Så vi cyklar genom sommarnatten och alla gupp känns i min rumpa, men lika tydligt känner jag hans doft när hans nytvättade tröja fladdrar in i mitt ansikte. Sommarnatten är så mild och jag tänker att jag tycker om honom. Verkligen, verkligen tycker om honom. Samtidigt börjar harhjärtat göra sig påmint. Det är så läskigt att nåt som är så fint på samma gång är så bräckligt. Jag måste vara rädd om det här, måste göra mitt bästa med det. Men det som händer, händer. Det är så som oddsen alltid ser ut. Och i slutändan vet jag inte ens vad jag vill, eller vad jag ens håller på med. Jag vet bara att jag inte är klar. För det har knappt ens börjat. Och jag vill vara mer i hans värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar