbet och glatt överraskat säger "Den blev ju riktigt bra". Ungefär så var hela festen. Men nej, ingen tatuerade sig i mitt rum. Eller på festen.

Snyggkille-curse

I ett avsnitt av How I Met Your Mother handlar The Blitz. Det är någon form av förbannelse som gör att den drabbade alltid missar när DET händer, det där som alla snackar om efteråt. The Blitz-grejen byter ägare när någon kommer på efterkälken. Bland mina vänner går också en förbannelse - vi kallar det Snyggkille-curse. Det börjar alltid med att man träffar en snygg kille som verkar vettig. De är alltid vettiga, man får för sig att det rör sig om ett riktig fynd. Ungefär där brukar man alltid börja undra vad som är fel med dem. För något måste ju bara vara fel. Snygga killar går liksom inte omkring och är vettiga hur som helst. Lite hybris brukar de åtminstone ha. Det bara måste finnas en defekt mässar ens misstänksamma inre. Tids nog visar sig det alltid att det mycket riktigt finns vissa brister. För min och Mys del rör det sig alltid om samma brist. "Fan också. Det är Snyggkille-curse!" skriker hjärnan. Det värsta är att ingen av oss vet hur man bryter det här tillståndet. Ska man bryta av med någon som inte alls matchar ens kravspec eller räcker det med någon som har riktigt taskig skosmak? Jag vet inte, men snyggkille-curse har drabbat mig tre gånger på ett år nu och så himla mycket gillar jag trots allt inte små överraskningar.

Sambo på Åsögatan

Sambolivet på Åsögatan fortsätter. Och jag uppskattar den här tillvaron. Den är fin, mysig och bra. Den gör mig mjukare. Jag skriver på boken och längtar efter sommarkvällar, men snart kommer de, snart är de här. Både kvällarna och förhoppningsvis boken. En sak som slog oss idag är att alla som bor med en kompis har utvecklat en viss grad av gift-par-vibbar. Hur kommer sig det?