Blev lite frireligös när jag sparade ner den här bilden, hoppas ni klarar er bättre.

Musik + kraft

Hur är det möjligt att minnen kan fästa sig hårt i musik att jag börjar grina när en låt jag inte hört på cirka två år trillar över mig. Som att öppna dörren till den överfulla garderoben och så står man där i sina osorterade kläder och ser sig om omkring, medan trumpeten hummar vidare om hur det kändes då.





















och då kan det hända att jag saknar dig lite.

Tankarnas hem

Ibland brukar jag tänka på hur min hjärna skulle se ut om den var ett rum. Förmodligen skulle det vara ett ganska litet rum, med ganska så rymlig takhöjd. Någonstans inträngd i ett hörn skulle en säng med alldeles för många täcken, tusen halvsköna kuddar stå. Och ett periskop skulle göra så att jag kunde iaktta världen, även från sängläge. I ett annat hörn skulle ett smärre Mount Everest av saker som jag håller på med, och ska fortsätta med/göra klart om en stund* trona. Från taket skulle en miljon glödlampor hänga och de skulle börja blinka i otakt, oroväckande ofta. I en överfull garderob skulle alla nästan perfekta klänningar hänga, du förstår - det är inte meningen att de ska vara perfekta, inte ens i fantasin (men där kan man ju ändå shoppa fritt utan att oroa sig för att förstöra moder jord).
Längs en vägg skulle noggrant alfabetiskt sorterade pärmar med alla mina hittills insamlade kunskaper och erfarenheter stå. När jag ville använda något av det skulle det bara vara att leta på bokstav. ÄH. Vilket skämt, så skulle det såklart inte alls vara. Alla kunskaperna, alla erfarenheterna skulle ligga överallt, antecknade på lösa blad, huller om buller, i vingliga travar lutade mot väggarna. Men skulle jag behöva använda något av det skulle jag ändå veta var jag skulle leta. Ungefär - jag lovar att det var här jag såg den sist! Ett herbarium för musik skulle rymma alla mina bästa låtar, mina ödestrummor och alla de svängigaste refrängerna. En annan av väggarna skulle vara ett  relativt stort svart hål. Min ilska, ångest och frustration måste ju faktiskt också ha någonstans att bo. Överallt, högt som lågt skulle porträtt på alla jag tycker om hänga i snirkliga ramar från förr. Om jag en dag skulle bli dement så antar jag att det skulle vara precis som i filmer där väggarna krymper. Kanske skulle jag somna där i sängen och till slut sugas upp i tomma intet av det svarta hålet.

*En stund är uppskattningsvis från fem minuter till fem år.

Den enkla kroppskontrollen

Hur svårt ska det vara? Kroppsdelar som inte på nåt sätt sitter fast i kroppen under ditt huvud är inte dina. Pilla inte på dem utan lov. Lov är något någon annan ger dig, inget du själv tar dig. Superenkelt. Punkt. 

För att göra det ännu enklare har jag utvecklat ett enkelt test för att kolla vems kropp det är:

Har du känsel i låret du har lagt handen på - om du har lagt handen på ett lår? Om svaret är nej, så är det troligen inte ditt lår. Alternativt har du blivit akut totalförlamad och det är såklart inget att skoja om. Sorry. 

Till midsommar kommer jag vara ett monster

Fram till midsommar kommer jag tävla mot mina syskon. Tävlingen går kort och gott ut på att bli mest vältränad till midsommar. Hur vi ska lyckas med det är helt och hållet upp till var och en av oss (jag tänker lyfta tunga vikter och springa i uppförsbackar). Det kan ju tyckas fånigt att tävla i det här, men jag behöver verkligen komma i ordentlig form igen och ingenting i hela världen motiverar mig så mycket som möjligheten att vinna. Och eftersom jag är en fullkomligt urusel förlorare så detta kan vara den bästa piska jag någonsin uppfunnit. Så nu kommer jag bli stark och uthållig igen. Vill du satsa pengar råder jag dig att satsa dem på mig för jag kommer vinna det här! Ha!

Arg/trött. del 6052

En sak jag stör mig väldigt mycket på är när folk säger "tänk på att det kunde vara din mamma, syster eller dotter" när det gäller till exempel våldtäkter eller misogynt beteende i största allmänhet. Det är väl skitsamma vem det kunde ha varit, själva grejen är väl att ingen ska behöva bli utsatt för det. Inte fan behövs känslomässiga morötter i form av plågade systrar för sätta ner foten? Snark. 

Tips med anledning av förra inlägget

Till dig som av slumpen är eller kommer bli ledd till någon i den grupp med människor som jag räknar som mina vänner så vill jag bara säga pass på nu! Nu gäller det. Det du har framför dig är av renaste guld - bättre finns inte. 

Relationsekvationer och den Stockholmska friheten

Ibland händer det där - folk träffar varandra. Någonstans som en konsekvens av slump, omständigheter och gemenskap träffar folk varandra. Det är fakta. De möts och kanske börjar prata, någonstans där händer det ibland något i folk, ibland föds nämligen det där världsberömda intresset. När det väl finns kan det ibland hända att folk gillar att träffa varandra så pass mycket att de bestämmer sig för att träffas igen. Och igen och igen och igen. Den där drinken på tu man hand förvandlas sakta till storhandla på Ica Maxi, för bland gillar folk att träffa varandra så pass mycket att de till slut bestämmer sig för att bo ihop och skaffa gemensamma kaffebryggare, djur, soffor och barn. Och det är ju hemskt fint när det blir så (om det är så man vill att det ska bli vill säga).

Men det är ju liksom ganska sällan som det blir så i den lilla världen som jag lever i. Skälet till det är enligt mig till stor del den Stockholmska frihetens fel. Har du inte hört talas om den Stockholmska friheten förut är det ett luftslott som finns i rastlösa singlars hjärnor. Trots att ingen vare sig vet vad den friheten består av eller vad de ska ha den till, är det många som verkar övertygade om att det vore dödsstöten att bli av med den. Ett sätt att bli av med den där friheten är att träffa någon och binda sig. Och det är det inte alla som är redo för, för det är så mycket just nu och jag känner att jag behöver segla solo och liksom deala med det. Snark. Ahja. Min teori lyder såhär:folk är inte rädda för att binda sig och bli av med friheten - folk är rädda för att missa något bättre. För folk tror alltid att det finns bättre, för så funkar Stockholm. Det finns alltid bättre. Bättre restauranger, bättre ställen att bo på, bättre band att upptäcka och bättre intressen att sugas upp av en stund. För att sen byta. Till något bättre. Så den Stockholmska friheten består alltså egentligen av friheten att jaga något bättre. Och någonstans där faller det som redan var bra ur medvetandet.  Hur ska man kunna veta vad som är bra på riktigt om man aldrig har tid att stanna och känna efter? Det här måste gälla även människor, eller hur? Bra, dåså, sluta hetsa så om den där himla friheten. Gör det nu, det är liksom inte ens säkert att det är friheten som gör dig fri, det kanske rentav är den som håller dig bunden. Bunden till en tillvaro där du inte ens längre kan se vad som faktiskt är bra nog på riktigt.

2014 och jag är igen.

Hej. Det är jag igen. Det har nästan gått ett helt år sen jag hällde mina tankar här, men jag har haft annat för mig. Ett tag var jag så oerhört trött på formatet blogg, men nu längtar jag tillbaka hit. Nu kanske jag återigen har något att skriva. Så vad har hänt sen sist? Joo, jag har blivit ännu mer arg på världen. Jag har nästan tagit körkort och planerar att snart kunna ta bort det där nästan, vi får väl se om Trafikverket håller med uppkörning nummer tre. Jag har jobbat en del med saker som jag älskar och en del med saker jag hatar. Jag har längtat bort och jag har längtat hem, min eviga kamp för att hitta just min väg fortsätter och jag hoppas att 2014 är året då bitarna faller på plats. Det känns som att jag alltid lägger ett 20000-bitars pussel och alltid när jag tror att jag börjar se vad bilden föreställer så ringer telefonen och jag tappar bort mig. Seriöst, jag är rätt less på att tappa bort mig. Så det här året ska jag ge mig så mycket som jag kan av det. Under 2013 började jag känna mig väldigt vuxen, efter att levt i exil i tonåren alldeles för länge. Det känns rätt bra. Jag känner hopp.