Tunn spröd frost över fönstren och in i vänster förmak vidare ut i aortan. En del dagar är den där tomheten mer högljudd än något annat. De senaste dagarna har jag känt allt, och verkligen ingenting. Jag har varit lika delar levande som fullkomligt avstängd. Jag har ont i bröstet för där växer murarna igen. Den här hösten tar på mig som höstar alltid gör och det var ett tag sen jag kände enbart ro. Jag är trött och min sömn tung. Däremellan dvala och jag drömmer om att köpa biljetter som jag tappar bort, för att sen köpa och tappa bort igen. Att jag vacklar just nu har sina anledningar, men jag är åtminstone alldeles frisk. Så jag visualiserar en katt som hoppar från en stenmur på min mammas gata och den landar på fötterna. Jag skapar målbilder med söndagsfrukost, honom, solsken, -5 och krispig snö. Om ett par månader har jag besegrat ännu en vinter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar