Tonårstjejer och verklighetsuppfattningen

Igår delade jag omklädningsrum med ett gäng tonårstjejer. Det var bland det sorgligaste jag har varit med om på ett tag. Tänk er ett helt omklädningsrum på ett gym fullt med självföraktande 17-(nånting)åringar som bland annat ägnar en kvart åt att klämma sig själv på magen. För att sedan hitta något (för mig) osynligt fel och få sina kompisar att säga "Men åååh, du som är så smal". Huvudvärk och upplysningar om hur lite folk hade ätit under dagen verkade vara standard i det där omklädningsrummet. Som om det vore bra att ha huvudvärk för att man inte har ätit. Allra mest var det brist på förmåga till självbekräftelse, alla var liksom tvungna att bli godkända av någon annan i rummet hela tiden. Det var hemskt på riktigt. Jag blev väldigt ledsen. Ångesten jag inhalerade där förföljde mig resten av dagen. Under tiden jag sminkade mig och lyssnade jag på deras sorgliga samtal. Jag ville till slut bara ruska om alla och säga åt dem att det finns viktigare saker än att vara smalast i klassen/skolan/världen. Det gör faktiskt det. Man kan faktiskt duga ändå. En vacker dag kommer ni inse att det finns betydligt större problem än att inte ha storlek 25 i jeans, till exempel kanske ni kommer reagera när ingen av sisådär 20 personer i ett omklädningsrum verkar tycka om sig själva. Kanske kommer ni undra vad det är för jävla samhälle vi lever i som uppmuntrar och tillåter folk att försvagas på det här sättet? Det undrar nämligen jag.

All I got was this lousy t-shirt

And dreaming my cares away for Teletext nights, Teletext days.

En liten trendspaning by Grodström

Jag vet inte, men jag kan tycka att det här talar för sig själv. Husvagn är det nya svarta. Camping är det nya yoga. Nu ska alla ha Gabby eller Polarvagn. Det syns tydligt i medierna det.
Det twittras om husvagnar.
Mats Udd har med campingar i videos.
Till och med i Landet Brunsås finns en plats för hemmet på hjul.

Just Sayin. Nu återföds husvagnen som en creddsymbol.

Pirater och värmeuppfattning

När man är vegetarian är det ganska svårt att leka att man äter skrovmål piratstyle (nu kanske ni har invändningar mot att en vuxen person vill leka med maten, men det är ju mer ert problem) Det finns liksom inget som ens påminner om en flintastek eller kycklingklubba i sojadisken. Om man inte var en påhittig jävel skulle det här såklart bli ett problem, men eftersom jag är så oerhört kreativ så har jag kommit på att majskolvar också är mat för sjörövare och cowboys. Såatteh.

En annan rolig sak är att Astrid ligger i min soffa och svettas medan jag ligger i min säng iklädd kofta, sockor, tights, nattlinne toppat med vetekudde och täcke. Det är ju sjukt att två personer i samma rum kan ha så olika uppfattning om vad som är varmt och kallt. Att vi äter Kungen av Danmark har naturligtvis inget med vare sig värme eller pirater att göra.

To understand the killer

När det blir höst lyssnar jag alltid på Gravenhurst. De gör liksom höstmusik och den här låten är så bra att den gör ont.

Min näsa - galjonsfiguren

Man kan inte påstå att mitt DNA gjorde någon större trendspaning innan det började bygga de oändliga proteinkedjor som blev jag. Man skulle kunna säga att lång och sånt där liksom inte ryms i mina geners vokabulär. Jag är krallig och har vare sig någon getingmidja eller några meloner till boobs. Det är ok för mig, jag har lärt mig leva med det. Något som faktiskt däremot följer rådande skönhetsideal på min kropp är min näsa. Den är liten och rak. Ja, jag tror faktiskt folk skulle kunna sätta kniven i sin näsa för att få en snok som min. Oftast har jag och min näsa en god relation där vi respekterar varandra. Jag går dit den pekar och gnuggar den när den blir kall, just nu verkar dock min kran utöva någon form av personlig vendetta mot mig. Den vrålar: du ska inte tro att du kan förringa mig bara för att jag är liten, jag kan nämligen både kittlas och producera 1 miljard liter snor - samtidigt! Vi kan säga såhär att jag är inte jätteimponerad näsan. Inte jätte. Och är du sur över att jag kanske råkade bränna dig i somras är det här ett jävligt omoget sätt att hämnas på. Kom igen, säg bara att du är lack, du behöver ju inte starta Stockholms snorbad bara för att liksom.

Vem är egentligen bäst i HIMYM?

Det är frågan jag och min bror har ställt oss många gånger. I början var vi nyförälskade i Barney, för han är ju liksom så självklar. Han gör konstiga saker, spexar och ljuger New York-brudarna blå (The Playbook). Vi är människor som uppskattar och belönar kreativitet, min bror och jag. I perioder har vi varit mycket förtjusta Ted. Jag tror det är hans neurotiska sida korsat med att han fullkomligt tappar det ibland som har gött vår kärlek (The Pineapple incident). För att inte tala om Robin, hon är fint vilsen ibland och dessutom hon dricker whiskey, skjuter pistol och har en tvivelaktig popkarriär i bagaget (The Slap bet). Vi älskar såklart även den intrikata Lilly (The Perfect Cocktail), men allra allra mest har vi kommit fram till att vi högaktar Marshall. Han är inte på något sätt en omedelbar person, han är en sån som man lär sig älska. Eller som Gabbe säger; Marshall är Marshall - "It's the only argument I need" (The Mermaid Theory). Absolut bäst är självklart alla karaktärer i kombination, och vi är mycket, mycket upprymda inför att få avnjuta ännu en säsong av How I Met Your Mother.

Ilskan

Ibland blir jag så arg att det känns som mitt huvud ska brinna upp. Jag vill hoppa och stampa och skrika, men det gör jag sällan. Alldeles för sällan. Man gör ju inte så. Man gör inte det. Det är ju nämligen omoget. Ibland blir jag så arg att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Då brukar jag svära. Mycket. Eller gråta, för det är liksom mera OK att vara ledsen, och ibland kokar man ju över. Ibland undrar folk varför jag blir så arg. Det enda svar jag kommer på är att vara sig dem eller jag tillåter mig att släppa ut min ilska för låta den rinna av mig. Den är liksom för obekväm för oss. Vi har i tystnad bestämt att vi sluter den där ilskan inom mig. Men tIll slut smäller det. Tusen små ilskor i ett litet fyrverkeri.

Jimmystyle

Ni vet min kompis Jimmy. Jag har aldrig sagt att han är normal, det har jag faktiskt inte. Såhär ser ungefär alla våra MSN-konversationer ut. Eller ja, överhuvudtaget alla samtal vi har inrymmer det här.
Som ni ser. Man kan säga att vi inte kom fram till så värst mycket idag heller. I alla fall inte en tid eller vad vi ska hitta på.

Ur Lost & Found-lådan

Gammalt är också bra. Jävlar vad bra det kan vara när man återupptäcker någon gammal kärlek. Som den här till exempel.

Ibland är det bra att tänka en gång till

Ibland är det väldigt lätt att se en dålig idé. Man ser den på kratern efter att den slagit i backen och man känner igen den otroligt fadda smaken i munnen. Det är då man kan vara lite extra glad om man själv inte är upphovsmannen till tanken. Då kan man liksom bara stå på kanten till kratern och sucka vojne vojne. Och så är det bra med det.

Inte så charmiga tankar

Jag har fullt upp med att försöka fatta vad det är jag tänker och när jag inte försöker med det hittar jag på roliga titlar till filmen om mitt liv. Inget av det blir särskilt charmigt i bloggform. Hur jag känner inför hösten är inte heller så charmigt. Har ju intalat mig själv att det ska bli en helt amazing höst hela sommaren. Nu är den här. Luften blir krispigare för var dag och jag börjar vänta på frosten. Det är halsduk och varmare jackor och åtminstone tre månader kompakt mörker. Det är ju mörkret som är det läskiga. Även om jag förmodligen inte alls blir en skuggfigur den här hösten så är kunskapen om att det är mörkret som gör folk vintertidszoombies alldeles tillräcklig för mig.

Imorn ska jag klättra med helt nya människor, och förhoppningsvis utöka mitt klätternätverk ytterligare. Jag ser mycket fram emot det. TIll jul ska jag klättra två grader svårare, det är målet. Och i Oktober är det ju ledkortsdags. Aja. Det är alltid mycket med klättringen. Det gör mig glad.

Detaljerna

Ni vet egenheterna hos vänner som gör att de lyser lite starkare, det där som gör att man liksom ser dem på håll och de där sakerna som man älskar dem för. Jag tycker så mycket om när de där sakerna slår mig och jag kan sätta fingret på precis vad de är. Som när Alex vill klä ut sig och när hon skriker "Jag veeeeeeeeeeeeeet!" eller att My alltid kommer släntrandes i springskor, hur Astrid dansar, hur Caroline rynkar på näsan och skräms med sin skrämstand. Och så vidare i all oändlighet.

Söndagsmood och Fanfarlo

Finaste Fanfarlo är tillbaka. De verkar ha ägnat den senaste tiden till att leka loss med sin ljudbild. Intressant. Den här videon känns lite som att vara i ett kalejdoskop.

Lathund för kärlekskranka

Är du en av dem som tänker/råkar bli lite kär i mig under hösten? Grattis! Nedan följer en liten lathund, lite do's and dont's helt enkelt som kommer underlätta just din tillvaro i mitt liv. Varsågoda!

- Ifrågasätt inte när man kan ha klänning på sig och inte. I min värld är klänning alltid rätt. Har till och med klättrat i klänning. Huruvida det är det ultimata klätterplagget är en helt annan fråga.
- Klaga inte på att jag äter konstiga saker. Keso, ägg, frukt och godis är min kostcirkel. Ok? Ok.
- Bli inte sur för att jag kanske är roligare än du.
- Skyll inte på mig när du inte förstår dig på mig. Kommunikation!

Däremot brukar det här funka bra:
- Bete dig.
- En liten ärligt menad och uppriktig komplimang då någon gång ibland är ju ganska trevligt. MVH/ Komplimangkungen.
- Var snäll och rolig mot mina kompisar också.
- Dela med dig av täcket.


Sådärja. Nu har jag verkligen bättrat på oddsen för att tycka någon är fantastisk i höst. Bring it on!

Saker vänner gör

Kolla vad jag hittade på min kompis Mikaelas arm! En tatuering till min ära! Om hon bara hade frågat innan hade hon fått kolla på mitt leg och satt namnen i rätt ordning. Men jag är inte den som är den, jag har ju vett att glad för det lilla. Det där tramset om att hennes systrar kanske heter de där tjusiga namnen tänker jag dock bestämt ta med en näve salt.

Vara för att vara

Jag orkar inte vara för att vara till lags. Jag orkar inte vara något jag blir tillsagd att vara. Jag orkar inte vara kravlös. Däremot blir jag ganska glad när jag får vara som jag vill. Eller snarare som jag är, utan att det är något med det. Jag är nöjd med bara vara, även om känslan bara vanligtvis varar i en liten stund.

Take off my turtleneck

LIka fint som märkligt. Jag menar, man hör ju själv på bandnamnet att det här är hur fint som helst. Jag lyssnade mycket på det här bandet för några år sen och gammal kärlek rostar ganska sällan som vi vet. Och dessutom har Micah Middaug istappar i skägget i den här videon! Det är ju inte vardagsmat direkt! Det blir i alla fall jag helt till mig av. Titta nu.

Hästhandlarskills

Man ska ha husvagn!

Och det kan man ju säga att vi har nuförtiden. Åtminstone har Sverker en som han är vänlig nog att dela med sig av. Helgen har vi tillbringat på Bredängs förträffliga camping. Campingen fick 3 förtält av 5 möjliga och upplevelsen som helhet får minst 5. Idag kom en dokumentärfilmare för att filma och fråga saker. Det var mycket sjukt det hela. Allt jag kan säga om det här äventyret är att det har bara har börjat och jag gillar det här med att bo i husvagn riktigt mycket. Nästa sommar kommer bli otroligt fab. Någon som vet var man köper uppblåsbara divaner till förtältet förresten? En sån vill vi nämligen komma över.

Välkomstkommitén tillika värdparet.
När man bor i husvagn ska man naturligtvis grilla, sagt och gjort.
Såhär ser vår pärla ut. Snygg och retro kan man säga.

När kvällen faller spelar man såklart spel. Sverker introducerade oss till Jägersro. Mycket trivsamt spel. En del av oss tog väldigt höga lån.

Jag drack svart kaffe. Svart!

Logdansen 2011

Jag var ju på logdans i Ösby för ett par veckor sen. Mycket trevligt spektakel får jag säga. Det var femårsjubileum och fantastiskt storslaget! Mycket dans och fantastiska Swing Tarturo spelade. Svetten rann medan vi dansade ganska hemmagjorda folkdanser. Medan ni tittar på bilderna nedan tycker jag ett litet klick på playknappen är på sin plats. Tryck här!
Mingel och öl på ladugårdsbacken som sig bör på ett jubileum.
Välkomsttalet var något i hästväg!
Jag erövrade en pinne i dagens outfit. Synd att mina (mammas) grymt smutsiga stövlar inte syns. Jag intygar att de var inkletade i ett halvt sekels smuts. Verkligen pricken över i. Morgonen därpå var de dygnsura. Inuti.
Jesper var lite besviken över att fasanjakt inte fanns med bland lekarna. Han hade också lite trånga stövlar, även det en besvikelse.
Festinator var tjusig som vanligt och hennes syster Moa också. Miram var med i mitt lag, men inte på bilden. Vi kämpade så väl, men förlorade så hårt. Kändes ju som en stor förlust med tanke på all öl och massage vi hade bjudit lekledarna på. Men sånt är livet.
Koooooossssera kom!

Ett samtal över en kopp java

Både Carol och jag har hela våra liv varit sådana som tagit ett glas saft på kalas och druckit te efter maten. Vi har alltid varit sådana som sagt "Nej tack, jag dricker inte kaffe". Eller ja, det var så - ända till en dag i somras då fick för oss att lära oss att dricka det här som så många dyrkar. Planen har hela tiden varit att skaffa oss ett naturligt förhållningssätt till kaffet. Att man ska kunna ta sig en kopp då och då. Tacka ja liksom. Häromdagen sa jag till Carol att jag vill bli en så pass rutinerad kaffedrickare att det ska vara naturligt för mig att kunna föreslå en kopp kaffe. Då säger hon det sjukaste på bra länge "Det ÄR naturligt för mig, jag är kaffedrickare nu" jag blev helt ställd och skrattade och stora WHAT!?-lampan blinkade helt hysteriskt. Jag hade precis smällt detta när Carol idag knatar in på jobbet med en kopp kaffe i näven.

Jag: Vaddå? Ska du köpa kaffebryggare nu också eller?
Carol: Ja, det kanske vore något.
Jag: Oki...
Jag: ...Jag drack iallafall snabbkaffe till frukost, så mycket kaffedrickare är jag!


Jag glömde visst nämna den lilla detaljen om mina rätt allvarliga koffeincravings imorse efter den lilla mängd sömn jag hade tillskansat mig under natten. Det var ren och skär överlevnadsinstinkt, ett försök att vakna från de halvdöda och inte ett statement från en nybliven, högst amatörmässig kaffedrickare. Jag tror att det är en bit kvar till det där naturliga förhållningssättet, för oss båda.

Hur naturligt är barfotalöpning?

Härromdagen blev jag omsprungen av en barfotalöpare. Man ska ju tydligen springa utan skor för att det är mycket mer naturligt (läs trendigt), människan är inte gjord för skor och blabla. Jag köper att vi är såklart inte från början är gjorda för ha att skor på fötterna, men jag är också övertygad om att asfalt inte fanns på den tiden då vi reste oss och började springa. Det låg nog inte krossade glasflaskor och gamla tuggummin på marken på den tiden heller (här freestylar jag bara lite, jag har naturligtvis ingen aning). Jag blir nästan lika provocerad av det här som när opålästa vegetarianer påstår att människan inte är gjord för att äta kött. Jag vill ruska om dem och säga "Lilla vän, öppna munnen, dom där huggtänderna är inte en tribute till Twillight". Däremot kan vi själva välja att inte äta kött, det är en helt annan sak. Och vi kan välja att springa med eller utan skor. Jag tror säkert att det är bra att springa barfota, att det stabiliserar och att vi använder foten mer korrekt, lite mer på det sättet den är tänkt att användas, men jag tror också att man kanske måste anpassa var man förlägger sin löpning. Man kanske inte kan kuta ett par varv runt kvarteret sådär som man brukar. Vi måste kanske rentav ta oss till skogen, den är eventuellt mer gjord för oss människor att springa i. Hursomhelst. Det jag blir provocerad av med barfotalöparförspråkarna är deras blajblaj om naturlighet. Skulle det det vara så att naturligheten kanske har förändrats i takt med att vi våra liv har gjort det? Man kan tycka att vi kanske borde förhålla oss lite till det. Visst, vår kropp har det ju inte hänt så värst mycket med de senaste 50000 åren eller så, men det har faktiskt hänt desto mer med vår omgivning. I min värld är det helt enkelt inte ett dugg naturligt att springa barfota på asfalt. Låt mig slippa se tramset och sluta åberopa naturlighet där ingen naturlighet finns. Tack.

Dancing Barefoot

Kolla det här. Jag dör, så satans fint.