Test: medmänsklighet

För ett tag sen la jag märke till en lite märklig grej på tunnelbanan. Det började med att jag gav en kvinna som förklarade att hon var uteliggare några småslantar till en macka och det var då det hände första gången. Istället för att låtsas om som att ingen var där och bad om uppmärksamhet började andra människor i närheten rota i sina fickor efter lite kaffeväxel. Efter den gången har jag provat det här experimentet ett par gånger. Någon gång en slant, någon gång en banan, men resultatet blir ungefär detsamma varje gång. Varje gång är det någon mer i närheten som tittar upp och på något sätt delar med sig. Jag skulle bra gärna vilja veta vad det är som händer i oss där. Är det som att någon annan ger dig godkänt eller är du rädd att verka väldigt snål om du inte ens kan avvara ett äpple?

Jag menar inte att man måste göra något varje gång, men kanske någon gång, på något sätt. Att se någon och att inte låtsas att någon som lever bredvid dig är luft, är trots allt väldigt gratis.

Med låtsasarmborst i kollektivtrafiken

Man kan ju anta att det var ganska långt kvar till tunnelbanorna den där dagen då någon hittade på det djävliga vapnet armborst. Det kan jag intyga efter att idag ha åkt tvärs över stan med just ett armborst i famnen. I rusningstrafik. Just det. Verkligen helfestligt. Armborst och tunnelbanor är inte ett dugg kompatibla (av alla konstiga saker jag har åkt på tunnelbanan med tar nog det här priset). Så kan vi säga. Till och börja med; armborst är ganska så stora! Folk med stora saker på tuben i rusningtrafik är fritt villebråd att hata, så är det ju. Armborst har dessutom delar som pekar hitan och ditan - läs lite in i ögat på den som sitter bredvid. Det är metallspakar och solit trä som pekar åt ALLA tänkbara håll. Det är ursäkta att jag råkade fälla dig när jag skulle gå av, men jag måste ju ur den här rullande konservburken. Det finns någon sorts överironi i att dö av snubbla över ett armborst och slå huvudet i perrongen, tycker ni inte? Jag är iallafall glad att jag tog mig hem, om än en aning utstirrad, mör och full av frågor om hur Stockholms lajvare egentligen rör sig i kollektivtrafiken.

Fantastiska platser och hösten

Igår var jag på SVT:s kostymförråd för första gången i mitt liv. Idag var jag där igen en sväng, kommer  nog hamna där både en och femtio gånger till under hösten. Och herregud vilket fantastiskt ställe. Först stunden där var jag lite chockad och sen blev jag så jävla glad. Tänk att den där typen av plaster finns! Utöver det hänger sommaren lite i luften, som att den vägrar ge upp - den vill inte bli skolstartsvarm eller oktoberkrispig. För min del får den vara kvar så länge den vill, men den är inget jag krampaktigt håller fast i. Inte som jag brukar göra. 

På väg.

Igår var underbart. Idag var en rastplats på vägen mot framtiden. Imorgon börjar något helt nytt. 

I have no hope in solitude

Mumford & Sons är på gång med ny skiva. Det jag har hört från den hittills har gjort mig lite brydd. Det låter ju precis som man tror och förväntar sig, men det saknas något. Det kanske inte ens saknas,  det kanske rentav är för mycket av något. Jag vet inte. Däremot är den här fina lilla biten nedan, slutlåten till nya Wuthering Heights så förbannat bra att jag vill bita mig i biceps eller nåt. Precis såhär ödesmättade kan bara Mumford & Sons vara. Både texten och Marcus Mumfords röst skär genom det allra mjukaste i mig. Och när kören kommer igång vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen, så då jag höjer volymen och drar täcket över huvudet. Ligger i mitt varma mörker och tänker att det inte behöver vara något mer än det här.

Att slippa undra

Som bekant finns det ett uttryck som berör den härliga nyfikenheten. Det lyder såhär: Om man inget frågar får man inget veta. Korrekt. Idag slogs jag av att det finns en till sida av det myntet. Det finns ganska många saker man inte vill veta. Kanske är man inte jättenyfiken alla gånger. Man kanske bara vill ha sitt huvud i jorden och slippa alla tänkbara svar. Man kanske inte ens undrar. Det finns en sorts nåd i att slippa veta och en annan i att slippa undra. Jag har aldrig upplevt det så starkt som igår. Jag ville verkligen inte veta någonting. Jag ville ha mitt huvud fritt från tankar och jag hade inte en endaste fråga. Inte ens ett litet varför. Och det ska jag säga er mina vänner - det händer så gott som aldrig. 

Förvåningen

Du är en sån som får andra att falla genom golvet. Jag vet egentligen inte om det är bra eller dåligt, men herregud vad folk blir förvånade när de plötsligt ligger och sprattlar bland cyklarna i källaren.  De förstår aldrig vad som hände. Jag lovar. Under tiden de faller genom luften som oväntade besök kysser jag (inte så unga) ynglingar på nedre bottens verandor och skrattkrampar i mina kvällssoliga parker. 

With our eyes wide shut

Jag kan inte sluta lyssna. Referenserna till Radiohead och Fleet Foxes må vara tydliga, men det ingen nämner är att sångaren låter som Taylor Hanson ibland.

Jag ljuger ibland

Ibland tänker jag att jag inte kunde bry mig mindre. I nästa sekund tänker jag att det är mitt allra största ljug. För jag bryr mig ju visst. Jag bryr mig. Bryr mig. Bryr mig. När jag säger att jag struntar i en del saker är det också förresten ljug - ibland. Däremot finns det en del andra sanningar som jag helt enkelt bara tänkte vänta ut. Deras tid kommer. Det vet jag.

Den är på väg

När jag gick hem genom parken ikväll luktade det höst för första gången i år. Den värsta av alla dofter. Ja, näst efter lik och hundbajs alltså. Jag vill inte att det ska bli höst, det har ju knappt varit sommar. Buhu buhu. Det är bara det att det känns ganska mycket som att armageddon är nära när det luktar höst. Äh. Vafan. Det här ska bli mitt livs bästa höst. Punkt. 

And I watch as your head turns full circle

Det här så bra att att jag typ vill slita av mig håret och skrika. Hur är det möjligt att det finns så mycket bra musik och hur är det möjligt att det hela tiden kan komma mer?