Ibland tänker jag på hur mycket livet går i vågor. Just nu är det så härligt att jag knappt vill sova eftersom det leder till att jag missar saker. Förra sommaren vill jag mest bara dö och försvinna. På vägen hem i natt lyssnade jag på en låt som på en del sätt var soundtracket till tunnelbaneresorna i somras och som jag har gråtit till den här låten. Den eller jag har förändrats. Slutligen förstår jag texten och nu gör den inte alls ont längre. Och eftersom många av mina tankar handlar om väggar och berg just nu - så heter låten vitsigt nog Breaking Walls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar